Bondbloggen – Sida 150

Sen då?

Jaa… Det händer liksom inte så mycket. Bökar sakta men säkert på i skogen. Vintern fick ett abrupt slut, även om jag inte tror vi får ha det här till midsommar heller. Nog ska det vintras ännu, men 4 grader varmt och regn varannan dag gör ju inte att vinterfeelisen är speciellt hög. Dessutom står det så kallade sportlovet och lurar bakom knuten. Vill man se snö ska man sätta sej framför tvn, men man skulle ju gärna sporta lite själv också. Är det vinter så ska det väl vara det, och då vill man väl sporta lite vintersporter, om man alls vill sporta vill säga. Jag ordnade åt mej nya bindningar till ett par gamla skidor. Har i princip inte skidat så mycket på de senaste 10 åren, men nu tänkte jag göra ett litet ryck. Det blev med betoning på litet, har väl skrapat ihop ca 2 km vid det här laget… Så något överdrivet slitage på mina nya bindningar och monor lär det inte bli i denna vinter.

Byte av skidbinning — Byte av skidbindning

Har man ingen varm hall, så, vad gör man, jo man flyttar undan sockerskålen, kaffemuggen och Mathias diverse grejer som underligt nog inte hålls i hans rum, utan tydligen lämpar sej bäst att förvara mitt på köksbordet. Sen släpar man in skidor, hammare, skruvdragare och allt vad man kan tänkas behöva, och så byter man bindning. Bra gick det, nu har jag dock lite knepigare att få skapligt vallat. Lite sågspån på julduken gick ju för sej, men jag skulle inte vara så intresserad av att få så mycket vax utkletat kringom köket. Nåja, fart behöver jag inte så värst, och fästvalla behöver jag då inte sätta ut pengar på, det fäster automatiskt ganska bra när man skidar bland kottar, stenar och rötter. 😉

I övrigt är isen en katastrof och menföret börjar infinna sej igen. 🙁 Förhoppningsvis blir det någon kylknäpp ännu så vi får lite mer mönkkisis, bilis kan man snart glömma för denna vinter, men mönkkiäis är helt ok det också. Då kan man med släpvagn rätt enkelt frakta hem sådant man behöver. Fortsätter det såhär kommer det att bli kämpigt att få hem 10-15-20 säckar mjölkpulver, dom väger visserligen bara 10kg/st, men lite segt kan det nog bli att få hem dom. Tänkte jag skulle prova att ge lite Lammas-krossi-täysrehu också i år, har aldrig använt mej av några fullfoder förut, och kanske det inte blir i år heller, dom säckarna väger 40kg/st, så dom bär man inte gärna över bron. Rackans menföre…

Jag väntar att lamningen skall komma igång, men efter att nu och då ha krupit omkring på alla fyra bland fåren, har jag konstaterat att de för nån vecka sen börjat bygga juver, alltså tar det typ 3 veckor ännu innan lamningen drar igång. … Kanske. Antagligen kommer de första lammen något veckoslut när jag skall med Mathias till Geta, det brukar vara så, så varför skulle det vara annorlunda i år 🙂

Antte duger inte till seminbruk

När något börjar gå åt skogen så far allt! Senaste månaden hade vi nog minsann klarat oss utan, i alla fall i ladugården.

Man kan ju inte säga vad som harmar mest, för alla liv är värdefulla. Ekonomiskt sett var den största smällen det att Emington dog i komplikationer efter en förlamning. Hon kalvade i början av månaden och kom snabbt upp till 40kg mjölk per dag. Ingenting man direkt strävar efter, men inte kan man ju hindra dom från att mjölka heller. Hon kalvade bara för tredje gången, så risken för förlamning bedömdes som nästintill obefintlig då hon var på allt sätt i gott skick. Men där låg hon en morgon då avbytaren for till ladugården. Som första hjälp fick hon kalk under skinnet. Veterinären kom så fort som möjligt, allt som allt hade vi tre gånger veterinär hos henne. Vi lånade också en lyftställning så hon kunde stå på egna ben, vilket hon också gjorde men troligen blev ansträngningen på hjärtat för stor och hon dog ett par dagar efter förlamningen 🙁

