Bondbloggen – Sida 141

Färdigringt

Visserligen är vårbruket i allra högsta grad på gång, och det betyder av hävd att man effektivt skärmar bort omgivningen och inte riktigt ”hinner” fundera på något annat. Lite annorlunda har det förstås blivit sen radion flyttade in i traktorn, nu är man åtminstone medveten om att det finns en omvärld, vad gäller nyheter och sådant. Annat var det när min far harvade med 2,5 meter harv och öppen traktor. Då var vårbruksfartblindheten så total att mamma brukar berätta att han inte hann med att läsa Vasabladet, och det gällde även fast det skulle ha regnat en dag. I vårbrukstider läste man helt enkelt inte tidningen, för man hade inte tid fast man skulle ha haft det.

Detta till trots så skall jag inte bara läsa om något annat utan -hör och häpna- tom skriva om något annat.

Nu är digitaliseringen av hemmanet fullbordad. Visserligen har vi varit utan fast telefoni i lite knappt ett år men nu är det definitivt. När jag kom upp från åkern igår såg jag en grävmaskin som höll på och bökade på gräsmattan. Min första tanke var precis som vanligt; ”vad har jag glömt nu då”? men sen visade det sig att mitt minne denna gång var oskyldigt

Det var en susning från historien som tydligen susat färdigt nu. De gamla telefonstolparna som stått ivägen sedan 50-talet finns inte mer. Åtminstone inte på vår gräsmatta. Vad jag tycker om det vet jag inte. Det är jätteskönt att få bort stolparna från gräsmattan, men det är nog med både en känsla av otrygghet samt lite nostalgi som jag ser dom försvinna.

Redan upptakten till avslutet var lite statligt humoristiskt. För ca ett år sedan lyckades en långtradare dra ner stora delar av telefontråden i grannskapet och dessutom några stolpar på köpet. Snabbt var dock Sonera eller Ravera eller Isolera eller vad det nu heter denhär veckan på plats och reparerade. Detta förvånade mig eftersom jag råkade veta att vårt hushåll var den enda kvarvarande trådabonneneten på sträckan. (Vem annars?)

Nåja, en vecka efter den omfattande reparationen kom då samtalet där men berättade att man ”vid reparationen märkt att linjerna var i så dåligt skick att man nog skulle ta ner dom för gott” Affärsföretag eller inte men detta verkar nog till vissa delar vara lite gammalstatlig verksamhet ännu 2013. Visserligen förespråkar jag ofta statlig verksamhet men visst – ibland biter den nog sig själv i svansen.

Nåja, hursom helst så har nu då koppartråden skattat åt förgängelsen och vi är för gott hänvisade till i luften flygande ettor och nollor. Lite osäkert känns det nog, speciellt om det skulle krisa till sig i landet, men det kallas visst utveckling så det är väl bara att ta emot.

Nu råkar det ju förhålla sig så att jag har ett alldeles speciellt förhållande till gamla tiders telefoni. Om jag någonsin skulle få för mig att skriva en bok är jag ganska säker på att den skulle handla om just telefoner jag mött. Det är dåliga linjer, statliga översittarideer, telefoncentaler som tjyvlyssnade och blandade sig i samtal, det är busringningar och vevtelefoner och också allt möjligt roligt man kunde göra med domdär telefonkablarna och lite tjuvkopplingar och ungdomlig kreativitet.

Telefonbussarna var också en sak för sig sominte går att glömma. Fruktansvärt fula skapelser av något sedan länge glömt märke (Saviem tror jag dom hette), gråa till färgen och med en pluton telefonmontörer i statens skinnmössor som åkte runt i grupp och gjorde jobb som en person galant skulle ha klarat ensam. Dessutom hade dom en människa med sig som var endast chaufför och inte gjorde någonting annat för dan.

Men nu är då den sista stolpen nertagen och koppartråden som hört så många av mina tonårsproblem skall väl återvinnas någonstans. Det tog tre minuter att få ner stolpen, undrar hur lång tid det tog att sätta upp den i tidernas begynnelse, på den tiden när en vevtelefon på väggen i vardagsrummet var det modernaste man kunde ha, och det tog en timme att beställa ett samtal till Helsingfors.

