Bondbloggen – Sida 128

Bonde eller kartritare?

Det har ju från och till varit en hel del justeringar av åkrarnas arealer och som bonde tycker man ju att arealen borde vara någorlunda konstant, vi ligger ju inte i något jordbävningsområde direkt. Så efter att nu ha tagit del av MAVI’s resursbekymmer och hot om senarelagd utbetalning av stöden nästa höst undrar man varför det återigen föreslås ritande av odlingsskiften på kartor. Ett krav som fordrar ytterligare resurser både av tjänstemännen och bönderna. Så vore det inte en resursbesparing att nu fastslå arealerna och endast i det fall att delar av basskiften tas ur bruk på grund av bebyggelse, vägbyggen, beskogas eller nyodlas göra en korrigering?

Om MAVI's flaggning symboliserar landsbygdens situation så ser framtiden inte ljus ut. — Om MAVI’s flaggning symboliserar landsbygdens situation så ser det onekligen mörkt ut. Foto från dagens opinionsyttring.

Kartor.

Nya kartor och justerade arealer har vi begåvats med så gott som årligen och några gånger har granskarna också mätt arealerna i fält. Till och med växthusets yttermått mättes flera år i följd och det lär ju inte heller svälla eller krympa i första hand. Dessutom mättes det, enligt granskarna, med samma måttband som året innan. Ibland hade man lite svårt att hålla sig för skratt men om nu detta eviga mätande leder till att stödutbetalningen senareläggs så då ligger väl gråten närmare till hands än skrattet.

Det är nu så att jag faktiskt råkar vara intresserad av kartor, det har ju orienterats en del i familjen bland annat. Och historiska kartor brukar vi nu som då bekanta oss med i hembygdsforskargruppen här i byn. Så kartor fascinerar, de berättar en hel del. Men det oaktat förstår jag inte vitsen med att exakt rita in de olika grödornas placering på kartan. I odlingsanmälan finns ju redan uppgifter om vilka växter och arealer som odlas på basskiftet ifråga.

Kartritandet är ändå inget nytt, de första EU-åren ritade vi också in de olika grödornas placering på karta. Ett petgöra som fordrade stadig hand och ett gott öga samt geometriska kunskaper. Kartmaterialet var inte heller alla gånger det bästa och skalan oftast 1:5000 eller om man hade tur 1:2000. Oftast gick det åt ett par dagsverken innan alla beräkningar och kartor var gjorda. Nu är kartmaterial tillgängligt i digitalt format och lättare att hantera men antalet grödor har åtminstone för mig ökat så ritandet, om det nu återinförs, kommer onekligen att medföra en hel del extra arbete. Ett arbete som åtminstone i mitt fall är ganska bortkastat, för hur i fridens namn kan man tro att jag i april ska kunna ange exakt placering av en gröda som planteras i början av augusti. Det är ungefär som att nu sända in en karta över i vilken ruta man parkerar bilen vid ett stadsbesök om några månader.

Så här ser kartmaterialet ut idag. Ny fotografering gjord tidigt i våras. — Så här ser kartmaterialet ut idag. Ny flygfotografering gjord tidigt i våras. Det är väl antagligen på dessa kartor som jordbruksgrödornas placering och arealer skall ritas in? (Fotat direkt från skärmen.)

Sälj och lev livet…..

……. läser jag som råd till ”lipande bönder” i en av kommentarerna till Närbildsreportaget i måndags. Och visst skulle en försäljning ge en fin slant för många om det nu inte vore för att en stor del är köpt för lånade pengar eller står som säkerhet för lån till maskiner och byggnader. Så säljs fastigheten bort är jag rädd att banken knackar på och undrar hur man nu tänkt återbetala lånen och räntorna. Det är väl lite likadant om ”donaren” säljer en bil köpt för lånade pengar, leva livet eller inte så misstänker jag att skulden kvarstår efter försäljning? Enda sättet är väl antagligen att försöka få pengarna från försäljningen överförda till nåt skatteparadis för att där ”leva livet” men hur det går till tror jag går lite över böndernas förstånd. Nu är det ju väldigt olika från bonde till bonde men oftast är det nog så att den dag bonden är rik på pengar är den dag då han placeras på 6 fots djup. Så det rådet hjälper inte många bönder, men vi är naturligtvis tacksamma för alla råd som vi får i en i ekonomiskt hänseende brydsam situation.