Sen hade vi Lopeka. En litenliten jersey tjur som kom till världen lite för tidigt, men ändå väldigt pigg och kry. Han fick vara med sin mamma över natten i kalvningsboxen, eftersom hon verkade riktigt lugn och duktig. Men på morgonen då Antte gick ner till ladugården märkte han att Lopeka låg livlös i boxen. Mamman hade legat på honom 🙁 Nu är det ju inte frågan om en för liten box så att hon skulle på grund av utrymmesbrist ha måsta ligga på honom, utan det har nog bara slagit ”slint” i huvudet på henne fastän hon annars är lugn. Lopeka intresserade också avelsföretaget VG och han sku ha blivit testad för eventuellt seminbruk…

Följande: Lasse. Även han en tjur som föddes för ett par veckor sedan som VG sku ha velat testa för seminbruk. Hans mamma flyttade till oss från Anttes kusins besättning då de slutade med mjölkkorna ifjol. Lasses pappa i sin tur är pojke till Heisala Ponnistus, en avelstjur efter Luppa. Så det sku ju ha varit jätte roligt om det sku ha gott så bra att Lasse sku ha blivit godkänd till semintjur, men tyvärr dog också han. Orsaken den här gången var trumsjuka, han blev alltså uppblåst 🙁

Det tar inte slut ännu. Komea. En limousinkalv som föddes i början av året. Han hade nog oddsen emot sig redan vid födseln. Han hade förmodligen haft för trångt inne i magen då hans huvud var böjt bakåt och benena styva flera dagar efter födseln. Eller så hade han någon form av utvecklingsstörning för han blev aldrig riktigt bra. Då han dessutom fick inflammation i ”knäet” som inte blev bra trots medicin och hans ben inte överlag fungerade riktigt som de skulle, så tog Antte beslutet att avliva honom.

Sedan pricken på i;et. Nå, det är inte så allvarligt och sorglit som ovanstående men nog harmar det. Nämligen det att Antte inte duger för seminbruk. Alltså tjuren Antte, som testades men inte godkändes. Den andra Anttes avkommor pratar väl sitt klara språk om hans duglighet 😉

I valet och kvalet.

De fina skogsförhållandena fortsätter enligt väderprognosen, kanske lite för varmt med temperaturer nära nollstrecket men det ser inte ut att bli så mycket mera snö den närmaste veckan i alla fall. Jag håller nu på och kör ut det som jag avverkat de senaste veckorna och har också återupptagit fjolårets påbörjade dikeslinjeröjning när det nu återigen håller att köra på lite blötare mark.

Skogsgallring.

Har också en hektars ruta med björk som jag åter borde glesa ut lite, jag syrfällde (fällde björkarna med löven på så att löven drar fukten ur stammen) vid första gallringen för en sju åtta somrar sen men vågade inte glesa ut beståndet helt då jag var rädd för snöbrott på de uppkörda stammarna. Så jag högg bara bort de mest undertryckta björkarna och tänkte att Erik får maskingallra sen när de kvarlämnade stadgat sig lite. Det blev nu inte gjort innan han gick bort. Det börjar nu vara hög tid att glesa ut lite till och det är egentligen inte någon stor sak. På en del av beståndet (ungefär 1/5-del av arealen) har det dock skjutit upp bra med gran underifrån och det är här som frågan är om jag borde ta bort björkarna helt för att ge grantopparna fritt spelrum eller om jag skall slå ut granarna och invänta nytt granbestånd för att få ett jämnare granbestånd på hela ytan. Det håller nämligen på att komma gran (och lite tall som rådjuren toppat) på resten av arealen också men dom är betydligt mindre än granarna på ”femtedelsytan”.

På beståndets randområden är det bra med gran och björkarna duger bra till flisved. — På beståndets randområden är det bra med gran och björkarna duger bra till flisved…….

.... medan det på resten av beståndet är glesare mellan granarna......... — …. medan det på resten av beståndet är glesare mellan granarna………

..... men även här är granarna på gång om än av lite mindre storlek. — ….. men även här är granarna på gång om än av lite mindre storlek.

För rationell skötsel längre fram eftersträvas enhetliga bestånd så med tanke på det borde kanske granarna tas bort ännu denna gång och björkarna glesas ut så att nya granplantor får tillräckligt med ljus. Men i och för sig så ligger skogskiftet ifråga nära till så så länge jag orkar sköta skogen själv har det inte så stor betydelse med stora enhetliga bestånd. Sen är ju gran inte riktigt lika känslig som tall och björk för ojämnheter i beståndet.

Lång omloppstid.