Det bästa med den tiden var väl att det aldrig var bråttom – fast man inte hann läsa Vasabladet i vårbrukstiderna.

Den farliga elden…

Ja, den elden… ”En bra dräng, men en dålig husbonde”

Jag tänkte skriva en kommentar till alla brasinlägg, men det skulle ha blivit för långt så jag skriver ett eget litet inlägg istället.

Jag är nojjigt rädd för elden, ändå förbrukar jag fantastiska mängder tändstickor varje år. Kanske är det just därför, jag vet lite hur eld fungerar, och även jag har haft elden löst ganska nära mina egna saker. Jag var inte med själv, men såhär är låter historien när det brann i butikstaket.

Mamma och pappa drev alltså butiken på Kirjais, Björklöfs handel. Butiken var på nedre våningen och vi bodde i övre våningen. Dagen när det brann hade jag flyttat till Ytterholm, och ”missade” det hela. Om det var samma år jag flyttat, eller året efter, eller hur det var minns jag inte. Nåja, solen sken, det var sommar och det var lite folk i farten. Många varor som kom till butiken var förpackade i papplådor som inte dög att packa varor som skulle med förbindelsebåten, och omslagspapper. Med tiden fylldes utrymmet där pappret förvarades. Mamma eldade så en dag lite papper i pannan för att få bättre rum. Vi värmde hela huset, och varmvattnet med ved och hade stor panna i nedre våningen. Mitt i allt hade någon kund kommit in i butiken och sagt att det ryker från taket. Ja, sa mamma, jag eldar papper… Skorstenen var rätt låg och syntes inte så bra från ”nedre” sidan av huset, så det var inte ovanligt att folk trodde att vi ingen skorsten hade. Men sen kom det in fler och sade att… njäe, det ser riktigt ut som om det kommer ur taket, så gick de ut och kollade och mycket riktigt… Det brann…

Det hade rymt någon gnista ur skorstenen i mellantaket när mamma eldade papper och där var det. Det brann i mellantaket.

Det blev fart på folk. Branden var någorlunda liten då ännu, och det var en himskans tur att folk slog larm med en gång. På gaveln fanns en lucka så man kom in, och upp på mellantaket. Förste man på plats hade fått med sej en vattenslang från garaget som låg rakt där under. Otroligt nog räckte slangens längd men vattenslangens diameter var av minsta sort och han sade efteråt att det var som att stå och pissa med den slangen… Men sen började det komma upp brandsläckare. De hämtades från hela byn. Cafet, ladugårdar och från alla båtar som låg i stranden. Alla båtar har egen brandsläckare. Mängden av brandsläckare som snabbt kom till rätt ställe var det som räddade huset från elden. Den lilla mängd vatten som sprutades, räddade huset från en vattenkatastrof. Det skall ändå sägas att Nagu frivilliga brandkår snabbt var på plats. De hade susat iväg med grym fart genom Nagu kyrkbacken och syster Alice som var på jobb på kyrkbacken då, förstod ingenting när det kom till hennes kännedom att det brann på butiken på Kirjais. -Nääe, tänkte hon, -där bor ju jag… Hon slutade tidigare den dagen.

Det slutade bra och när jag på eftermiddagen ”kom hem för att handla” fungerade ruljansen i butiken utan att man märkte av någon brand över huvudtaget.

Rör i skorstenen och renovering av mellantak och nytt tak på. Vi kom undan med blotta förskräckelsen.

Nuförtiden finns det en liten brandspruta stationerad på Kirjais. Den är stor så den bra duger som första hjälp ifall elden kommer löst, men är också så liten att man kan få den med sej i båt.

Hit till holmen kommer ingen brandbil. Finns inga möjligheter till det, ännu. Inte konstigt att man önskar sej en bro, även ur det perspektivet…

Brandbåt finns i kommunen. En välsignelse. Men det som gäller är ju som Kalle säger, göra vad man kan för att undvika att det ens börjar brinna. Och sen att skaffa sej ”första hjälp” mot eld. Jag eldar med ved i köksspis och bredvid hänger en brandfilt, och i knuten står en 6kg släckare. Som tur är har jag inte behövt använda någon av de ännu. Fläkt har jag inte. Så brand i fläkten behöver jag inte vara orolig för. Jag har stor kåpa över hela spisen och eget draghål upp genom skorstenen för os och ångan från spisen.

