Jodå, det går bra med örat 🙂
Jag fick inte komma så nära, men varken aptit eller humör är det något fel på, spring i benen finns det också. Lite hänger örat som en ihopkorvad socka på honom. Jag skall ta in hela gänget med får snart och då skall det bli en grundligare genomtittning av örat, men, såhär långt ser det ok ut, i alla fall på håll 🙂
Igår den 25. maj sådde jag rypsen. Det betyder att nu är vårbruket klart för min del, eller ja nästan klart, 4 ha solrosor skall ännu jordas men det hinner sig. Solrosor sår man som naturvårdsträda, dels är solros/lupinblandningen nyttig för jorden eftersom deras rötter luckrar upp, men också viktig för insekter och fåglar.
Tillbaka till gårdagens övningar. Jag brukar vara ovillig att så rypsen i maj utan vill vänta till första dagarna i juni, men eftersom de flesta av mina kolleger redan har nya spindelnät på gång i sina såmaskiner så sådde jag i år undantagsvis lite tidigare. Granntrycket Ni vet! Det verkar ha varit ett gott beslut för igår var förhållandena optimala, värme i jorden och torrt, men inte för torrt, och idag har då naturen vattnat kommit hela dagen. Det är nästan så man tror att man själv fått bestämma vädret. Vattnet kom 4 timmar efter att det tidigast fått komma, och det var mycket välbehövligt.
Dock skedde inte rypssådden utan problem. Ytan var ju väldigt torr vilket gjorde att vältkombins största nackdel blev väldigt påtaglig. Det var näst intill omöjligt att se var man hade kört varvet innan. Och det kan jag meddela att inte är speciellt trevligt. Det är hanterbart om man hela tiden ser spåret men en sekunds ouppmärksamhet kan ge grannarna mycket nöje en hel växtsäsong. En åker där man missat i sådden är inte precis nånting som man visar upp med glädje. Dels ser det illa ut, dels stör det den egna tillfredsställelsen nått alldeles kopiöst, och till sist är det inte så bra i en kontroll om man har missat mycket.
För att ännu göra ont värre så är det inget speciellt samarbetsvilligt skifte jag höll till på. 5,5 ha, nästan i en kvadrat. Men där bedrar ögat en, för det som ser ut som en rätlinjig kvadrat är egentligen en trattformad romb där inte ett mått stämmer. Spårena blir alltid konstiga och det raka är inte rakt på det skiftet. Sen är också skiftet utrustat med två lador, två elstolpar och en täckdikesbrunn och innan allt detdär var runtkurvat med beaktande av både radmarkörer och sprutspår och att jag dessutom sått 6 ha till på ett annat ställe så började gubben vara så mosig i hytten att jag verkligen kommer att dra mig för att åka och titta till uppkomsten på skiftet. Men som ett litet PS till de som kommer att se eländet (som ju förstås ligger vid en väg) så lovar jag på heder och samvete; jag var helt nykter när jag sådde.
Annars har jag haft lättare att komma överens med vältkombin i år. Fjolårets övningar med trilskande dator och spårmarkörer som levde ett eget liv har jag nog lyckats tämja ganska bra i år. Återstår då bara att se hur topografin ser ut när rypsen kommer upp, för igår hade jag nog gärna tagit en lättbogserad maskin istället, och sluppit vara vilse i öknen.
Så har ha våren kommit på riktigt och det är dags att köra ut lite får till sina beten. Ungtackorna får skjuts den här gången. Åt ena hållet är det tungt, men fritt att se framåt.
Åt andra hållet är det lättare, men, efter att man haft 8 får i båten som inte håller tätt tills man kommer iland blir det ett och annat pärllass som blir itrampat, torkat och som man sen blir som blästrad av… Torkad fårskit i ögonen hör till vardagen om våren, men direkt jättekul är det inte…
Ändå var det rätt lite pärlor som släppt ur sej, men, städa båten, det gör jag inte förrän det är färdigkört får.
Nej, jag har inte avbrutit vårbruket för något kalas om någon trodde det. Tvärtom är vårbruket för spannmålens del klart sen ett par dagar och bra har det gått i år. Lite lappsjuk blev man nog av ensamheten på slätten, det brukar ju vara full gång denna tid på året, men eftersom jag låg ca två veckor efter resten av slättbygdens bondfolk med sådden så var jag ganska ensam när det begav sig. Däremot lär jag inte bli ensam på åkern när jag sår rypsen för då lär det väl surra växtskyddssprutor lite här och var. Jag går ju inte riktigt i takt med alla andra denna vår om man säger så.
