Kategori: Bondbloggen

Egentligen vill jag inte skriva detta.  Närmast för att jag tycker att diskussionen är en omöjlighet i sig, dels för att jag inte riktigt gillar det här med att ha åsikter om hur andra har det och vem som har det bättre hit och dit, det är väl och förblir en smaksak där inget är en absolut sanning. Jag kan bara ta mig själv som exempel. Ge mig ett jobb i Helsingfors, en lägenhet i city och en månadslön på typ 6000 e och jag skulle inte ens komma på tanken att överväga att ta emot det. Pengar skulle man säkert ha då, men alla de värden som jag håller högt skulle försvinna, och dit skulle den livsglädjen åka iväg. Andra människor tänker uppenbarligen annorlunda, vi sätter värde på så olika saker.

Varför skriver jag nu detta då i alla fall fast jag inte vill? Jo jag har suttit och läst inläggen  som kom som en följd av att det på YLEs sida fanns ett reportage om de dåliga utsikterna för böndernas lönsamhet i år. Naturligtvis kom det mothugg i form av att det var det bästa som hänt på länge, det gör det alltid. Kommentarerna varierade från sakliga till fullständigt huvudlösa om man bara beaktar ”motståndssidan”

Det finns två saker som i många år har snurrat i mitt huvud. Det ena är varför just böndernas inkomster och ekonomi är så oerhört intressant för gemene man, och det andra hur man överhuvudtaget kan ha åsikter om andras plånböcker som man ju aldrig vet något om. Det senare gäller naturligtvis även från jordbrukarnas sida.

Vi tar en sak i taget.

”Våra dyra matpriser beror på att bönderna har för hög inkomst”

Utan att vara ens i närheten av en nationalekonomexamen så är det lätt att förkasta det angreppet. En bageriföretagare sa till mig för några år sedan att fast han skulle få sitt mjöl gratis så skulle han inte kunna sänka priset på rågbröd. Om man ännu tvivlar så kan man ställa sig och jämföra priset på ett paket vetemjöl i affären och jämföra det med vad veteodlaren får så ser man nog precis hur det ligger till. Dessutom glöms det ofta bort att idag så köper de flesta producenter största delen av sin mat i matvaruaffären och drabbas precis som alla andra av de höga matpriserna. För att matpriserna är svinaktigt höga i Finland, det är jag den första att hålla med om.

”Bönderna lever ett gott liv jämfört med oss stackars löntagare”

Hur kan någon som aldrig prövat den andra sidan ha en åsikt om detta? Själv har jag i snart 30 år stått med foten i båda lägren och ännu idag har jag ingen aning om vad som är ”bättre” Båda har sina för och nackdelar och även inkomstmässigt är det omöjligt att jämföra eftersom bla arbetstiderna är så olika. Om jag bara går till mig själv så är det helt klart att lönearbetet ger ett betydligt bättre netto i börsen, men jordbruket och företagandet ger så många värden som inte är mätbara i pengar.

”Bönderna lever på skattepengar (som dom inte gör sig förtjänt av)

Att bönderna till en viss del lever på skattepengar är väl ingen ide att att förneka, vi får ju stöd för vår verksamhet och det känner nog varenda finländare mycket väl till.  Även alla de som inte har en aning om hur en jordbrukares vardag ser ut. Nu är detta bara fullbordat faktum. och det är nog ingenting som vi jordbrukare varken tycker speciellt mycket om, eller ens varit med om att införa. Jag vet att jag talar för 95% av bönderna när jag säger att vi nog hellre skulle vilja ha ett vettigt pris för våra produkter än stöd från samhället. Men nu är det bara så att Bryssel gått in för detta system och då får både producenterna och konsumenterna acceptera det.  Dessutom finns det nog många andra branscher som får samhällsstöd – men det anses bara positivt.

”Bönderna får äntligen känna på företagarens vardag”

Jotack, det där argumentet dyker upp nu som då. Jag har faktiskt en viss förståelse för att det användes i början på nittiotalet för som så många andra levde bönderna och djurfarmarna sin guldålder på 80-talet, då det kanske gick ekonomiskt lite bättre än vad som kanske var rimligt. Men å andra sidan gällde det många andra yrkesgrupper på åttiotalet i samma utsträckning. Den jordbrukare som inte hela 2000-talet har insett att han är en företagare precis som alla andra har nog sovit någonstans där det varit väldigt liten trafik. Idag är nog varenda jordbrukare företagare fullt ut, med bättre och sämre framgång precis som i alla branscher.