Men det finns ju så många lömska prylar … En dag grejjade jag lite i köket och hade datorn att spela musik i rummet bredvid. Mitt i allt tystnade musiken. Jag funderade varför, kikade in i rummet, skärmen var svart, jag gick fram till datorn och så kände jag en röklukt och såg att det kom rök ur sidan på datorn. Jag rev sladdarna ur datorn, tog datorn, och sprang ut på trappan och hivade iväg den så långt jag kunde!

Utanför hemmet har jag en brandsläckare i fårhuset. Den är inte till stor glädje om elden ”ensam” kommer löst i fårhuset, men är man där kan man göra en del med den. Annars är det att försöka få det tillställt så att man får ut fåren snabbt. Jag har dörrar i gavlarna till 2 av de tre storkättorna, och till den tredje kan man ta bort en grind, och sen är det stor dörr att springa ut genom. Om elden kommer löst är det på det viset rätt enkelt att få ut fåren. Man borde dock göra dörrarna så att man kunde öppna dem både från ut- och insidan. Som det nu är kan man bara öppna dem inifrån.

För att få ut djur ur ett hus snabbt, gäller det att veta hur ett djur tänker också. Små grindar lönar dej sej inte att försöka få ut någå får genom om det brinner. Blir dom stressade fungerar inte tänket, och dom skenar bara runt och ser inte vägen ut om det inte är uppenbart.

Traktorerna får jag på gott och ont inte in under tak, det enda som står under tak är tröskan som används en gång om året, om ens det, så den står utan akku. Och gräsklipparen. Den är jag lite rädd för. Det är en åkgräsklippare som jag brukar köra in under tak när jag klippt färdigt, men, pling pling, kanske man borde ha den att kallna utomhus…

Det finns så mycket man borde, men av det man borde är det så lite man gör…

Inte två utan tre….eller fyra

Kunde idag igen konstatera att det händer och sker då Antte inte är hemma. Dagen började med att avbytaren ringde och berättade att en ko fått spentramp. Det finns ju olika ”sorters” spentramp och på hennes beskrivning verkade det här vara av det lindrigare slaget, problemet var närmast kon som inte var så samarbetsvillig.

Nå, avbytaren begärde att jag sku gå ner till lagårn för att kolla läget. Jobba får jag inte göra då jag är mammaledig (förutom under helger), men att se på kon och stå bredvid och se på då andra jobbar är ju tillåtet. Efter några skutt och tappra försök att få ner maskin lyckades avbytaren mjölka henne och såret verkade vara bara ett skavsår och en skorv på spenändan.

Följande var sedan ett snäpp värre. Avbytaren kom och berättade att en kalv ligger halvdöd med blod från munnen. Min första tanke var att kalven måste avlivas, men efter att jag konsluterat veterinären, som var minst lika fundersam över vad som orsakat blödningen som vi var, bestämde vi oss för att hon kommer ut på eftermiddagen och gör vad hon kan. Nu ligger kalven i egen box med filt på sig. Inte ens veterinären kunde säga varifrån blodet kom, ingen yttre skada syntes så kanske hon bara hade våldsamt näsblod…

Tredje var nu sen ett ganska lindrigt problem, en kviga som haltade. Förmodligen har hon stukat benet då någon annan varit brunstig på kvigsidan, så veterinären ordinerade värkmedicin åt henne.

Pricken på i;et var roboten som krånglade. Den avbröt en disk, men slutade inte gå. Trots försök att stänga av den helt och hållet så fortsatte den bara att ”diska”. Två avstängningar krävdes för att den sku börja fungera normalt igen.

Från kvällsladugården har jag inte fått nån ”rapport”, så jag antar att allt är frid och fröjd. Men en sak är säker. Så där småningom måste vi nog på allvar börja fundera över att ge ”mötesgångsförbud” åt Antte, då det har en tendens att börja hända saker och ting då han är borta från holmen 😉

Brand eller obrand?