Baksmällan då? Jo det handlar om vårplöjning. Av erfarenhet vet man ju att det inte går, och ändå gör man det ibland. Denna vår hade jag faktiskt ett litet alibi eftersom en tvåhektarsruta blev oplöjd i fjol pga pågående utfallsrensning vid skiftet. Denna ruta skulle då vårplöjas i år och det var medan jag kämpade med det som jag kom på likheten mellan baksmällan och vårplöjningen. Ett kalas kan ju vara jättekul fast man vet vad som väntar dan därpå. Ändå gör man det. Att lämna något oplöjt på hösten kan också vara jättekul fast man vet vad som väntar på våren.
Vårplöjning i lerjord fungerar såhär. Plogen går tungt och traktorn drar mera bränsle än vid höstplöjning. Resultatet ser ut som om det var harvat men större lerklimpar. Åker man dit med harven direkt efteråt är det så blött att harven inte ens förmår vispa igen traktorns hjulspår och väntar man tillräckligt länge för att det inte skall ske (vilket handlar om timmar) så är allt ohjälpligen försent. När man då försöker bearbeta denna stenhårda konsistens som närmast liknar en blandning av stenröse och Eri-Keeper (som en granne sa en gång) så händer egentligen ingenting. Man bara flyttar lerklimparna mellan harvpinnarna.
Med såna harvor som fanns i min ungdom var spelet ohjälpligen förlorat men idag går det lite bättre tack vare mångdubbelt bättre redskap. Tredje stråket börjar det likna såbar jord, men nog skall nerverna vara ganska löst spända för att man skall vilja så nånting då ännu i den jorden.
Min far som ännu levde när EU började hota med höstplöjningsförbud hade en enkel kommentar till det. Den löd ”vad menar dom då att man skall sälja på hösten”?
Hur gör man då om det verkligen blir förbud på höstplöjning nångång? Ja, det vet inte jag, lättbearbetning fungerar tillfredsställande, men bara under några års tid. Sen är goda råd svindyra.
Av med byxorna och ner med mössan så långt det går över öronen. Stövlarna bort, och barfota tassar jag sakta och försiktigt ut längs vattengården. Kallt!!! Kallt som 1000an! Men vad gör man, vattnet kan gå ut och då står ”vatugårdana” på land, och fåren har fritt fram att traska som dom vill.
Att få en vattengård att stå i ända är inte lätt. Här är det stenbotten och det är svårt att få nerslaget några stolpar. Enklaste stolparna som finns i dessa fall, är stolpar man gjutit fötter på. Som bilden visar är det också en bit till följande holme som läar. Att bygga någonting stadigt, fint och stabilt med bräder är lönlöst. En skaplig vinter med is, eller lite ostlig storm och man kan vackert vinka adjö till allt man byggt. Fårnät ut i vattnet kan man också vinka adjö till, men det är iallafall lättare och enklare att dra upp och ner på land, vår och höst, och är det så att ”sjöberg” kastar det upp allt på land så må han göra det då. Det går rätt enkelt att sätta nytt, eller att knyckla ut det som funnits.
Näst byråkrati och dåliga väderprognoser är hård vind ett av odlarens gissel. Väderprognosen utlovade en 8-9 sekundmeter till idag och det tänkte jag att gårdagens planteringar nog klarar. Då varmare väder också utlovats tyckte jag att det var onödigt att dra väv över det nyplanterade. Idag friskade det i så pass att jag bad dottern åka förbi åkern när hon kommer på jobb. ”Det blåste inte så farligt där på åkern” sa hon när hon kom, ”det går nog att plantera”. Så jag ajournerade spannmålsådden och vi for för att plantera sallat. Vinden friskade dock i ytterligare och blev väldigt byig, det blev problem att se då det blåste jord i ögonen och bäddplasten hotades slitas loss. Så istället för plantering blev det att sätta ut mera krokar för att hålla plasten på plats för här höll ”levebrödet” på att blåsa iväg. Andra kanske tänker mera på att blåsten mest ställer till problem för båtfärden till sommarstället, bekymmersamt det med 🙂
Den jag lånar såmaskin av fick sitt sått i går så nu återupptar jag spannmålssådden efter en paus på 3 veckor. Kornet jag sådde 27 april har efter långsam groning på grund av låga marktemperaturer äntligen grott och för att det inte skall bli alltför stor skillnad i utveckling borde jag nu få resten i jorden. En titt på väderprognosen visar risk för hårt regn på natten till tisdag vilket kan leda till hård skorpa och problem med uppkomsten, men ett är säkert och det är att väntar jag ut regnet så kommer det inget så det är lika bra att så. ”Friskt vågat är hälften vunnet” sägs det ju och som det ser ut nu så tror jag att de som vågade så tidigt har turen på sin sida i år. Ett annat år kan det vara tvärtom! Värmen vi fått nu sent om sider förkortar hur som helst groningstiden så risken för störningar under uppkomsten minskar med sådd i varm jord. Vi vet till hösten vad som var det rätta!