”Bönderna måste bada i pengar när man tittar på deras maskiner”

Detta går hand i hand med det ovanstående. Eftersom jordbruket idag är ett företag så måste också jordbrukaren vara effektiv och tänka marknadsmässigt. Jag finner det oerhört märkligt att många människor grubblar över detta med böndernas maskiner, medan det aldrig talas om att en långtradartrafikant eller en taxibilsist ”har råd med så dyra arbetsredskap”  Ej heller funderar någon över hur en affärsinnehavare i Något Stort City kan har råd att betala massor för en  affärslokal.  Det som ofta glöms bort är att marknadsekonomin (som sagt – jordbruket är ett företag) har tvingat fram större enheter och för att dessa större enheter skall kunna skötas behövs större maskiner. Jag tänker inte förneka att det finns jordbrukare som har större och finare maskiner än nöden kräver ( strängt taget kan jag höra till den gruppen själv) men då har de inköpen förmodligen skett på bekostnad av nån södernresa eller kanske en sommarstuga. Inom marknadsekonomin kan man fortfarande prioritera som man vill.

Det jag egentligen vill ha sagt med detta är att ingendera parten egentligen har en aning om hur den andra parten faktiskt har det. Vi vet hur vi har det själva och där upphör möjligheten till jämförelse. Inte ens jag som har 25 års erfarenhet av både löndejobb och bonderi kan påstå att jag vet hur det är att vara jordbrukare, eller löntagare på heltid, för jag har aldrig varit det. Varken eller. Därför är jag inte heller beredd att gå in i nån desto häftigare debatt om vem som egentligen har det bättre. En sån debatt är egentligen ingenting annat än dödfödd. Varför diskuterar vi inte i pressen hejvilt om huruvida varvsarbetarna eller taxiägarna ”har det bättre” Det har jag funderat länge på

PS Varvsarbetare och taxibilister var bara två exempel, jag hade lika gärna kunnat skriva bagare eller hårfrisörer. Eller något annat

Så har vi då inlett upploppet av årets odlingssäsong. 12. 8. Jag tror det är rekordtidigt för min del. Någon enstaka gång har nog rågen tröskats tidigare på hemmanet, men det var på sjuttiotalet, -73 tror jag närmare bestämt.

Odlingssäsongen har det skrivits spaltkilometer om så den är det väl inte så mycket mera att orda om. Egentligen borde man väl vara glad åt att det alls finns något alls att tröska efter den konstiga våren, den kalla juni och den torra juli. Vi kan egentligen utan överdrift säga att stråsäden inte fått något vatten alls i år, lite har det kommit några dagar, men strängt taget är det lika med noll.

Resultatet då?

Tja, det är väl för tidigt att säga, men visst såg havreväxten ganska beklämmande ut uppifrån tröskan. Det som var den stora fördelen var att det var torrt. (vad annars). Riktigt torrt. Om jag så är lite osäker på om tröskstarten är rekord så är jag desto mera säker på att jag aldrig tröskat havre som varit 13,4% vid tröskningstillfället, och inte innehållit ett enda grönt korn. En timme i torken räckte gott och väl och det skall jämföras med kanske 7 timmar som är normalt för havre en helt vanlig säsong. Mängden mätt i kubik var väl ganska  hyfsad, men en uppskattning av hektolitervikten gör nog en bara trött. Fast det var också väntat.

Växten var också så kort att skärbordet nästan fick släpa i marken och detta drar med sig sina egna risker i form av stenar. Man inbillar sig kanske att man ser en sten som kommer in på skärbordet och hinner reagera, men gårdagen visade att det inte är något annat än övertro på ens egen förmåga. Medan jag satt och tömde tanken på tröskan föll ögonen på något som inte skall vara på skärbordet och pulsen var uppe och svängde i nya toppnoteringar. En ganska stor sten hade slunkit upp där, men blivit liggandes precis just där den inte gör någon skada. Den som har tur behöver inget förstånd brukar det ju heta och det stämmer verkligen i detta fall. Om en sån sten åkt ända in i tröskcylindern hade rätt mycket illa kunnat hända. Denna gång kom man undan med blotta förskräckelsen.

Vad betyder då rubriken? Jo, jag diskuterade just denna problematik med en kollega en gång och då sa han ungefär såhär: ”Det finns ju nog bönder som påstår att dom hinner reagera och stoppa skärbordet när en sten kommer upp dit, men det gör nog inte jag, jag är väl för tusan bonde och ingen jaktplanspilot heller”

Att däremot se steneländet när den legat där en stund, det är väl nog att vara mera sengångare än jaktplanspilot.