Även om jag alltid haft för avsikt att inte börja blanda ihop mina professioner på bondbloggen utan hålla detta som ett rent jordbrukartillhåll så skall jag nu göra ett snedsteg och skriva lite om brandskydd och det naturligtvis mot bakgrund av det som hänt både Nisse och Christer.

Jag kommer förstås här bara att skrapa lite på ytan, jag lämnar helt bort saker som handlar om försäkringsbolagens knepigheter, jag kommer inte dess mera att beröra nödcentralerna, utan kan bara i förtvivlan konstatera att dessa blivit kolosser på lerfötter som är alltför stora för sitt eget bästa. Inte heller går jag desto mera in på brandteori även om det är en grundsten utan vi kör enligt principen KISS (Keep it simple, stupid)

Det finns två saker som en gårdsägare kan göra för att begränsa sina brandskador. Det första är att se till att det inte börjar brinna, det andra att ha beredskap att släcka branden i sin begynnelse, för alla bränder oavsett storlek är små och lättsläckta i sin linda.

Hur ser man då till att det inte börjar brinna. Några saker som är bra att hålla i minnet är elen, sotet och skorstenarna.

Elen:

Allt som på något sätt har att göra med det elektriska är en potentiell brandfara. Det finns ingen fast eller lös installation eller apparat som skulle vara 100% brandsäker. De flesta apparater idag har olika sorters termostater och säkringar som gör att dom inte blir för varma även om dom glöms på (strykjärn, locktänger, värmebatterier) men ingen apparat kan vara helt felsäkrad. Därför brukar jag le lite åt sensationspressen som med jämna mellanrum slår upp det fantastiska med att en telefonladdare tagit eld. En dylik går på ström och är alltså lika eldbenägen som vilken elapparat som helst. Av detta kan vi då dra slutsatsen att inga elapparater skall vara anslutna till nätet i onödan. För varenda kontakt som dras ut när den inte används minskar vi brandrisken med någon promille. Jag har själv vid husrenovering låtit göra strömbrytare i varje rum som knäpper av alla eluttag i rummet, det är ett sätt, grendosor med strömbrytare är ett annat. En annan uppenbar brandrisk speciellt i produktionshallar är lysrör som antingen saknar sin kupa i dammiga utrymmen (torkar, fähus) eller står och stampar och försöker tända. Dessa bör bytas eller släckas omgående. Tändaren blir varm och finns då damm runtom om så blir det inte bra.

Sotet:

I den dyra brännoljans tidevarv eldar vi gärna med fasta bränslen. fasta bränslen är bra men ger upphov till mycket sot och framförallt aska. Få tänker på att askan är brandfarlig upp till en vecka efter att den plockats ur pannan. Ett vanligt brandscenario är några dagar gammal aska i ett kärl nära en vägg. Vinden vänder och askan får mera syre och återtänder. Många många hus har brunnit på det viset. Alternativet är förstås att vattna askan eller hålla den i slutna metallkärl

Skorstenar:

Även om vi idag bygger brandsäkrare och av bättre material så är fortfarande skorstenarna ett litet gissel. Det kan handla om dålig sotning eller dåligt gjorda genomförningar eller bara helt enkelt att en murad skorsten spricker. En skorsten av metall som ligger för nära trämaterial kan fungera bra i flera år men till sist är träet så genomtorrt att det helt plötsligt tar eld. Minimiavstånd mellan storsten och brännbart material är 10 cm.

Det var som sagt bara ett skrap på ytan men har man dessa saker under kontroll, och dessutom ser till att VARENDA fordon som man kör in i ett hus är försett med huvudströmbrytare så borde man nog komma rätt långt. Vaddå huvudströmbrytare? frågar sig vän av ordning, inte har ju personbilar någon huvudströmbrytare? Helt korrekt, och därför skall man inte köra in personbilar i nånting annat än i fristående garage eller biltak. Aldrig in i ett uthus. Fordon brinner idag mycket oftare än förr!

Min personliga tro är att den enskilda tingest som vi har att tacka det minskade antalet bränder mest för är brandsläckaren. Redan en 6 kg pulversläckare är fruktansvärt effektiv och är man bara närvarande (och hittar den) är den behövs kommer man väldigt långt med den.

