Droppeli-dropp

Det ser ut som om det kunde komma regn. Vädret är ganska varierande – i förrgår snöade det litet på morgonen men i går sken solen och vi hade +17 grader som mest. SMHI:s lantbruksväder är öppet på datamaskinen hela tiden.

Men egentligen är det ett värre droppeli-dropp jag tänkte skriva om. Jag fick nämligen irit (irisinflammation) i vänstra ögat och det blev snabb Helsingforsresa i går. Det är inget större problem men eländet slår alltid till då det är en större helg i antågande. Ögondropparna fungerar bra men man måste ha recept. Och det värsta är att komma ihåg att droppa varje timme. Man hinner knappt komma igång med nånting så ringer alarmet på mobilen och man måste droppa igen … Och det kan vara riktigt roligt om man har händerna helt svarta av spillolja.

Till all tur kommer iriten sällan. Men det sätter fokus på ett problem som bönder har nuförtiden – man är ofta ensam på gården. Och det är dåligt med hjälp eftersom många är på annat arbete långt borta. Det är rena skämtet om nån doktor skriver ut sjukledigt. Vem skall sköta arbetet ? I praktiken får man sköta det själv trots sjukdom om man bara på något sätt lyckas kravla sej upp i traktorn. Det bara inte finns något alternativ. Och på våra lerjordar kan man lika bra låta bli att så alls om det blir för sent och för torrt. Det är nästan på timmen då de måste sås.

Inte finns det någon ersättare som klarar av systemet utan varsel utom de som känner till det. Och brorsan jobbar i Moskva och pojken i Kronoby – ifall han nu inte råkar vara i Alperna eller de norska fjordarna. Det är numera inte ovanligt att böndernas barn arbetar på andra sidan jordklotet. Grannarna har fullt upp med att hinna så själva.  Ännu på 60-talet fanns det fullt med folk i byn men nu är det ganska glest på dagarna.  Hos oss var vi fyra karlar – min farfar var då ännu full arbetskarl. Och en gammal erfaren bondgubbe gör en väldig massa nyttigt arbete fastän kroppskrafterna inte är vad de varit.

Till all tur har jag egentligen aldrig varit sjuk (influensor räknas inte). Speciellt som jag har sjukhusskräck. Den enda gång jag legat på sjukhus var då vi på väg till Dragsvik kolliderade med Peters folkare. Säkerhetsbälten fanns det inte på den tiden så jag har ännu ett minne av det på underläppen och det finns en grop i folkarns instrumentbräda där jag slog i den. I jordbruket går det åt en hel del plåster men jag har inte brutit armar eller ben eller nacke än även om det nog är ett farligt arbete. Det har jag i alla fall lärt mej att då man blir trött så skall man gå på kaffe – det sparar både plåster och tid för man gör misstag coh har sönder maskinerna lättare då man är trött.

Nu måste jag droppa varje timme i fem dagars tid – påstår ögonläkaren.  Ögat känns bra så motivationen är låg. Det gäller bara att inte kasta mobilen i plurret då den börjar pipa hela tiden. Men utan den skulle det inte bli många droppar per dag.

Och nu börjar den pipa igen – droppeli-dropp … Glad Första maj !

Ett kungarike för en handbok

Min fina Fiat Ducato står i verkstaden – den har inget oljetryck. Så där i princip är det bara att kasta sej ner och byta oljepump (eller pumpens drivning) men jag har ingen verkstadshandbok för den 2500 dieselmotor som den har. Och det visade sej att det inte alls var så enkelt  – vilket det ju sällan är. Förstås har jag skaffat tre reparationshandböcker för Ducaton – det borde vara lag på att maskiner inte får säljas utan fullständig dokumentation hur man skruvar dem i små bitar. Men ingen av dem behandlar just SOFIM 2500 dieselmotorn utan bara alla andra motortyper.

Ducaton i verkstaden

Man kan skruva sönder dem och se hur de är byggda men det tar en väldig massa tid och så kan man lätt dra sönder nånting. I min ungdom höll jag på och härjade vilt för att få upp skruvarna till MF165:ans framaxel – tills jag märkte att de var vänstergängade och att jag alltså höll på att dra till dem. En del maskiner kan vara ganska krångligt konstruerade av nån sadist som suttit och flinat: ”Jag vill allt se hur de får det här åtskiljt på verkstäderna !” Förr var också verkstadshandböcker välbevakade hemligheter som bara auktoriserade verkstäder fick. Till alla tur har EU nu förbjudit krav på att man måste anlita vissa (extremt dyra) ”auktoriserade” verkstäder.