Skogliga åtgärder blir det lätt till att fundera både en och två gånger över hur man går tillväga för omloppstiden är lång och felaktiga beslut tar lång tid att reparera. Att för länge gå i valet och kvalet är ändå inte att rekommendera för att inte göra någonting alls är ändå det sämsta alternativet. Kommentera gärna om ni har synpunkter!

Från rött till blått.

I vår familj har traktorernas färger gått i olika nyanser av rött sen den första skaffades 1958. Så visst känns det lite främmande att nu ha en blå traktor på gården. Namnet är också nytt men den är ändå närabesläktad med Fiaten jag har från tidigare och den har gått bra så det känns ju trösterikt i allt det nya.

Det trillade ju in lite stödpengar på kontot inför julen så det blev till att fundera över vad man helst önskade sig till julklapp, en ny traktor är ju alltid trevligt att ha ….. eller? Njaa det här var kanske ett ironiskt inslag i inlägget 🙂 Faktum är att jag funderat på att få in lite nyare blod i traktorparken en längre tid nu för både Fiaten och Samen börjar ju få något år på nacken och båda har också snurrat på en 9000 timmar var. Så även om en välskött traktor säkert kan snurra på det dubbla så ökar ju risken för problem med driftsäkerheten med åren. Och i grönsaksodlingen används specialutrustade traktorer som inte i brådrasket uppbringas om traktorn går sönder. För den oinvigde kan jag meddela att 9000 timmar motsvarar ungefär lite på 500.000 km om det vore frågan om en bil. Många bilar räknas nog vara slutkörda med dylika kilometrar på mätaren och då utsätts nog inte bilarna för de påfrestningar som en traktor får utstå mellan varven.

Den minnesgode minns kanske att jag hade en ny traktor på prov i våras och jag hade väl tänkt köpa en sprillans ny då det på så vis är lättare att få traktorn utrustad med de funktioner och utrustningar som jag behöver. Jag kom dock inte riktigt överens med den nya T5 modellen och den gamla 5000 seriens traktorer gick inte längre att få som ny. Så jag har hållit ögonen öppna och studerat annonssidorna för att hitta en bra begagnad ur den förra modellserien. Hittade sen på senhösten den här traktorn i Seinäjoki, 2 år begagnad och 840 timmar körd. Lite förundras man ju över varför man byter in en traktor efter så lite användning men efter att ha pratat med förra ägaren som garanterade att traktorn är i skick och efter att ha fått fabriksgaranti fram till och med november 2014 vågade jag göra affär. Traktorn köptes sålunda till julen men jag lade in den på verkstaden för att få frontlastaren bytt mot frontlyft med frontkraftuttag eftersom jag har en traktor försedd med frontlastare från tidigare. Dessutom kommer denna traktor att gå i sådana arbeten där frontlyft med kraftuttag kommer till användning.

På grund av ombyggnaden kom traktorn till gårds först i går, den verkar så här långt helt OK även om motorn stannade efter 50 meters färd. Orsaken var att tanken innehöll sommarbränsle som i den -19-gradiga kylan frös ihop 10 meter från värmen i garaget. Slängde några täcken över traktorn och satte i stöpseln till motorvärmaren några timmar varefter den efter lite snurrande med startmotorn startade och lät sig köras in i värmen.

Aldrig bra

Man får väl ta det som en yrkessjukdom, aldrig är man nöjd.Det här gången är det frågan om abstinensbesvär, dvs. svårigheter att hållas bort från ladugården.

Jag har varit mammaledig sen mitten av september, i ungefär 4.5 månader. Dagarna går till att greija med barnen, laga mat, byka kläder och till och med lite städande fast man inte sku tro det då man kommer in till den här förödelsen…

Så ibland längtar jag efter att få fara ner till mina flickor i lagårn, att greija med roboten, fundera vem som höjer cellerna i tanken,allt sånt som man i vanligt fall tycker att är sååååå leidåt då man gör det dag ut och dag in. Men ibland känns det som om väggarna sku falla på och man bara sku vilja gå och arbeta på riktigt.

