Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Datanätet måste uppgraderas

Vi klarade oss ganska länge – över sju år – men nu måste datanätet uppgraderas. Jag började redan i våras men så blev det en liten paus i sommarbrådskan. Nu blir det i all fall att gå vidare eftersom kontakten till Internet blivit långsam på grund av en snabbt ökande trafik. Dessutom hade nån kopplat in routern (brandmuren) fel väg på nätet så de som inte hade sina anslutningar i skick (dvs. inte använde den fasta adress jag gett dem) fick bekymmer. Man får alltså ALDRIG koppla LAN-sidan (Local Area Net) utåt mot nätet utan bara till de egna maskinerna. Det är WAN-sidan (Wide Area Net) som skall kopplas till nätet. Annars börjar routern störa trafiken på nätet.

Folk som ringer säjer ofta litet ursäktande ”När man nu ha blivi så vaanär me te nete” (Då man nu blivit så van vid nätet) att de nog behöver nätuppkopplingen. Den sparar en stadsresa då man skall betala räkningar – vi har nästan alla lokala bankkontor stängda redan. Så visst behövs nätet. Litet fibersvetsning blir det också för nya anslutningar och litet reparationer. I dag blev det bråttom att få kabel från Liljendal då grävarna (som skulle komma om två veckor) på morgonen ringde och sa att de är här om två timmar.

I dag bad jag om offerter på Internetanslutning med 100 Mbit/s eller mer man också reservanslutning där det räcker med 10 Mbit/s. Huvudsaken är att kablarna går åt olika håll så vi inte blir helt utan nät ifall nån grävmaskin råkar gräva av en huvudkabel – sånt händer. Priserna har i alla fall gått ned med 20-100 gånger på sju år (om man skall vara petig så har de förstås gått ned till mellan en tjugondedel och en hundradedel) … Inte så illa. Jag tror bara att 100 Mbit/s inte räcker så långt med den fart som trafiken ökar utan det blir snart nödvändigt med 1 Gbit/s – men där hickar operatörerna ännu och vågar inte riktigt ge offert. Men vi har inte problem inom lokalnätet – en fiber klarar av 10 000 Gbit/s ifall det gäller. Man är frestad att säja att det räcker i min tid men det finns mängder av dylika uttalanden i historien som folk numera skrattar åt (som då Bill Gates tyckte att 640 kbyte räcker som minne i persondatorer – nu har jag 10 000 gånger mer och det är nu på gränsen).

Om någon undrar hur det är möjligt att omkring 80 anslutningar kan använda en linje på 100 Mbit/s till Internet så är det därför att det är näst intill omöjligt för en datamaskin att få till stånd en trafik på mer än ett tiotal Mbit/s. Dessutom använder en maskin sällan linjen under mer än någon sekund med så hög hastighet – vanligen är medelhastigheten mycket låg då man surfar normalt. Men snabba linjer är ändå viktiga för att nätet skall uplevas som snabbt. Topptrafik på upp till 100 Mbit/s är vanliga men bara under korta stunder. Fildelning är ur nätets synvinkel en mycket effektiv teknik: Låg trafikhastighet som anpassas efter nätets belastning och mest sker under lågtrafik (på natten). Tyvärr motarbetas den av okunniga politiker och upphovsrättsmaffian.

Förkylningen sjunger till all tur på sista versen så det går igen att få nånting vettigt gjort. Ingen brådska för SMHI:s Lantbruksväder lovar bara högtryck och torrt i tiodygnsprognosen. Det torra vädret gör det lätt att köra tallriksharv och hämta hem den sista flisveden. Nu skall det flisas bara jag hinner få bort det sista vetet från nya torken – och sågat hål i väggen. Vi hinner väl ännu torka flisen ifall det fina höstvädret fortsätter – flis är mycket lättare att torka än säd.

Pannan slocknad och flismataren sönder

I morse halv sju då lastbilen kom för att hämta vete (han skulle komma sju men jag har lärt mej att de kommer en halv timme tidigare) så märkte jag att pannan slocknat. Dessutom var den full med (obränd) flis – riktigt hårt packad. Där finns en termostat som skall stoppa skruven ifall elden slocknar men den har alldeles fel skala – den skulle ställas in på 200 grader då det var 40 … Så den stängde inte utan skruven matade in flis i pannan tills lagret gick sönder och kättingen av.

Om man vill se något positivt i eländet så kunde det vara att det inte var -30 grader kallt men annars var det bara krångel hela vägen. Kugghjulet orkade jag inte dra bort med den stora utdragaren utan jag fick ta till storsläggen – bokstavligen. Då det inte går med lämpor så måste man slå tills något går sönder och så börjar man lappa ihop det igen. Med utdragare och slägga samt mycket svett och svavel så fick jag i alla fall bort kugghjulet efter ett par timmar så jag kunde byta lagret som spruckit. Förstås har jag en bunt standardlager hemma – det är alldeles för bevärligt att åka härifrån de djupa skogarna för att hämta varje lite pryl skilt.

