Författare: Kalle

Våren är på gång, det är  ingen ide att förneka. Bilden ovanför är en realtidsbild på vad jag ser när jag tittar ut genom mitt “bloggrumsfönster” i dag. Som synes börjar stora delar av snön vara borta på åkern bakom torken och inga större vattensamlingar finns heller kvar. Ett ordspråk säger “det är svårt att sia, särskilt om framtiden” och det gäller även snösmältningen och framför allt tjälen i år. Åtminstone jag trodde på en tjäle närmast lik permafrost i år, och att man istället för att så, skulle få sprida ut kornen på tjälen. Vad händer då? Jo det fanns så gott som ingen tjäle alls i jorden.  Det märktes särskilt tydligt för några dar sen när jag tittade på när en  mindre traktorgrävmaskin utan minsta motstånd grävde i leran bredvid Närpes å.

När jag började med jordbruket 1990 var målsättningen att det varje år skulle skaffas någon ny maskin, jag använder i huvudsak ungefär 10 maskiner och planerade att hålla dem ca 10 år och sedan byta, en i året alltså. Denna plan har av helt ekonomiska orsaker kraschat som börsen på Island. Det är i allmänhet ganska lätt att räkna ut när det lönar sig att byta traktor eller såmaskin. Detta förstås därför att en maskin skall ge sin kostnad tillbaka till husbonden, både ekonomiskt och ergonomiskt. Men sedan måste det ju finnas ekonomiskt utrymme för investeringen också. Bla tack vare att maskinparken var bra redan då jag övertog hemmanet har jag ändå kunnat hålla en helt acceptabel nivå på tekniken. Fast det fanns traktorer och alla moderna redskap redan på 60-talet är ergonomin och användarvänligheten ljusår borta från den tiden i dag. När jag började köra traktor på åkern i tio-årsåldern hade vi ingen hytt, det blåste och dammade och när man tvättade sig efter ett harvpass blev det tillräckligt med jord till en balkonlåda kvar i handfatet.  Att harva upptog ungefär tredubbelt den tid det tar i dag. När vi sedan fick hyttraktor 1975 var det bara klarglas i fönstren och dålig fläkt, så då förbrukade föraren mera vatten än traktorn drog brännolja, typ! I dag kan man nästan vårbruka i konfirmationskostymen om det skulle roa en, tack vare AC och sådana nymodigheter!

Det som jag personligen har som ledstjärna i maskinanskaffningen är att maskinen skall vara driftsäker och lättanvänd, men inte för stor. När jag sår eller skördar vill jag göra just det,och  inte jobba med svets eller andra verktyg. Det viktigaste enskilda faktorn  är att hela maskinkedjan passar in i varandra, det skall inte finnas några flaskhalsar eller överdrivna jättemaskiner. Bränsleförbrukningen över tid är också en viktig faktor, dels är bränslet dyrt, men det är också en viktig miljöfaktor. En för stor harv i förhållande till traktorn dricker kopiösa mängder bränsle.

Allt detta tillsammans gör att jag har utarbetat en strategi för lönsamheten på jordbruket. Själva växtodlingen skall vara självbärande, dvs utsäde, gödsel, maskinslitage, bränsle etc etc måste komma tillbaka av sålda produkter. Efter det kan jag använda stödpengar till lön och investeringar. Detta gör att jag varje vår noggrannt planerar alla odlingtasinsatser såsom tex antal överkörningar med jordbearbetningsmaskiner och dylikt på förhand med räknesmaskinen i handen. Sedan gör jag undantag från detta enbart om vädret blir extremt eller något annat oväntat inträffar. Som exempel kan jag berätta att det enligt egen kostnadskalkyl kostar ca 8 euro ett harva ett hektar plogad mark.

När man räknar enligt ovanstående kalkyl visar det sig att de enda “vanliga” sädesslag jag lyckas uppnå vettig lönsamhet med är vete och ryps, alltså blir det endast odling av dessa i år. Då måste man hoppas på en lång höst, dvs tröskväder ända in i oktober och att sommaren inte blir alltför regnig.

Det allra första steget i på odlingssäsongen är gjort. Det fixade Lovisa och jag tillsammans häromkvällen, dvs lade vetet i mälton (grobarhetsanalys i hemförhållanden). Jag har ibland lämnat provet till markkartering och ibland har jag bara chansat men oftast har jag brukat sätta 50 frön i en blomkruka. I år provar jag sättet som Mats beskrev i sin blogg och har nu 100 vetekorn i kylskåpet i ett Melittafiler. Det var Lovisa som räknade upp kornen, jag hade fixat ett papper med 10 cirklar på och hon plockade noggrannt in 10 vetekorn i varje cirkel. Nästa lördag torde vi kunna läsa av resultatet.

Jag var också en sväng via Agri-Markets vårdag i fredags men storleken och framförallt priserna på de intressantaste maskinerna där var av sådan kaliber att man började känna sig matt och bara ville gå och lägga sig!