Vad händer då om det ändå går åt pipsvängen och elden tar sig okontrollerat? Det är inte elden i sig som är farlig, den håller vi nog oss undan, utan det lömska i en brand är röken. Dels för att vi inte kan föreställa oss hur snabbt röken blir outhärdlig att vistas i men också för att brandrök otippat snabbt är dödlig. I våra moderna hus kan det räcka med några andetag för att slå ut oss så att vi blir kvar inne i brasan.

Det som är viktigt när elden hinner ta sig är att man på förhand tänkt genom hur man skall handla. Antingen genom att uppgöra en räddningsplan, som då alla gårdar med miljötillstånd måste ha, eller bara en egen liten plan. Har man funderat ut på förhand hur man handlar i en brandsituation kommer man att klara det mycket bättre än om man aldrig tänkt tanken. Viktigt är också att man tex i hemmet vet var de viktiga sakerna finns och hittar dom snabbt även om paniken grinar en i ansiktet. Människor som på förhand tänkt över dessa saker brukar få med sig bilnycklarna, datorerna, prispokalerna och hemmanspappren samt husfrassen ut ur branden, medan de som aldrig tänkt tanken brukar kunna rädda några lakan och en limpa.

Bara en sån liten enkel detalj som att förvara en säkerhetskopia av hårddisken hos grannen brukar kunna vara skillnad mellan succé och fiasko efter ett brandtillbud.

Det är naturligtvis helt omöjligt att gå igenom allt i en bloggtext, eller jo, jag orkar nog skriva, men inte en jäkel skulle orka läsa, så därför är detta bara en droppe i oceanen av all info som finns att få. Sök på nätet, lyssna på vad brandinspektörerna säger och framför allt; fundera själva.

Så lite reklam: Eftersom jag specialiserat mig på brandsäkerheten på jordbruksfastigheter kanske jag kan bidra med svar på några frågor som sådana finnes. Jag återfinns på Österbottens Räddningsverk / Närpes och det är bara att kontakta mig där. Om någon ÖSP förening eller Marthor eller nån tjurförening eller vad som helst är intresserad av en kvällsföreläsning i ämnet så står jag även till tjänst. Främst då förstås inom rimligt avstånd från hemmanet. Slut på reklamen

Så gå ut, se över Ert brandskydd och lägg på minnet att på några minuter kan Ni rädda allt eller förlora allt. Och jo förresten, köp ett par brandsläckare till i morgon, Ni har i alla fall inte för många. Och kolla brandvarnarnarna när Ni ändå håller på….

Så avslutar vi med en samvetsfråga till mig själv: Har jag själv alltid allt i skick? Det får Ni fundera på men jag kan ge en ledtråd, svaret är inte ja.

Vardagsbilder

Det är ju så grymt populärt nuförtiden på Fejsbuk att ladda upp bilder på sin vardag. Allt från klädhögar till tömning av kvigboxar har figurerat på datorskärmen de senaste veckorna. Så jag tänkte att det passar väl bra också här med en liten bildkavalkad över vad som har hänt den senaste tiden. För att inlägget inte ska bli så stort har jag lagt bilderna i miniatyrformat, men ni får dom större genom att klicka på dom.

Vårbruket kom ju igång väldigt tidigt, som jag redan tidigare skrev. Också i Kabböle sådde vi det första för ett par veckor sedan, men man ser inte ens brådden ännu då det varit så kallt. Vallarna har inte heller ännu börjat skjuta på längden, men för deras del är svalt väder till en början bara bra. Då kommer det mera massa i gräset i stället för bara längd. Också lillherrn deltar, genom att öva sig på framtida bravader med traktorn som fastnar i ”diket”

Vi var häromdagen med småttorna och avbytaren och ta lite bilder på några kvigor som vi har till salu. Om inte köparen har möjlighet att komma och se på kvigorna, brukar de oftast begära att man skickar några bilder i stället. Det blev ingen affär den här gången, så kvigorna söker fortfarande efter nytt hem.

Lite tekniskt strul har det också varit, nämligen skärmen på roboten blev svart då en kabel hade ”gnagats” av. Nå inte var det något problem att beställa en ny från leverantören, men det tog flera dagar att få hem den. Sen när den väl var hemma, konstaterade Antte att den inte passade….Nå, tack o lov så har vi en ”datafirma” i Pargas och därifrån hittades en passlig kabel, så nu fungerar skärmen igen.