Ekorrhjulet….

….. har väl inte bönderna uppfunnit (fast man vet ju aldrig) men det oaktat så är det många som hamnat dit. Det blir lätt så att man för att få lite mera att röra sig med skaffar mera mark som därefter fordrar större och effektivare maskiner som i sin tur ger möjlighet till ytterligare lite mera mark. Men då försäljningsintäkterna stampar på stället eller i vissa fall sjunker samtidigt som insatsförnödenheterna stiger i pris så blir det till att springa allt fortare för att hålla ekorrhjulet i rullning.

Grundproblemet är att oftast sätts priset på varor till försäljning av andra än bönderna själva eller av den så kallade ”marknaden” och betalningen kommer sent, oftast över ett år efter att produktionsmedlen införskaffats. Om de nu kommer alls, det har ju hänt att man för att försöka få lite bättre pris sålt till alternativa köpare än de etablerade och alternativet satt sig i konkurs och då står nog bonden utan likvid efter att stat, bank och advokat tagit sitt.

Visst har väl bonden möjlighet att vägra sälja produkterna om priset inte passar men det kan bli en lång väntan då det alltid finns någon som är tvungen att sälja för att få insatsmedlen betalda. Är det dessutom fråga om färskvaror som inte går att lagra så är det inte läge för att stå på sig. Så strejka hjälper inte heller i detta fall och inte är det så bara att sätta sig ned och lämna djur och gård utan skötsel. Antagligen är det därför som det mest blir till att ”marra” för att det är det ända sättet att utrycka missnöje. Åtminstone i det här landet, i andra länder som till exempel i Frankrike tar man till andra metoder när man är missnöjd och visst hör man ibland yngre och radikalare bönder fundera om det också skulle vara ett alternativ till marrandet.

Världens bästa jobb.

Precis som Tobias sade i reportaget är det här säkert ett av världens bästa jobb. Man ser resultatet av det man gör (ja man ser också resultatet av saker man lämnar ogjorda), man får följa med naturens växlingar och grödornas utveckling samt idka för hjärnverksamheten välgörande problemlösning för att nu nämna några fördelar med bondelivet.

Och får man nu inte produktion lönsam så har vi ju stöden som nu inte gör en rik men ändå håller en vid liv så därför ser vi oroligt på funderingarna om att skjuta upp stödutbetalningarna nästa höst. Vi ställer oss också tveksamma till nyttan med att rita kartor över placeringen av de olika grödorna på åkern, visserligen är vi bönder väldigt mångsidiga men vi brukar hellre jorden än ritar kartor. Att vi inte nästa år längre får dela åkerskiftena med andra odlare för att på bästa sätt utnyttja åkrarna och förbättra möjligheterna till miljöskyddande åtgärder förstår vi inte heller. Åtminstone vill vi ha en bättre förklaring än att vipu-programmet inte längre kan hantera flera odlare av samma skifte. Det här bland annat är saker som vi vill understryka för minister Orpo då han på tisdag besöker landsbygdsverket i Seinäjoki, förhoppningsvis blir vi några busslaster bönder som visar upp oss. Förmodligen på finländskt vis, marrande.

Rotat i arkivet.

Rotat i arkivet, det är precis det jag har gjort idag, och hittat en text jag skrev tidigt i våras när stora mårran kastade sej över mej. Till lika som texten blivit gammal är den lika aktuell när man än läser den. Som bonde är man hela tiden bevakad, på gott och ont. I det här fallet, på gott. Rätt ska va rätt, och det här är ett exempel på att det i detta land inte går att ”krafsa åt sej” hur mycket stöd som helst, som man ibland läser om att har hänt utomlands. Till lika kanske texten lite belyser papperssnurren man som bonde lever i. Det är rörigt bara värre, men, totalt handlar det alltså om 1 (!) slarvad bokstav…

Nej nej nej nej nej… vad är detta??? Ett oöppnat kuvär från ntm-centralen… Mårrans kjolfald också! Hur har jag missat det här?

Men tyvärr händer det sej tydligen så, att man missar. När man får post mitt i sommarens hektiska rumba, antagligen kom det kring midsommar, och så sätter man det lite fel, antagligen tänkte jag titta på det senare… Mycket (!) senare blev det i det här fallet. Stämplat den 20.6 2013 . .. …………………. suck. Grymma ödes mörka tider. Jag öppnade det den 27.4 2014.