Och så finns ju Internet ! Det första jag gör är förstås att surfa på nätet och se om jag kan hitta någon som haft samma problem och satt in en anvisning hur man enkelt fixar det. På nätet finns allting – men det gäller att hitta det. Nu har jag länge sökt en reparationsbok för 2500-dieselmotorn och hittade en – som var såld. Men i morse sökte jag på tyska – und hast Du mir gesehen – det fanns just den rätta handboken på Fachliteraturversand i Halle. Den är nu beställd. (Och skickad – inom en halv timme !)

Nätet är en fantastisk uppfinning. Då jag behövde handböcker till min gamla brandbilsmotor (6-cylindrig Daimler-Benz) till torkfläkten så hittade jag en i USA, en i Tyskland och en fullständig reservdelskatalog från 50-talet i Holland. Motorn är nu servad och genomgången helt enligt handböckerna.

Det har varit sorgligt utan Ducaton. Jag trivs att sitta högt uppe ovanför alla småbilar – och så får man ett halv villa med sej ifall det behövs. I den körde jag till Otnäs och i den sov jag  några timmar per natt då jag jobbade med forskning. På vintrarna hade jag elvärme från parkeringsstolpen. Men nog skall den igång igen Den är inte ens 20 år gammal och har ännu litet kvar till en halv miljon kilometer. Och så har jag byggt fullständig inredning i den så man kan bo i den om man vill.  I motsats till min gamla Ducato har den galvaniserade plåtar så man störs inte av att morgonsolen lyser in genom rosthålen.

Nu hoppas jag det i handboken finns ett smart sätt att skruva bort oljepumpen utan att ta isär hela motorn …

Trädgården

Det är inte bara åkrarna som väntar just nu. I trädgården är det bråttom också. Den bättre hälften är trädgårdstokig och det syns minsann just nu

Plantor

Det här är bara en liten del av de hundratals plantor som nu skall skolas – ja det kan till och med bli närmare ett tusental. Hon har en RIKTIG trädgård, dvs. en nyttoträdgård och vi äter upp den (om vi orkar). Fast visst finns det rosor och annat vackert också. Speciellt i år då bröllopsblommorna är på gång för den yngsta i familjen.

En av mina stora favoriter är i alla fall blåsipporna som nu spridit sej över nästan hela gårdsplanen:

Blåsippor Blåsippor 2 Blåsippor 3 Blåsippor 4 (klicka på bilderna för få större)

Hemligheten är att INTE KRATTA ! De flesta krattar ihjäl sina sippor som är väldigt ömtåliga och så gärna har litet löv till skydd på våren.

Jag vill inte bo i en stad vilken lön jag än kunde få för där finns inga blåsippor …

Besiktningen 1-0

För att fortsätta i serien maskinella motgångar så var det sista dagen att besikta bilen i går. Jag hade jobbat hela söndagen med att få den i skick men hittade inte den jäkla besiktningsmannen en ring som var för dålig. Och att välja nya sommarringar är inte det enklaste. Då man jämför testerna så har samma ring fått helt olika bedömning i olika tester. I en test är en modell bäst och i en annan test sämst så trovärdigheten börjar vara noll. Tydligen kan man strunta i testerna och köpa den billigaste. Också de asiatiska modellerna börjar vara helt användbara. Vanligen kör jag med rena skrotbilar men har de bästa ringarna. Men vilken är bäst ?

Besiktningen har annars blivit otroligt dyr sedan den såldes åt privata företag. ”Marknaden” har insett att här kan man plocka pengar av folk utan förbarmande. Hur mycket vi än stönar och gråter så är det lag på att bilen skall besiktas. Annars tar polisen oss. Bilbesiktningen var BRA förr så vad skulle de ändra på den för ? Troligen var det ett rent ideologiskt beslut som gick helt åt pipsvängen. Då fogdarna och firmorna slår ihop sej så sitter vi där som i ett skruvstäd.

Verkstadsarbetet fortsätter. Nu är den stora paketbilen inne i verkstaden för där finns inget oljetryck och jag skall skruva bort oljetråget och se vad oljepumpen egentligen sysslar med. Den kan hända att den kalla vintern fick nånting att gå sönder. Tryckmätaren är redan kollad förstås.

Annars så är den stora vårstädningen på gång. Hela verkstaden skall tömmas och sopas – jag vågar inte dammsuga för då åker en massa skruvar och delar med. Min dammsugare är nämligen av den större sorten för jag drog rör från intaget på sädtransportfläkten som är på 11 kW och ger ett tryck (=sug) på närmare 1200 mm vp (vattenpelare).  Dit åker brädbitar och tegelstenar och allting som inte är fastskruvat.  En murken vägg är inget problem för den dammsugaren heller.

Åtminstone en gång per år måste allting städas – mest för att man skall hitta allt möjligt. Då man flyttar omkring sakerna så kan man upptäcka sådant som man för sitt liv inte kunde minnas vart man lagt det. Litet deprimerande är det förstås då man vet att det inte tar många veckor förrän det ser likadant ut igen. Ett par större reparationer i vårbrådskan så är det fullt med bråte och verktyg överallt.  Det skulle ju vara trevligt med en lagerkarl som håller ordning på allting – om nån annan skulle betala lönen. Farsan fungerade förr som lagerkarl men ett problem var att sedan hitta det han lade undan. Vi hade så olika logik ifråga om var man sätter det ena och det andra.