Till sist är det bara att konstatera att en era på gården definitiv tar slut, då mjölkstationen monteras ner.Utrymmet kommer ingalunda att stå tomt i framtiden heller utan dit monteras bås som man kan behandla eller mjölka kor i.

Uthyres!

Uthyres, enrummare med havsutsikt på holme. Tidlös strandfastighet, med rustik inredning uthyres för kortare tid, april – juni. Solig, naturenlig omgivning och långt till närmaste granne, säkert 5 meter. Utsikt mot nord-ost, så det fantastiska läget bjuder till många vackra solnergångar. Bostaden ligger på 3 stenkast (för mej, för jag kastar så dåligt) från stranden invid en grund, skyddad vik. Bostaden eventuellt i behov av en lättare renovering av taket. Båtplats kan gå att ordna även om ni inte behöver det. Borrbrunn och el på holmen. Byggnadsår: 1900-talet.

Och hyresgäst fick vi igen i moffas gamla ståmbå. I Nagu är en holk för sjöfågel en ”ståmbå”. Den här ståmbån har hängt här sen jag var liten, så jag vet inte hur gammal den är. När man var liten fick man en gång på våren fara med moffa, och kolla ståmbår. Man gick tyst och sakta runt, och smög fram till ståmbån. Så knackade moffa lite på den och om fågeln inte ännu ruvade flög den ut och släppte en ordentlig blajja på den som stod rakt framför hålet, så det skulle man alltså inte göra. Efter det kände moffa efter om det fanns något i ståmbån. Ibland såg han fundersam ut, då kunde den vara tom. Såg han smålessen ut kunde där ha varit påhälsning av otyg som snott och ätit upp äggen, så där bara var skal kvar, men log han kunde där finnas varma ägg, eller fågeln själv. Nuförtiden är det så fiffigt att man inte alls behöver störa fågeln med annat än att den hör att man kommer, blir bländad ett varv och sedan hör den när man försvinner igen. Då varenda telefon är utrustad med kamera går det så bra att kolla ståmbåna nuförtiden, det är bara att sticka in handen, ta ett kort och tassa därifrån. Visserligen mindre spännande än förr, men tekniken har sina fördelar 🙂

Att hålla ståmbår är ett litet projekt för sej. Kolla dem 2 ggr, först en resa tidigt på våren när man ska byta ut stoppningen, så fågeln har ngt att grunda med, mossa eller tofs om man har det, sen bygger fågeln själv på med dun. Så ska man kolla att tak, väggar och golv är ok. Att den hänger rakt osv. Och eventuellt laga någon ny ståmbå och ersätta de som blivit gamla. Det har blivit lite si och så med det. Det är en hobby som lätt blir glömd bland allt det där nödvändiga man måste göra. Men vi försöker hjälpa sjöfåglarna lite på holmen. Systers sambo har spikat ihop nya ståmbår och där är barnen med, ”med näsan ovani”. Ett av nöjena hos dem är att med kikare stå i fönstren och titta på alla olika ”ankor” som simmar i viken nedanför huset. Endel ”ankor” heter skraka, andra skäggdopping eller kanske måsa.

På andra kollen, kollar man om det kommit fågel i holken, och har det inte det kanske det lönar sej att flytta holken till ett annat år, eller så kanske den är för ny att den inte känns trygg för fåglarna ännu.

Förr var ståmbåna ett sätt för skäriborna att få lite extra ägg. Det var lite av en icke nedskriven överenskommelse mellan ståmbålagaren och fågeln. ”Jag lagar ståmbå åt dej, du får bo där, och jag får några ägg av dej.” Men inte alla ägg! De var inga sjörövare som tog allt som kom i deras väg, utan de lämnade alltid ett-tre ägg, beroende på hur många ägg där fanns i boet. Så när fågeln kom tillbaka värpte hon några ägg till så hon sen igen hade så många ägg som det rymdes under henne. Och fågelstammarna frodades. Det var ingen brist på sjöfågel fast skärgården då var full på folk som sköt och plockade ägg. Nu är det med sjöfåglarna som med skäriborna – snart en utdöende art.