Så kan det bli när man tar för givet att man öppnat och kollat alla brev, fast man inte gjort det… När man får brev som man skall göra något åt, eller kolla, sätter man dem genast på datorn, för det är oftast den vägen man skall börja om det är något. Sen flyttar man breven in i lådhurtsen, i rätt låda när man är klar med dem. Det här brevet hade tydligen blivit felplacerat, några andra brev, likadana kanske, satts ovanpå och så har det följt med i bunten in i lådan över papper som skall sparas, men inte har sån status att de behöver mappas, för att enkelt kunna bläddras i och hittas fort, för de kanske aldrig behöver tittas på igen, men måste sparas. Så antar jag att det gått till.

Men vad handlade det om då? Ja, i första och sista änden handlar det om EN bokstav. Alla som suttit med stödansökningsblanketter framför sej kanske känner känslan komma … Bara jag nu inte skriver fel bokstav nånstans, eller kruxar fel … Japp, det var precis det jag gjorde, jag skrev fel bokstav. Jag anmäld ett område som ”permanent bete”, fast det egentligen är ”skogsbete”. Jag VET ju att det är ”skogsbete” på det området, men då hela betet, alltså hela betesområdet, det vill säga, allt bakom staketet, är uppdelat i 5 olika mindre betesområden, så tog jag fel på område när jag fyllde i blanketten, det var på den gamla goda pappersblankettiden, och simsalabim märkte jag inte mitt misstag, betena ser likadana ut varje år och man bara tar för givet att man gjort rätt i början och därför har jag inte reagerat eller kommit att ändra till följande år. Tills då den dagen när jag fick brev på posten om återkrav…

Jag förstod ingenting, flög på datorn, ringde lantbrukssekreteraren som förklarade, och sökte, och så upptäckte jag mitt bokstavs-misstag.

VILKEN TABBE!!!

Skulle jag ha öppnat kuväret med redogörelsebrevet jag hittade i april tidigare, tex med det samma, skulle återkravet inte kommit som en chock, utan jag skulle ha kunnat i klartext läsa vad som gått galet. Bekanta mej med tanken, svära en stund och sedan bara ta det med jämnmod. Nu blev jag lite konfundersam hur det kunde komma återkrav sådär simsalbum, hippsehapp… Det hade sin förklaring…

I några år har jag fått utbetalt stöd för detta område, mer än jag ska ha, alltså rasslar det till på kontot. ”-Eller så drar vi det från årets utbetalningar? … VÄLJ!” Det var i princip det som det stod i återkravsbrevet, och sen skulle rättelsen, med mindre stöd gälla från år 2012… typ, eller, vänta nu…

Jag måste ärligt säga att jag tappade bort räkningarna ett slag, hur blir det nu igen. Dagen när jag försökte få allt att gå ihop rätt snurrade det ungefär såhär i huvudet på mej:

-Det var ju alltså ifjol kontrollrumban ägde rum, 2013, då jag fick utbetalt stöden för 2012. 2013 får jag utbetalt för i år … tror jag, allt handlar om när jag gjorde ansökan, vår eller höst och gudarna skall veta allt vad som inverkar på det…. Eller vänta nu, hur blir det nu egentligen… Nu blandar jag, det är skilt med specialmiljöstöd och ”vanliga” stöden, som jag ju inte alls ska ha för det där området. Två världar, samma områden, som ändå är sammankopplade och dehär bokstäverna hör ju till det vanliga… men, nej vänta, det måste ju vara det vanliga, men det är dedär fodervärdegrejset, hur va de nu åter, jo så måste det vara, specialen är annat… eller.. Nu blev jag osäker själv, hur va de det fungerade nu igen… Nä, det är ju nog vanliga, men hur står det inget om 2012? Det måste ju också vara med, eller vänta nu, är vi inte på 2014 nu, var är årets papper, eller 2012 alltså, tog jag kopia på dem, eller vänt nu, skickade jag in elektroniskt eller var det papper, och tog jag i sådana fall utskrift? Måste nog logga in på vipun och kolla…

Och så tar man funderingarna från början, bläddrar i papper, går in på jordbruksprogrammen där man kan följa med allt som rör gården vad stödpapper, avtal och sånt gäller. Timmarna går, jag bläddrar, söker, morrar och inser igen att jag skulle behöva göra om hela mitt system på hur jag förvarar papper.

