Författare: Maria

Jag är en 38-årig lantbruksföretagare från Snappertuna i Raseborg. Jag har bedrivit jordbruket tillsammans med min man som åttonde generation på gården, i 6 år. Till familjen hör vår 9-åriga dotter Elin samt vår son Franz, strax 5 år. Förutom att min man Kenneth hjälper till på gården jobbar han också som brandman på räddningsverket i Ekenäs. I början av året 2011 gick vi igenom stora förändringar då vi lade ner slaktsvinsproduktionen. Produktionen var ingen obetydlig del utan bestod av 1 000 slaktsvinsplatser med en årsproduktion på ca 250 000 kg kött och dessutom kunde vi titulera oss till Finlands sydligaste slaktsvinsstall. Detta betyder att vi står inför nya tider här på gården. En ny inriktning har redan börjat ta form men kräver ännu en stor arbetsinsats. Förändringen och utvecklingen från husdjurs-, till växtodlingsgård samt övrig företagsverksamhet på landsbygden kommer ni att få ta del av i min blogg. Några garantier hur det hela kommer att gå vägen finns ej. Men en sak är klar – om du vill skörda så måste du så.

Borde man fråga hur bonden mår?

Kan inte låta bli att citera fredagen den 8:nde aprils Maaseudun Tulevaisuus. Där intervjuas jordbrukare och doktor Lorenz Uthardt som gjorde en doktorsavhandling i socialpolitik. Jordbrukaren mellan tradition och förnyelse. En studie av syd- och västfinländska jordbrukare i EU-Finland

Lorenz är orolig över att jordbrukarna inte utrycker varken sorg eller glädje över sitt arbete. Samtidigt är det för de flesta som inte känner till lantbruksverksamheten ett totalt främmande kapitel. “Den som inte bor på landet, eller inte förstår hur det är att bo på landet tror att på landet är allting väl och att det inte förekommer problem, då inte jordbrukaren uttrycker sin glädje eller frustrationer” säger Utradt på ett seminarium i Seinäjoki.

Tonar samhället ner bondens bekymmer på grund av att bonden får EU-stöd? Om det däremot går bra, mildras stoltheten genom att peka ut det ekonomiska stödet som betalas till jordbruket.

Bortsett från de stöd som jordbrukarna får känner de sig också beroende av andra faktorer. “EU-förordningar, miljöärenden, banken…” är några exempel som Utrahdt lägger fram som styrande komplex. Att leva under en ständig observation är ansträngande för många jordbrukare.

Uthardt påminner – För att orka i sitt arbete bör man få ett godkännande, höra någon säga – Tack! eller – Du har gjort ett bra arbete! Om inte ett tack kommer finns det risk för att jordbruken minskar radikalt eller i värsta fall försvinner. Ett arbete med regelbunden månalön konkurerar med jordbruket som yrkesval bland våra skolungdomar.

Livet som jordbrukare är rätt så ensamt. Runt kaffebordet sitter inte ett gäng med goda arbetskolleger med vilka man kan ventilera bekymmer över nya EU-förordningar eller några andra aktuella frågor. Jordbruket och speciellt husdjursgårdar är rätt så bundna till sitt arbete där ensamheten kan bli en rätt så stor sak. Det är ingen skillnad om det är vardagshalaren eller helghalaren som är på så finns det sällan tid till sociala kontakter. Men trots bekymmer och enmansarbetsplats så är bonden stolt över sitt arbete.

Snart står vi i startgroparna igen för att ställa igång för vårbruket. Glada för att komma ut och bearbeta jorden och så våra grödor. Det är stora insatser som satsas inför varje års odlingsäsong med ingen garanti för avkastningen. Väderlekens makter, världsmarknadspriser och katastrofer påverkar vilken lön vi får. Oberoende av allt detta så gör vi det med glädje och tro på framtiden alla år generation efter generation.

Mötesdagar och får ingenting gjort

Blir lite frustrerad ibland över veckor som man tycker att man inte får någonting klokt gjort. Den här veckan har lite varit sån. Oftast är mars och aprilmånaderna mötesmånader och det är en massa spring för att hinna med. Men man får ju bara skylla sig själv att man blandar in sig i olika uppdrag. Uppdragen i sig själva är det inte nåt problem med bara det att de har en tendens att falla in under samma vecka. Nåja, nu är det halvvägs, bara några mötesdagar till och sedan kan jag börja koncentrera mig på det egentliga arbetet.

