7 februari, 2019 av

Karhinens rapport.

Ögnade som hastigast (hoppas på en svensk version för noggrannare läsning) igenom Reijo Karhinens rapport och finner kravet på 20000€ i försäljningsinkomster för beviljande av stöd ganska intressant. Kommentarerna under artikeln var dock inte nådiga men undrar om alla förstått att det var försäljningsintäkterna och inte nettointäkterna som avsågs. Rätt mycket byråkrati kunde förenklas med en dylik regel, areal, ålder och många andra krav kunde slopas. Sen kunde det kanske införas ett maxtak också? Eller vad tycker Ni? Är 20000 rätt nivå?

22 november, 2014 av

Sälj och lev livet…..

……. läser jag som råd till ”lipande bönder” i en av kommentarerna till Närbildsreportaget i måndags.  Och visst skulle en försäljning ge en fin slant för många om det nu inte vore för att en stor del är köpt för lånade pengar eller står som säkerhet för lån till maskiner och byggnader. Så säljs fastigheten bort är jag rädd att banken knackar på och undrar hur man nu tänkt återbetala lånen och räntorna. Det är väl lite likadant om ”donaren” säljer en bil köpt för lånade pengar, leva livet eller inte så misstänker jag att skulden kvarstår efter försäljning? Enda sättet är väl antagligen att försöka få pengarna från försäljningen överförda till nåt skatteparadis för att där ”leva livet” men hur det går till tror jag går lite över böndernas förstånd. Nu är det ju väldigt olika från bonde till bonde men oftast är det nog så att den dag bonden är rik på pengar är den dag då han placeras på 6 fots djup. Så det rådet hjälper inte många bönder, men vi är naturligtvis tacksamma för alla råd som vi får i en i ekonomiskt hänseende brydsam situation.

Ekorrhjulet….

….. har väl inte bönderna uppfunnit (fast man vet ju aldrig) men det oaktat så är det många som hamnat dit. Det blir lätt så att man för att få lite mera att röra sig med skaffar mera mark som därefter fordrar större och effektivare maskiner som i sin tur ger möjlighet till ytterligare lite mera mark. Men då försäljningsintäkterna stampar på stället eller i vissa fall sjunker samtidigt som insatsförnödenheterna stiger i pris så blir det till att springa allt fortare för att hålla ekorrhjulet i rullning.

Grundproblemet är att oftast sätts priset på varor till försäljning av andra än bönderna själva eller av den så kallade ”marknaden” och betalningen  kommer sent, oftast över ett år efter att produktionsmedlen införskaffats. Om de nu kommer alls, det har ju hänt att man för att försöka få lite bättre pris sålt till alternativa köpare än de etablerade och alternativet satt sig i konkurs och då står nog bonden utan likvid efter att stat, bank och advokat tagit sitt.

Visst har väl bonden möjlighet att vägra sälja produkterna om priset inte passar men det kan bli en lång väntan då det alltid finns någon som är tvungen att sälja för att få insatsmedlen betalda. Är det dessutom fråga om färskvaror som inte går att lagra så är det inte läge för att stå på sig. Så strejka hjälper inte heller i detta fall och inte är det så bara att sätta sig ned och lämna djur och gård utan skötsel. Antagligen är det därför som det mest blir till att ”marra” för att det är det ända sättet att utrycka missnöje. Åtminstone i det här landet, i andra länder som till exempel i Frankrike tar man till andra metoder när man är missnöjd och visst hör man ibland yngre och radikalare bönder fundera om det också skulle vara ett alternativ till marrandet.

Världens bästa jobb.

Precis som Tobias sade i reportaget är det här säkert ett av världens bästa jobb. Man ser resultatet av det man gör (ja man ser också resultatet av saker man lämnar ogjorda), man får följa med naturens växlingar och grödornas utveckling samt idka för hjärnverksamheten välgörande problemlösning för att nu nämna några fördelar med bondelivet.

Och får man nu inte produktion lönsam så har vi ju stöden som nu inte gör en rik men ändå håller en vid liv så därför ser vi oroligt på funderingarna om att skjuta upp stödutbetalningarna nästa höst. Vi ställer oss också tveksamma till nyttan med att rita kartor över placeringen av de olika grödorna på åkern, visserligen är vi bönder väldigt mångsidiga men vi brukar hellre jorden än ritar kartor. Att vi inte nästa år längre får dela åkerskiftena med andra odlare för att på bästa sätt utnyttja åkrarna och förbättra möjligheterna till miljöskyddande åtgärder förstår vi inte heller. Åtminstone vill vi ha en bättre förklaring än att vipu-programmet inte längre kan hantera flera odlare av samma skifte. Det här bland annat är saker som vi vill understryka för minister Orpo då han på tisdag besöker landsbygdsverket i Seinäjoki, förhoppningsvis blir vi några busslaster bönder som visar upp oss. Förmodligen på finländskt vis, marrande.