Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Släktforskning

Förslagen på av Angus-kalven skall heta formligen haglar in och de är verkligen bra!! Jag kollade lite bakåt i hans släkttavla (i den mån jag får fram uppgifter någorlunda enkelt), och där fanns en del intressanta saker.

Kalvens mor Ynna är inte helt renrasig Aberdeen Angus, utan har faktiskt lite mjölkgener från Ayshire-rasen i sig också. Ynna kommer ursprungligen från en mjölkgård och det är rätt vanligt att man betäcker sämre mjölkkor med köttrastjurar, för att på sikt jobba bort deras släktlinjer från besättningen. Ynnas mormor var tydligen en genetiskt svag Ayshireko som betäcktes med en Angustjur, och resultatet blev en kalv som fick namnet Bengta.

Eftersom Bengta hade en Ayshire-mamma och Angus-pappa räknades hon höra till Angusrasen (faderns ras avgör), men endast som 50% renrasig. Bengta i sin tur betäcktes med Angustjuren Toivettulan Laku. Tjurens egentliga namn är alltså Laku, Toivettula är namnet på gården där den föddes. Resultatet av Bengtas och Lakus gener blev Ynna, som då är Angus till 75% (mamma är 50%, pappa 100%). Namnet Laku tycker jag annars är ett rasande fyndigt namn på en helsvart tjur. 🙂

Ynna i sin tur betäcktes med Angustjuren Mountgordan Pride från Irland. Tyvärr innebär det inte att Pride fått åka på en kärlekssemester till Finland, den betydligt mer oromantiska sanningen är att hans sperma köpts upp den finländska husdjursaveln. Eftersom Ynna är 75% renrasig och Pride är 100% ren Angus blir kalven 87,5% Angus.

För övrigt undrar jag om bonden som ägde Bengtas mamma råkade se lite fel i samband med den där kalvningen för många år sedan. Kan det ha varit så att han trodde sig ha fått en tjurkalv som han kallade Bengt och senare fick ändra till Bengta när det visade sig vara en kviga? Bengta är onekligen ett lite ovanligt namn… 🙂

Sväm eller separat?

Mariann undrar i en kommentar till “Pumpning och planering” hur man håller urin och fastgödsel åtskilda i en lösdrift, normalt brukar man blanda dem till en “soppa”. Hon har helt rätt, man brukar blanda urin och fastgödsel till svämgödsel. Främsta orsaken till att göra det är att det oftast blir enkare att hantera och sprida sväm än om man har både fastgödsel och urin separat. Dessutom förlängs tiden man kan sprida gödsel. Fastgödsel måste t.ex. alltid spridas före man sår åkern, sväm går att sprida i växande gröda om det krävs. Jag valde ändå att försöka hålla fastgödsel och urin separat eftersom jag har rätt utspridda åkrar och tyckte att det gav större flexibilitet att hålla dem åtskilda. Fastgödsel kan jag lagra i högar på åkern, sväm måste lagras i brunnar.

Jag har försökt ordna urinsepareringen genom att dels låta golvet i ladugården att luta in mot mitten av gödselgången, dels genom att luta hela ladugården 4% i längdled. I mitten av gödselgången finns dessutom en ränna. Det gör att urinen rinner bort ganska snabbt, förutsatt att man håller golvet någorlunda rent. När jag hade mjölkkor innebar det att jag skrapade ut fastgödseln en gång per dag, nu varierar intervallet från dagligen till en gång var tredje dag lite beroende på omständigheterna. Urinen går sedan ner i en pumpbrunn och pumpas därifrån till själva lagerbrunnen.

Urinen sprids på de åkrar som ligger närmast ladugården. Jag brukar c. 50 ha inkl. arrenden och av det finns 20 ha inom några hundratal meter från ladugården. Urinen sprids främst på vallskiftena, direkt efter att vallen skördats. Exakta tidpunkten bestäms lite av vädret, urin kan i värsta fall bränna gräsväxten och sprider man den när det är starkt solsken och varmt är risken ännu större. Det perfekta är en mulen dag med lätta skurar duggregn.

Vad skall han heta?


Idag kalvade den sista kon för den här våren, nämligen Ynna. Kalven är pigg och mår bra, men Ynna själv var lite skärrad efter kalvningen. Det händer ibland att de är det men adrenalinet brukar lägga sej efter nån timme.

Kalven är en tjur och av rasen Aberdeen Angus, som ursprungligen kommer från Skottland. Till Angus särdrag hör att de är ganska envisa, har temperament, saknar horn och är helt och hållet svarta. Inte en vit fläck nånstans.

Men nu måste ju kalven få ett namn. Därför utlyser Bondbloggen en namntävling!!

Vad skall kalven heta? Du har tid på dej att komma med förslag t.o.m. fredagen 23.4. Förutom hedern att ha bestämt kalvens namn får vinnaren självfallet en Bondbloggen-keps. Vinnaren kungörs i Lördax 24.4.

I år skall alla nötkreatursnamn egentligen börja på H. Också andra förslag är tillåtna, men H-namn får pluspoäng.

Namnförslag kan lämnas som kommentar till det här inlägget eller på e-post till bonden.blogg@yle.fi.

Nästa års brännved

Nisse har redan avslutat skogssäsongen men hos oss pågår den ännu, låt vara att vi nog är inne på slutrakan. Det som avverkas nu får vi lov att köra ut senare i vår, menföret tillåter inget annat.

Det jag avverkar skall bli till egen brännved, inte till försäljning. I huvudsak handlar det om åkerrenar och strandbankar som skall snyggas upp.