Lovisa räknar vetefrön

Det finns en människa någonstans som jag inte kan ösa nog beröm över. Jag känner honom inte (eller henne) och jag vet inte ens om det är en eller fler personer det handlar om, inte ens om dom lever mera men jag är ändå oändligt tacksam jämtemot den som uppfann och drev genom sommartiden!

För en deltidsbonde är det värt guld att dagarna blir längre och att man kan utnyttja ljuset till max. Dessutom mår man ju så mycket bättre när klockan ställts om. Den lilla brasklappen blir ju hösten när den ställs tillbaks, men det får man väl ta, vi bor ju i Norden.

Som resultat av detta börjar det nu gå att få någonting gjort efter arbetet på vardagar. Som brandman jobbar jag inte mera i skift som jag gjorde medan jag körde ambulans, utan nu är det kontorstid som gäller, till min stora sorg.

Efter jobbet idag tog jag itu med några stockar som stört mig ett par månader. Närpes Vatten håller på och gräver ett kommunalt avlopp som skall glädja oss är det meningen. Detta har gjort att ett par stora träd på tomten har fått ge vika och dessa tog jag vara på nu i kväll. Jag har ingen stockkran (som Nisse) utan en sk lunningsgrip som jag kör virke och blivande ved med. Orsaken till att jag inte har någon kran är närmast av omtanke om traktorn. Jag tycker inte det känns som en lantbrukstraktor trivs riktigt i skogen. Dom gånger jag har bökat iväg in i Metsäliittos lager har det oftast slutat med att något gått sönder eller blivit bucklat. Och om bucklor tycker jag inte!

Därför använder jag mig av köptjänster när det gäller utkörning av virke. Sånt skall göras av folk med rätt maskiner och vana av skogskörning.

Det lilla jag tar vara på själv kör jag ut med gripen på bilden nedan. Jag har i år skaffat en ny som har vinschen monterad på gripen, alltså ett “två-i-ett” redskap, det är mera lättarbetat, men traktorstackaren lider inte mindre för det. Kvistar slår mot fönstren och större stammar attackerar traktorn underifrån. Stubbar brukar våldföra sig på fotstegen och en vass kvist är alltid en risk för däcken. Men med vinschen och en stor portion försiktighet brukar det gå bra och även stora stockar kommer med hem bara man är försiktig. Dessutom är gripen utmärkt att köra ris med.

Nu har i alla fall mörkret lagt sig och jag sitter som vanligt och väntar på en katt. Det är Igor som är ute och studerar våren i kväll. Han gick ut 21.00 så han är knappast hemma på en timme än. Men den timmen kommer att gå bra, det är Efterlyst i Sveriges TV och dessutom kom Koneviesti med posten idag. Det betyder att jag den närmaste stunden kommer att fördjupa mig i maskinnytt på finska. Veckans nummer behandlar till stor del lantbrukssläpvagnar och sådana har jag så jag klarar mig, men som underhållning duger det gott.

I förra numret testades traktorer i “min” storleksklass, ca 100 hk, så det numret lästes nästan sönder. Utfallet av testet var i varje fall gott, Valtra utgick som segrare.!

Fr.v i bild: Mjölkkanna, Zetor, lunningsgrip

Jag har suttit och mediterat lite över hur tiden går och hur allt ändras. En kaffebordsdiskussion om mjölktransporter förr och nu gav upphov till följande konstaterande:

När jag var 10 år, dvs 1974 hade vi sex kor, ca 30 grisar och runt 100 minkar. Detta försörjde nästan två familjer. Mjölken mjölkades med en pneumatisk mjölkmaskin (modern då) som funkade som så att man ställde en hink-liknande sak under kon, anslöt mjölkmaskinen till spenarna, och mjölkade. Sedan vidare till nästa ko. Denna procedur gav ca 50 liter mjölk (osäkert om jag minns rätt) dagligen. Denna mjölk förvarades i mjölkkannor som hämtades dagligen med en mjölktraktor. Sommartid hölls mjölken kall genom att man sänkte ner kärlen i brunnen medan man väntade på leverans.

Mjölktraktorn var en speciell upplevelse. Mjölkkannorna kördes till meijeriet med traktor+släp, det var en granne som skötte transporterna i ur och skur med egen traktor, utan hytt givetvis. Jag minns hans förtvivlan när temperaturen sjönk ner mot minus 30 grader och han fick börja elda under oljetråget redan tretiden på natten för att komma väg i tid på morgonen.

För oss småpojkar var mjölktraktorn ett ypperligt sätt att förflytta oss mellan gårdarna med. Det var bara att hoppa på på vagnen och av hos någon kamrat. Den tiden funkade lokaltrafiken bra!

Meijeriet låg i den egna byn, ca 7 km hemifrån, och i byn fanns uppskattningsvis 100 mjölkgårdar. 1974 upphörde detta meijeri och mjölkkannorna fick börja åka lastbil in till centrum, en resa på 15 km. I denna veva upphörde far och farbror med “våra” kor.

Sedan började så småningom mjölken köras i lösvikt i tankar längre och längre bort i takt med att ko-böndernas antal minskade explosionsartat under andra delen av 70-talet. Idag har jag för mig att det finns två eller möjligen tre kobönder kvar i Yttermark och mjölken körs visst till Pedersöre, dit är det bara knappt 200 km.