Men det var inte slut med det. Jag hade förstås fyllt på flis i går kväll så både behållare och rör var fulla med flis. För att få tillbaka skruven på plats blev det att ta till storsläggan igen. Men jag kunde inte slå direkt på axeln för då hade jag nitat fast kugghjulet slutgilstigt utan måste sätta en träbit emellan. Den flög bort vid varje slag så det tog en hel del tid innan jag fick skruven på plats. Sedan var det bara att skyffla ut åtskilliga säckar flis ur pannan innan det gick att tända på nytt. Den som hade planerat styrcentralen för flismataren var inte riktigt populär här hos oss i dag …

Dit for den dagen. Klockan är sex på kvällen och jag fick nyss igång pannan igen …

Bos-Sestu flygbild

Professorn vill veta hur ladan ser ut men jag tänkte sätta in en flygbild så man ser hela gårdsplanen. ”Te stoor ledun” (den stora ladan) är alldeles vid vägen, på andra sidan vägen nya ladugården som byggdes 1945 och i vinkel med ladan den gamla ladugården som fick en andra våning i samband med ombyggnaden. Bakom nya ladugården saknas på den här bilden den nya torken som byggdes 1997-2010. Alltså är bilden tagen i mitten på 1990-talet.

BoosSestu-flyyg — Bos-Sestu i mitten på 90-talet

Första höstförkylningen

Här sitter man och hostar och snörvlar. Näsan är täppt och egentligen hela huvudet. Förra vintern var så kall att bobborna frös ihjäl så man började glömma eländet. Men i förrgår slog hostan till … Så det är att fundera på om man skall ligga i sängen och hoppas det går fortare förbi eller om man bara fortsätter att arbeta (fast det inte blir riktigt effektivt). I ena fallet tar det väl 7 dagar – annars en vecka.

Vi rev upp golvet i den stora ladan som min farfar byggde 1930. Då ansågs den vara ett skrytbygge men den räckte alls inte till för den hömängd vi hade på 50- och 60-talet. Numera fungerar den som maskinhall och skräplager. Den är utmärkt för maskiner eftersom den är så torr men tröskan har tryckt ned golvet då den står där hela året utom nån vecka. Vi har lerjord och den är stabil men håller inte i längden utan stenarna sjunker långsamt ned i leran. Halva ladan har redan en cementbalk som stöd under golvet men den halvan där tröskan står har bara små stenar på leran. Huvudproblemet var i alla fall här att en sten hade vippat. Det är ju inget problem att lyfta golvet med domkrafter och fylla under stockarna men i längden måste det gjutas en cementbalk.

Värre är att ladan är full av skräp. Vid alla reparationer har det varit bråttom att få undan det man rivit och då har det blivit placerat i ”te stoor ledun” (den stora ladan) till man hinner sortera det. Nå, det är hela tiden bråttom så det blir inte tid att sortera skräpet innan man måste. Och det var nu det. Där finns bland annat alla datamaskiner sedan 80-talet som vi haft – närmare ett dussin. Så jag skruvade bort elektronikkorten (att plocka komponenter ifrån) och resten får gå till återvinning. Det är praktiskt att ha en massa gamla elektronikkort liggande för då behöver man inte beställa komponenter och vänta vid reparationer. På de gamla korten finns en massa komponenter som kan användas men de nya korten är det bara att kasta för man kan inte löda bort utan att förstöra de pyttesmå komponenterna.

Och så finns alla gamla frysboxar aoch tvättmaskiner där också. Där kan man ta till vara termostaten och motorerna som ofta är av fin kvalitet – åtminstone var de i de gamla. De vita plåtarna är också utmärkt råmaterial då man bygger det ena och det andra. Problemet är oftast lagerhållningen . Man borde ha en speciell lagerkarl som bara sorterar och vet var allt finns. Ibland vet man att man har nånting men det tar längre tid att hitta det än att åka till Ring III och köpa nytt.

Kanske det blir litet planeringsdag i dag. Jag testar det nya BricsCAD-programmet som nyligen kom i en Linuxversion och som jag verkligen betalade pengar för – ytterst ovanligt. CAD (Computer Aided Design=ritningar på datamaskinen) är mycket användbart i jordbruket både till maskiner och byggnader. Jag har snart alla maskiner och byggnader som ritningar på datamaskinen och det är praktiskt då man rör sej på annat håll. Då kan man via nätet komma åt ritningarna och kontrollera mått och konstruktioner.

Jag har inte glömt att jag lovat sätta ut den nya torkens ritningar på nätet men det tar litet tid att få dem i lämpligt format.