Tack o lov så har vi ju ladugården ett stenkast från huset, så då när det blir riktigt allvarligt brukar jag nog gå ner och skrapa om flickorna lite och dra in lite frisk ladugårdslukt 😉

Förstå nu inte fel, jag vet hur lyckligt lottad jag är. Allvarligt talat så skulle jag aldrig byta ut den här ledigheten mot att försöka pussla ihop ladugårdsarbete med att sköta en baby och en snart treåring. Barnen är bara små en kortkort tid, så visst tar jag tillvara den här stunden. Då man får det första leendet, första ”pratet” och första skrattet med ljud och får vara hemma och se hur Matilda utvecklas dag för dag är man nog tacksam över avbytarna. Jobba hinner jag nog.

Men ibland och bara ibland sku jag nog byta ut två skrikande barn, maten som blir ogjord och ett s*itlass i blöjan till att skrapa rent i lösdriften 😛

När ens värsta fiende är ens bästa vän

Muhu…..-22 grader…

Jovisst kom den i år också. Välkommen hos vissa – närmast skogsfolk och fritidare, ovälkommen hos andra. Jag talar om kölden som slog till för några dagar sedan med full styrka. Min egen uppfattning om temperatur är att noll är gränsen för när man börjar frysa, -10 är gränsen för vettig verksamhet och -20 upplever jag som absoluta nollpunkten, dvs när allt står stilla. De senaste dagarna har vi varit mera under än över -20 så det har inte hänt så mycket, eller som en bekant kommenterade när jag träffade honom på lokala pizzerian häromdan: ”idag je itt en na bondas”

Orasken till att jag ogillar kölden såpass mycket som jag gör är rent praktisk. Jovisst – det är inte kul att vistas ute i köld, än mindre att vara tvungen att jobba i densamma, men nu har jag ju den fördelen att jag för det mesta kan ta mig in ur kylan och jobba inomhus istället, så det är inte där skon klämmer. I en tidigare blogg har jag ju också skrivit om hur mycket nytta kölden gör för naturen och kommande odlingssäsong, så där ligger inte problemet heller.

Problemet är att kölden gör en så kollosslat sårbar. Det är inte mycket som behöver gå fel när det är -25 grader för att katastrofen skall grina runt hörnet. Det fick jag erfara häromdan.

Med 20 minuter innan avfärd till jobbet satt jag och stirrade på en TV som just hade slocknat framför ögonen på mig. Vid närmare titt hade också endel annat slocknat i huset – men inte allt. En fas hade alltså slagits ut i huvudskåpet som är beläget ute på åkern. Inget större problem om det inte varit för att jag – som kör land och rike runt och föreläser om att vara förberedd – inte alls var förberedd. Var hitta en 25A propp såhär i den tidiga morgonen och dessutom under lite tidspress?

Det löste sig, jag hittade en i eget lager och satte dit den – problem solved för denna gång. Däremot fick man igen en tankeställare om hur det kunde gå om strömmen skulle brytas för en lite längre tid vid dylika temperaturer. Vi som bor på landet skulle nog klara oss ganska bra, men lätt skulle det inte vara. Pratar vi -20 så startar få fordon utan motorvärmare. Lite el får man från egen generator, bara man har bensin i lager. Matlagning klarar man med gas – bara man har gas i lager och inte har släppt den för kall. Många känner inte till att grillgasol inte går att få liv i vid kallt väder. Vatten skulle vi ha tack vare reservkraft i vattenverket, men det riktiga sorgebarnet blir avloppet. Utan el, inget avlopp och det är sjufallt värre att vara utan vatten ut, än vatten in. Kort sagt, kylan är inte bara otrevlig, den är också direkt farlig.

En kort överslagsräkning ger vid handen att om ovanstående propp hade fått för sig att lösa ut efter att jag åkt iväg, och ingen hade märkt det på 8 timmar hade notan blivit över 5000 euro, och vad försäkringsbolagen säger om sånt vet jag inte, säkert hittar dom nån klausul som undantar elavbrott på onsdagar från utbetalningsansvar.

När jag skriver detta är det -19 ute och jag har en halv timme försökt få liv i Zetorn, med ringa framgång. Det var just när jag noterade att inte ens sladdarna till laddare ville samarbeta som jag kom på tanken att precis just denhär kylan som jag hatar så att ord inte räcker till, den är i alla fall en bra vän, för den visar att ännu står det rätt till i naturen och odlingsmarken, den mår bra nu!

Vid tiden för bilden började uppgivenheten närma sig, men rätt snart efter detta smällde Trotjänaren igång, för som ni vet, en Zetor startar i hur kallt som helst, bara batteriet är hyfsat i skick (och ingen sommarbrännolja har haft tillträde till tomten)