Detta om detta!

I dag anlände förresten en välkommen gammal bekant. Det var min idol i fågelvärlden, tofsvipan som landade i en snödriva i närheten.  Jag har i många år med stort intresse följt med tofsvipornas göranden och låtanden under häckningen på våra åkrar och det är faschinerande att se. Nu får man snart börja höra det härliga ljudet av viporna som flyger omkring i åkerkanten när kvällarna blir ljusare. Då börjar det knycka rejält i husbondens vårbrukskänslor kan jag lova!. Bättre missionär för det agrara samhällets framsida är svår att hitta!

Ute hällregnar det i kväll så nog skall det väl bli en vår i år också. Hoppas bara viporna hittar någon mat i snön!

Livet flyter stilla framåt på hemmanet. Mars månad är den sista dvalamånaden på året för  spannmålsodlaren. Det är inte så speciellt mycket man kan ta sig för ute ännu. Snön ligger fortfarande decimeterdjup, men dagarna blir vettigare och vettigare för varje dag. I kväll var det första gången som man kunde känna av dendär svårbestämbara feelingen som kallas vårkänsla.

I veckan som gick levererade jag ett billass havre. Det var förr-förra årets havre som jag pantat på i väntan på bättre pris. Det tycks dock vara som att vänta på solen på julaftonskvällen så nu gav jag upp och sålde iväg den för ca 80 euro tonnet. Samma dag stod jag på lokala S-marketen och tittade på en påse fågelhavre. Den innehöll inget annat än havre men kostade precis 100 (etthundra) gånger mer än vad jag fick för min havre. Det känns inte så bra kan jag informera om!

På tal om havre. Jag har ett problem som jag inte blir klok på. Jag får ingen hektolitervikt på vare sig korn eller havre. Hl-vikten bestäms av vad 1 kubikmeter spannmål väger och nu vägde min havre 54, dvs en kubikmeter vägde 540 kg, och det är för lite! Hl-vikten är en av faktorerna som används vid kvalitetsbestämmningen och prissättningen av varan. Varför får jag ingen vikt på havren och kornet när vetet och rypsen alltid lyckas bra?

Irriterande!

I dag har jag varit och skaffat golvskivor för att börja ett projekt som jag dragit mig för en tid. 20 år närmare bestämt! Det finns en “nöts-skoll” (fähus-skulle) som i princip stått orörd sedan förra generationen slängde upp sina saker dit. Där finns allt från hästslädar via  gamla barncyklar till mjölkkannor och gamla hyvelbänkar och möss. Dessutom spånfyllning som både härbärgerar gnagare samt utgör en kolossal brandfara. Detta skall nu rättas till. Bara att städa upp i detta bråte är en kamp mot Goliat. Spontant skulle man vilja slänga ALLT bara för att slippa det, men sedan börjar man sortera. Gamla mjölkkannor sparas av nostalgiska skäl. Jag var 10 år när vi avskaffade korna, men mjölkkannorna och traktorn som körde dem till meijeriet glömmer man inte. Gamla minklyor från farmartiden går obönhörligt till återvinningen medan en hel massa golvplankor av märklig dimension lagras i en lada i väntan på golvläggning av densamma. En halv köksinredning från 70-talet och en bristfällig skottkärra undrar jag varför min salig far över huvudtaget sparat. Samma sak gäller ett otal trasiga plastämbaren.

Gamla handsågar och diverse verktyg hamnar i det blivande jordbruksmuseet och potatislådorna sparas ifall om att…..

Sådär får man hålla på, så om någon söker mig den närmaste tiden så finns jag på nötsskollan!

 Sista bilden innan röjning

Så kom den då i år igen. Den magiska dagen då livet återvänder. Det ligger absolut ingen vetenskap bakom det, men det är något som jag lagt märke till under åren, nämligen det att mellan den 11 mars och 23 oktober är vädret sådant att man bra kan leva här. Det gäller speciellt ljuset. From med idag tycker jag att ljuset kommer ungefär då dagen börjar och försvinner bort när det börjar vara dags att ta kväll.

I dessa tider kan man också göra den första förberedelsen för det nya skördeåret, nämligen att sätta utsäden “i mälton”. Detta betyder att man sår ett prov av den tänkta utsäden i tex en blomkruka och räknar hur många korn som gror. Detta har bönder sysslat med sedan Adam var länsman och det är inte speciellt vetenskapligt det heller, men man får en fingervisning om hur det står till.

Det är nämligen så att ett parti spannmål  inte alls behöver duga till utsäde, bara för att det ser fint ut. Det kan ha råkat ut för olika saker under växtperioden som gjort att grobarheten försvunnit, eller så har det varit för varmt under torkningen.

Vill man gå mera vetenskapligt till väga så finns det professionella företag som man kan lämna in provet hos. Då får man ett pålitligt svar. 

Orkar man inte med nått av ovanstående kan man chansa eller köpa nytt utsäde….