Såhär lätt är det att bara sitta och kruxa lite rutor och få pengar hursomhelst som endel vill påstå… Nä, det är inte bara svartvitt, det är alla nyanser av grått också!

Mitt svar till återkravet blev : Gör vad ni vill bara allt blir rätt och det vet ni bättre än mej.

Ja, så kan det gå. I år var jag… tror jag, extra noggrann med att kolla att alla beten fick sin rätta definition. Vårdbiotoper, skogsbete, permanent bete, ängar, hagsmark, övriga röjvassor och ja, allt vad det heter. Ett bete är aldrig bara ett bete…

Katastrofen var tydligen överkomlig noterade jag när jag, efter att jag lugnat mej lite, läste igenom ALL text, man behövde inte returnera pappren jag fick i juni 2013, men det är bra att göra det och i synnerhet om man vill göra nån anmärkning på deras funderingar om området det handlar om. Nu missade jag den möjligheten totalt, men jag hade ju inte heller någonting att protestera om, jag insåg min tabbe rätt fort, så i slutänden var allt ok för alla andra, men jag själv tyckte, och tycker ännu att det var hemskt. Inte att betala tillbaka pengar jag inte har rätt till, det är ju självklara saker, men, att jag missat det så totalt!

Jag ringde ändå handläggaren för detta ärendet på ntm-centralen, om inte annat så för att kolla att jag inte missat något mer och att saken var utklarad. I andra änden var damen så snäll och förstod mej precis när jag kröp till korset och förklarade att jag inte ville vara en bitchig bimbo som inte svarar på tilltal, utan att jag helt enkelt gjort bort mej så kolossalt totalt.

Gissa vem som kommer att öppna varje, varendaste brev som kommer med posten!?!?

Det här vill jag helst inte vara med om fler gånger, man lär så länge man lever!

Kaninatras

Skutt och så va kaninen i ena änden, och skutt så va den i andra änden. Så stor blev kaninburen när kaninerna växt till sej. Vad göra? Större bur naturligtvis. Jag nänns inte sätta dem i stekpannan… ännu…

Det tog länge, men nu är den klar. Anledningen till att det tog så länge innan härligheten blev klar finns det mycket att skylla på, men främst så har en kaninhage inte så stor och hög prioritet i livet. Kaninerna har inte lidit någon nöd, och de har i värsta fall fått flytta in i fårhuset över vintern. Men, så fick jag för mej, att NÄ, NU ska de bli färdigt!

Hage och hus. Tanken är att kaninerna skall klara vinter och allt i det nya kaninkomplexet. ”Kaninatras” kallas det. Lite som ett fängelse (alcatraz) för kaniner. Egentligen är det mest stängt och inburat och nergrävt nät i jorden för att ingen skall kunna ta sej in om man inte är såpass smart att man kan använda klinka/hake på dörrar och luckor. Vi har grävling, mårdhund, räv, örnar, ugglor och diverse allt möjligt otyg kring knutarna. Ingen av dessa skulle tacka nej till kaninstek till kvällsmål.

Men, nu har alltså kaninerna flyttat in, och de såg inte alls så missnöjda ut när de skuttade runt första gången. Jag tror dom blev riktigt glada, och roligt tyckte också jag och Mathias att det var att sitta hos dem en stund. De kommer fram till en, snusar lite och skuttar vidare. Roligt att få kontakt med kaninerna på annat sätt än hängandes över burkanten, få ont i magen och till lika vara rädd att de hoppar ut när man måste ha luckan öppen.

Blir det mer gosat med kaninerna nu? -Antagligen inte, men det är i alla fall lättare och säkrare att göra det om man vill 🙂

Själva huset är inte snyggt, men det är inte det som är poängen… Poängen är att det skall vara tillräckligt stort för att man skall kunna kasta in 10-20 kg hö om så behövs, och så skall man kunna sitta där själv, och umgås med kaninerna fast det är snöstorm på utsidan 🙂

Hagen snart färdig, fattas lite sten kring kanterna där nätet ligger öppet på marken.