Inga bromsar

I dag har jag kört ut en dikesvall med skopan. Det är ett ganska tungt arbete så Zetorn fick jobba hårt. Då märkte jag också att bromsarna tar dåligt – nästan inte alls. Det är inte så underligt att jag inte märkt det förut för man använder nästan aldrig bromsarna för att stanna en traktor. Det är sällan jag kör på vägen eftersom åkrarna börjar alldeles utanför verkstaden och på åkern rullar inte traktorn så bra utan den stannar bara man trampar ned kopplingen.

Det är helt annorlunda än att köra bil. Speciellt på asfalt kan bilen rulla långt om man inte bromsar. På en traktor används bromsarna mest som styrbromsar. Med tunga redskap är det omöjligt att styra traktorn bara med ratten. Ibland hänger framhjulen uppe i luften så enda styrningen får man med styrbromsarna. På en traktor finns det alltså två bromspedaler – en för varje bakhjul. Om man trampar på den högra bromsen så svänger traktorn ganska ordentligt åt höger – om inte redskapet bakom hindrar det.

Med en skopa (schaktblad kallas det officiellt) bakom svänger en traktorn minsann inte så lätt speciellt om den är full med mull och lera. Då behövs styrbromsarna och sådana hade jag alltså inte. Så det blir att skruva sönder traktorn (bakhjulen bort) och byta bromsbelägg. Jag har redan ställt bromsarna så mycket det går. Det blir verkstadsarbete alltså.

Men visst kan man köra också utan bromsar – det är bara besvärligare eftersom man måste backa och svänga. Till all tur är det nu så torrt att det inte är något problem – nån nytta är det med den torra sommaren. Nu skall jag ännu köra med tallriksharven – sedan blir det verkstaden.

Klädshopping anno 2010

Mats skrev om bondemodet i Modebloggen och jag skall dra mitt lilla strå till stacken. I många år har jag kört med farmare+rutig skrjorta både på jobbet (i Otnäs) och i bondearbetet då farmarna (jeansen om man skall tala modern ”svenska”) börjat bli slitna. Men för ungefär tio år sedan hittade jag på ÖB (Överskottsbolaget i Sverige) gamla militärkläder som såldes grymt billigt och därefter konstaterade jag att de passar utmärkt för en bonde och så har det blivit ”military look” för hela slanten – en ganska liten slant dessutom.

Så jag shoppade i går (över nätet givetvis) kläder eftersom man började se dagsljuset genom bakändan på de flesta av mina byxor. Det blev – inte så överraskande – gröna byxor av modell m/59, gröna fältskjortor av modell m/59 och gröna vapenrockar av m/59. Gröna tröjor (”stickasjoortår” som vi säjer) och gröna halsdukar har jag tillräckligt av efter ett större inköp för något år sedan. Jag köpte 20 skjortor för de kostade bara 10 kronor (1 euro) stycket. Men min hovleverantör har inte större nummer än C50 och det fungerar för mej på sommaren men inte på vintern. Och där finns inte de fina vadmalsrockarna m/39 som är utmärkta på hösten och vintern. Så förutom vadmalsrocken som givetvis är grå så är århundradets färg grönt … (Här byter vi inte färg oftare än en gång per århundrade :-).

Så jag blev glad då jag hittade ett företag i Arboga – alldeles nära vårt hus – som hade både större numror och vadmalsrockar m/39. Nu blir det att anskaffa en hög av dessa för knappast tillverkas det i framtiden mer sådana kläder. Så det gäller att lägga upp ett förråd som räcker livet ut. Priserna är ju inte höga precis så det är bara att lasta bilen full.

Skodon är ofta ett problem i jordbruket. Gummistövlar är annars bra men fötterna kan bli ganska svampiga efter en lång dag. Jag har blivit förtjust i de skånska träskorna och går med dem sommar och vinter. Den som läser ”Uti vår hage” har säkert sett Faló och hans träskor. Jag köper mina på JULA och där finns sådana med ståltåhätta vilket absolut kan rekommenderas. Det är alls inte trevligt att tappa en stock eller en sten på tårna annars … Tyvärr har de ändrat modell så de numera har hål och remmar och annat tjafs som jag alls inte tycker om. Så jag går i de gamla ”trä”skorna som ju har en plastsula som ganska snart brister på mitten. Det gör inget en torr sommar men då det börjar regna så blir strumporna ganska våta.

Strumpor är problematiska. Jag gillar ”heimsticka ullstråmpår” (hemstickade yllestrumpor) men de slits fort i stövlarna så jag drar ”tjööpis” (köpta) strumpor utanpå. Nu skall jag testa svenska arméns yllestrumpor så får vi se om de är användbara.

Men jag återkommer till nästa århundrades mode om hundra år …