Åter till vardagen

Suck, så var den resan förbi … Men vi hann kratta gräs, gräva bort gräsmatta, såga ned syrener, hugga ved, bygga nytt trapptak, fylla vägen med sand och sätta potatis. Allt som hör en normal ledighet till … Potatisen satte vi outgrodd under en massa gräs som vi krattat ihop så att den skulle börja växa sent och vara skyddad mot frost en tid  Det är ju alldeles för tidigt än.

Och så åkte vi in till Örebro och köpte telefoner. Två billiga för 199 kronor/st. för man kan inte ringa med en utländsk mobil – det är svindyrt. Och så Nokias flaggskepp N900 som jag skriver det här på. Den är ingen mobil utan en fullständig datamaskin – med Linux vilket ju är nödvändigt för mej. Förvånansvärt bra går det att skriva på det pyttelilla (utan överdrift) tangentbordet. Beklagar men jag har varit tekniktokig sedan jag som liten skruvade sönder vår telefon …

Men jag vet inte om jag kan hålla med Sonja att Våren kommer. Så här såg det ut i Medåker

Vårväder Medåker 22.4 2010

och då vi körde av färjan i Åbo så var allting vitt ! Hemma var det kallt för flisen hade tagit slut. Inte för det – den hade räckt till för nästan hela veckan och med en aning lägre värme hade det fungerat fint. Men vårkänslor fick vi nog inte i går.

Nu blir det verkstadsarbete för hela slanten. Traktorerna skall ha service och bilarna skall besiktigas. Den här veckan blir väl solig och varm men sedan blir det ostadigt igen enligt 10-dygnsprognosen. Men vi får se – vårvädret är oberäkneligt.

Te vaanli språåtji

Här skriver vi på svenska för att nå en större publik men inte är det vårt modersmål. Åtminstone inte i den moderna varianten. Nä, hemma pratas det östnyylendskå eller närpeesiskå (antar jag) av födsel och ohejdad vana. Visst har vi varit tvungna att lära oss högsvenska i skolan och i mitt fall en massa andra språk då jag i jobbet åkte runt världen men hemma passar liksom inte något annat språk in i landskapet än te vaanli språåtji.

Det kan ha sina poänger som då jag satt med min (av mej adopterade) moster i tunnelbanan i Stockholm. Hon talade ren och oförfalskad östnyylendskå trots 40 år i Sverige och vi pratade på tills jag märkte att hela vagnen satt och lyssnade på oss – det lät som svenska men ändå annorlunda. Det var förrän det fanns massor av inflyttare i Sverige

Men det vi pratar är egentligen riktigt gammal svenska. Om man läser akademiska avhandlingar från 1700-talet så liknar språket i mångt och mycket det vi ännu talar. Förr hade svenskan korta, långa och överlånga stavelser men i Sverige finns bara de långa kvar. Därför kan de inte uttala viktiga ord som ”sidu” utan det blir ”siidu” eller ”siddu”. Vi har också överlånga stavleser som ”uunn” (ugnen) och ”staann” (staden). Därför måste man använda dubbla bokstäver för långt ljud (se Nisses Uttalsriktiga Stavning). Jag har länge gjort alla anteckningar på östnyylendskå men det är svårt att skriva fastän man talar språket. Den högsvenska stavningen vill alltid tränga sej in.

Österbottningarna talar ju ett underbart språk (egentligen flera …) och närpesiskan är alls inte det ”värsta”. Men allting är inte gammalt.. Vi har den norrländska förmjukningen som är relativt ny: ”veddjin” (väggen) och ”ryddjin” (ryggen). Också det svenska u:et är nytt. Förr uttalade man u som ”o” (liksom i tyskan). Gissa varför Mikael Agricola (Bonn-Micke på östnyylendskå) stavade o med u i den första finska bibeln. Och det uttalet finns ännu kvar i Pyttis. Vi är moderna i Lappträsk och säjer ”tjööp” (köpa) men i Borgå och Sibbo uttalas det som förr med hårt k.

Och visst har vi låneord. De flesta språk har lånat massor – finskan som har ganska litet låneord har i alla fall 50 %. Det som många tror är låneord i dialekterna från finskan är precis tvärtom. ”Taskå” är till exempel ett gammalt germanskt ord (Tasche) som finskan lånat in men modern svenska har glömt ordet som ersatts med ”ficka”. Intressant nog så använder vi i östra Nyland det franska ordet ”lavoaar” i stället för svenska ”tvättställ”.

Outgrundliga äro språkets vägar …