Bondens välmående.

Jag deltog häromkvällen i ett informationstillfälle för lantbrukare ordnat av de lokala producentavdelningarna. På programmet fanns bland annat information om säkerhetsrisker och brandförebyggande åtgärder som min eminente bloggkollega Kalle med lång erfarenhet av både bränder, olyckor och bondeliv delgav oss. Och det var lätt att hålla sig vaken trots en lång dag för Kalle lyckades verkligen fånga åhörarnas intresse och man fick än en gång belägg för att till bönder skall man prata på bönders vis. Det må sen vara egalt om det görs med Närpesaccent eller på dialekt från Korsholmsnejden. Jag som själv upplevt en storbrand med alla dess följder kunde bara hålla med och jag tror att de flesta åhörare fick sig en tankeställare och påminnelse om saker som kan och bör göras i förebyggande syfte för att sen inte få problem med försäkringsbolagen om olyckan trots allt är framme. Tack Kalle för ett intressant föredrag!

Bondens välmående

Vi fick också förhandsinformation om nästa års stödpaket och det var som tidigare mest frågan om nedskärningar, beskärda stöd och nya byråkratiska tillämpningar och påfund. Dessutom hotas det med att stöd och ersättningar nästa höst kommer att utbetalas senare eller inte alls. Även här var det lätt att hålla sig vaken.

Men vänta nu, nu presenterades ett nytt på slutrakan av behandlingen tillkommet stöd ”stödet för bondens välmående”. Antagligen har det äntligen gått upp för ministeriet att nu är måttet rågat för våra hårt arbetande bönder och att utebliven lön säkert kommer att bli droppen som får bägaren att rinna över. En välmående bonde är ju nyckeln till att ekonomin på hemorten och skötseln av jord och djur hålls i gott skick. Därför har man nu lagt till ett nytt stöd i form av 20 dagar betald semester de första fem åren för att år 2020 förlängas till 30 dagar för att motsvara löntagarnas semester. Tjänstemännen hade också förstått att bonden inte kan vila hemmavid beskådande allt ogjort arbete så därför kommer stödet att betalas ut som reseersättning. Naturligtvis mot redovisning för det är helt klart att lite byråkrati får man räkna med, bland annat skall det i samband med den årliga stödansökan kryssas för att man ansöker om stödet och till ansökan bifoga reseplan och budget. Det fanns också möjlighet till ett förhöjt stöd om man i samband med ledigheten deltar i aktiviteter och förnöjelser som bidrar till att skingra bekymren hemmavid. Stödet var lika stort både på AB och C-området och alla bönder med majoriteten av beskattningsbara inkomsterna härrörande från jordbruket hade möjlighet att söka. Riktigt klart var stödet inte än det skulle ännu behandlas i riksdagen men helt säkert förstår också riksdagsmännen betydelsen av att ett jordbruk med välmående bönder i förlängningen leder till att landets skrala ekonomi fås på fötter. Det är ju trots allt primärnäringarnas produktion som är motorn till landets välstånd.

Hur det här skulle kombineras med avbytarhjälp för husdjursbönderna fick jag inte klart för mig för just då hoppade katten upp i sängen och jag vaknade……..

Var allt bara en dröm?

Nää, jag är helt säker på att Kalle höll sitt fina föredrag och stödnedskärningarna och hotet om uteblivet stöd är också relevant! Däremot är jag lite osäker på stödet för bondens välmående 🙂

Bekymmersamt.

Noterar när jag skulle publicera ovanstående inlägg att måndagens (17.11) Närbild kommer att ha samma tema och visst kan man hålla med om att det är bekymmersamt.

Speciellt för dom unga som tar över och som skall satsa en massa pengar i sin arbetsplats. Jag har också egna erfarenheter av saken, visst var det bekymmersamt också då under lama-åren i början av 90-talet. Vi hade just köpt vårt jordbruk då räntorna steg plötsligt samt att skatteverkets strul med omläggning av deklarationsförfarandet till data från manuell behandling ledde till restskatter på grund av att de missat en del inkomster från -88 -89. Hösten -92 kom vintern tidigt och en stor del av skörden förstördes. 1993 föddes vår yngsta och så pass knapert var det då att om hon inte vätt ner blöjan riktigt totalt så gick den efter att ha torkat lite att återanvända.