Jag tror det var i senaste tidningen av Landsbygdens folk som de skrev att VIPU sidorna är öppnade och man kan redan börja och göra sina stödblanketter :o. Varför blir känslan då man tänker “stödblanketter” något obeskrivligt, liksom som deklarationsblanketter, man bara skjuter upp arbetet tills det är några futtiga timmar tills de skall lämnas in.

Jag tror att jag har ganska rätt om jag påstår att det är en handfull bönder som tycker att det är roligt att fylla i stödblanketter och de gör det därför att de anlitar en konsulent. Det är absolut inget fel att anlita en kosulent som hjälper till med ifyllningen av blanketterna – måste erkänna att jag t.o.m tänkte redan tanken till slut senast idag -kanske jag också skulle be om hjälp?

Jag har skött om gårdens stödblanketter sedan 1995 och det har inte varit något problem, men i år kan det vara annat då vi byter inriktning .

Det är väl bara att ta tjuren i hornen och börja läsa igenom den 151 sidiga broschyren, eller varför göra sådant idag som jag kan göra i morgon….och det är ju faktiskt 22 dagar ännu kvar tills de skall vara inlämnade 🙂

Sätta punkt för dagen och ett kapitel

Det blev en lång dag idag. Det skulle ju inte bli det. Klockan är slagen 23.30 redan och egentligen borde jag ha gått och lagt mig för länge sedan. Kom nyligen in efter att varit och lastat tillsammans med Kenneth vår gödselvagn på en lavett.

Visst låter det ju konstigt om jag säger att det känns vemodigt att sälja en maskin, men gamla trogna Livakka vagnen som fungerat så bra, men den behövs inte mera. Som husdjursgård har man en hel del extra maskiner som behövs i motsats vad en växtodlingsgård behöver och eftersom vi växlar från husdjurs-, till växtodlingsgård kan vi avveckla endel maskiner. Nu gick det så lyckligt att det var en mjölkgård i Janakkala som behövde vagnen och gjorde slag i saken och köpte bort den.

Startskottet gick….

Då sitter man här vid sin dator och har ett nytt program framför sig som skall läras. Programvaran behövs för att vi bloggare skall kunna publicera våra händelser. Spännande att se vad som händer då jag trycker på knappen Publicera. Exploderar gör det väl inte, antingen går det till rätt plats eller så totalt åt pipan.

Att vara bonde är väl lite lika som vad jag beskiver här ovan. Det kommer alltid nya saker framför en som skall upplevas, kollas, pövas och konstateras. Ibland känner man sig lite som en “uppfinnar-Jocke” men det är riktigt roligt ibland. En god vän till mig sade en gång – att lära sig en ny sak varje dag, är ett bra sätt att hållas inspirerad i sitt yrkesval.

Mitt yrkesval var fastspikat redan från den gången som mina ben räcktes ner till pedalerna i traktorn. Kommer aldrig att glömma den gången då min pappa utmanade mig att köra traktor första gången. Det var en träckig vår då snön nyligen hade smultit och allt på backen var rätt så klottigt. Ensam i hytten åkte jag iväg längs med vägen på gårdsplanen, funderade över hur pappa nu igen förklarade att man skulle sätta backen i, förstod att någonting måste göras före jag skulle kollidera med gamla stallet så det blev ett snabbt beslut att ta en sväng över gräsmattan och mammas blomrabatt. En populär liten 7- åring i mammas ögon var man inte den sommaren. Spåren efter min färd satt i gräsmattan minst 2 år.

Jag tror att mitt yrkesval började någonstans här och kan konstatera idag att visst var det riktigt rätt. Det finns inte en dag eller en odlingsäsong som är identiska med varandra och det är detta som gör det så spännande men också skrämmande.

Omförvandlingsdagar finns det också och det är det i morgon. Från att jobba här hemma med t.o.m träck upp kring öronen ibland eller ingrott vaselin i händerna så får man plocka fram sin feminina sida ibland. I morgon blir det den årliga Pellorvodagen i Helsingfors med närmare 250 deltagare.

Då blir det dagen med klack och nagellack 🙂