Men vill man och kan man så gick det då att arbeta sig ur knipan och det får vi hoppas att också är fallet för de som börjar som bönder idag. Då var nog kostnadernas förhållande till inkomsterna bättre så fick man bra skörd gick det vägen, idag när en stor skörd inte ger något vidare netto utan förtjänsten till betydande del består av stöd är det inte lika lätt att arbeta sig ur ekonomiproblemen.

Inte är det heller lätt för de som avslutar sin jordbrukarkarriär, det är inte alla gånger möjligt att ta ut ett sånt pris för jordbrukslägenheten av nästa generation att alla skulder kan betalas bort. Så det kan hända att du får ta med dig skulder på flera 10-tusentals euro att försöka betala med den pension du får. Och då blir nog inte pensionärstillvaron det som många hoppats på efter ett långt slitsamt bondeliv…………

Omedelbar utdelning

Mitt senaste inlägg var ju ganska deppigt, och även om den känslan nog ligger kvar i förgrunden måste man ju konstatera att det finns bättre dagar också.

En sådan dag var häromdagen.

Det har ju rensats utfall här på hemmanet. Detta ”drabbade” mig i allra högsta grad för utfallen omsluter mitt stomhemman som ett liggande dubbel-v, och når på så sätt varenda basskifte i ena eller andra eller båda ändar. Som en följd av detta har mitt plöjande blivit fördröjt i år eftersom grävlingen inte ville att åkrarna skulle vara plöjda innan dikningen. Dessutom har det ju inneburit en hel del jobb för mig att få alla utfall röjda och inte nog med röjda, utan också att bli av med allt flismaterial har även varit ett problem, men det löste sig, åtminstone delvis.

Man kan nästan säga att det har handlat om blod, svett och tårar innan projektet varit klart, åtminstone vad gäller kantröjningarna. Blod i form av blåmärken, svett i form av svett och tårarna var ganska nära när jag tappade den nästan nya motorsågen i vattnet.

Men slutet gott allting gott.

Grävmaskinen med tillhörande förare anlände i slutet på oktober och gjorde på några dagar ett fullständigt enastående jobb. Det är en fröjd att se på när någon som vet vad han håller på med håller på. Det var inte många dagars verk för Hitachin innan alla utfall var som nya och vattnet rann som inte på många år.

Tyvärr kommer även detta att bli en smått kostsam historia eftersom det handlar om många hundra meter för min del, kanske närmare tusen, och därtill kommer trumrör som skall förnyas, vissa av dom 80 cm och således kostsamma.

I år kom dock lönen för mödan snabbare än någon kunnat ana.

Jag kom alltså igång med plöjningen först förra helgen, alltså sista helgen i oktober och den 4.11 regnade det. Alltså inget normalt regn utan ett okontrollerat vansinnesregn i ett dygn. På vissa ställen i närregionen kom det 50 mm på ett dygn och alla ärenden ut på någon åker verkade vara historia för i år. Men, efter regn kommer solsken och så även i år. Dagen därpå öste solen ner från en klarblå himmel och jag tänkte att jag provar väl på lite plöjning, även om det kändes som ett vansinnesprojekt med tanke på dagen innan.

Det gick hur bra som helst

Jag har till denna onsdags dato aldrig sett en sådan fart i täckdikena och utfallen. Det påminde närmast om forsränning det som pågick i utfallen. Som en följd av detta var åkern nästan torr, det blev inte nämnvärda spår efter traktorn trots de 5 cm vatten som kom dagen innan.

Nedan några bilder som får bevisa mina förklaringar

Det är svårt att ge situationen rättvisa med en stillbild, men det är ett utlopp från en åker varifrån det strömmade kanske en 100 liter per minut under dagen

Visst är ett nyrensat utfall en vacker syn. Synd bara att förfallet börjar redan nästa vår. Det får inte vara såhär snyggt länge

Var fanns vattnet då? Jo uppenbarligen i Närpes å. Detta kort är taget i Yttermark centrum dagen därpå och här är flödena minst sagt ovanligt höga.

Hur som helst blev det ett riktigt plöjningsdygn på onsdagen. Efter nästan 13 timmar, varav de sista med bara månen som sällskap var jag både utled och supernöjd med dagen.

Nu är det bara resten kvar