Bondbloggen – Sida 150

Aldrig bra

Man får väl ta det som en yrkessjukdom, aldrig är man nöjd.Det här gången är det frågan om abstinensbesvär, dvs. svårigheter att hållas bort från ladugården.

Jag har varit mammaledig sen mitten av september, i ungefär 4.5 månader. Dagarna går till att greija med barnen, laga mat, byka kläder och till och med lite städande fast man inte sku tro det då man kommer in till den här förödelsen…

Så ibland längtar jag efter att få fara ner till mina flickor i lagårn, att greija med roboten, fundera vem som höjer cellerna i tanken,allt sånt som man i vanligt fall tycker att är sååååå leidåt då man gör det dag ut och dag in. Men ibland känns det som om väggarna sku falla på och man bara sku vilja gå och arbeta på riktigt.

Tack o lov så har vi ju ladugården ett stenkast från huset, så då när det blir riktigt allvarligt brukar jag nog gå ner och skrapa om flickorna lite och dra in lite frisk ladugårdslukt 😉

Förstå nu inte fel, jag vet hur lyckligt lottad jag är. Allvarligt talat så skulle jag aldrig byta ut den här ledigheten mot att försöka pussla ihop ladugårdsarbete med att sköta en baby och en snart treåring. Barnen är bara små en kortkort tid, så visst tar jag tillvara den här stunden. Då man får det första leendet, första ”pratet” och första skrattet med ljud och får vara hemma och se hur Matilda utvecklas dag för dag är man nog tacksam över avbytarna. Jobba hinner jag nog.

Men ibland och bara ibland sku jag nog byta ut två skrikande barn, maten som blir ogjord och ett s*itlass i blöjan till att skrapa rent i lösdriften 😛

När ens värsta fiende är ens bästa vän

Muhu…..-22 grader…

Jovisst kom den i år också. Välkommen hos vissa – närmast skogsfolk och fritidare, ovälkommen hos andra. Jag talar om kölden som slog till för några dagar sedan med full styrka. Min egen uppfattning om temperatur är att noll är gränsen för när man börjar frysa, -10 är gränsen för vettig verksamhet och -20 upplever jag som absoluta nollpunkten, dvs när allt står stilla. De senaste dagarna har vi varit mera under än över -20 så det har inte hänt så mycket, eller som en bekant kommenterade när jag träffade honom på lokala pizzerian häromdan: ”idag je itt en na bondas”

Orasken till att jag ogillar kölden såpass mycket som jag gör är rent praktisk. Jovisst – det är inte kul att vistas ute i köld, än mindre att vara tvungen att jobba i densamma, men nu har jag ju den fördelen att jag för det mesta kan ta mig in ur kylan och jobba inomhus istället, så det är inte där skon klämmer. I en tidigare blogg har jag ju också skrivit om hur mycket nytta kölden gör för naturen och kommande odlingssäsong, så där ligger inte problemet heller.

Problemet är att kölden gör en så kollosslat sårbar. Det är inte mycket som behöver gå fel när det är -25 grader för att katastrofen skall grina runt hörnet. Det fick jag erfara häromdan.

Med 20 minuter innan avfärd till jobbet satt jag och stirrade på en TV som just hade slocknat framför ögonen på mig. Vid närmare titt hade också endel annat slocknat i huset – men inte allt. En fas hade alltså slagits ut i huvudskåpet som är beläget ute på åkern. Inget större problem om det inte varit för att jag – som kör land och rike runt och föreläser om att vara förberedd – inte alls var förberedd. Var hitta en 25A propp såhär i den tidiga morgonen och dessutom under lite tidspress?

Det löste sig, jag hittade en i eget lager och satte dit den – problem solved för denna gång. Däremot fick man igen en tankeställare om hur det kunde gå om strömmen skulle brytas för en lite längre tid vid dylika temperaturer. Vi som bor på landet skulle nog klara oss ganska bra, men lätt skulle det inte vara. Pratar vi -20 så startar få fordon utan motorvärmare. Lite el får man från egen generator, bara man har bensin i lager. Matlagning klarar man med gas – bara man har gas i lager och inte har släppt den för kall. Många känner inte till att grillgasol inte går att få liv i vid kallt väder. Vatten skulle vi ha tack vare reservkraft i vattenverket, men det riktiga sorgebarnet blir avloppet. Utan el, inget avlopp och det är sjufallt värre att vara utan vatten ut, än vatten in. Kort sagt, kylan är inte bara otrevlig, den är också direkt farlig.

En kort överslagsräkning ger vid handen att om ovanstående propp hade fått för sig att lösa ut efter att jag åkt iväg, och ingen hade märkt det på 8 timmar hade notan blivit över 5000 euro, och vad försäkringsbolagen säger om sånt vet jag inte, säkert hittar dom nån klausul som undantar elavbrott på onsdagar från utbetalningsansvar.

När jag skriver detta är det -19 ute och jag har en halv timme försökt få liv i Zetorn, med ringa framgång. Det var just när jag noterade att inte ens sladdarna till laddare ville samarbeta som jag kom på tanken att precis just denhär kylan som jag hatar så att ord inte räcker till, den är i alla fall en bra vän, för den visar att ännu står det rätt till i naturen och odlingsmarken, den mår bra nu!

Vid tiden för bilden började uppgivenheten närma sig, men rätt snart efter detta smällde Trotjänaren igång, för som ni vet, en Zetor startar i hur kallt som helst, bara batteriet är hyfsat i skick (och ingen sommarbrännolja har haft tillträde till tomten)

Nu fryser det till.

Efter dagens snö- och tjälmätningar kan man konstatera att marken fryser till ordentligt nu i vinter trots att det dröjde länge innan tjälen fick fotfäste. När Vasabladet besökte mig i början av januari var det blött, bart och ofruset. En kollega på orten plöjde ännu den 9 januari och undrade om det borde registreras som höst- eller vårplöjning i skiftesvisa bokföringen. Vi hade ju haft lite vinter efter självständighetsdagen och om det inte skulle bli mera vinter senare borde det kanske räknas som vårplöjning. Men eftersom det nu blivit vinter så blir det till att registrera det som höstplöjning.

Den 10 januari började marken frysa till och de få centimeter snö som föll då har inte mäktat hålla tjälen stången så nu har tjälen växt med en 10 cm per vecka. Lite tjäle gör gott åt marken då det frysande vattnets sprängverkan luckrar jorden. En 40 cm tjäle tycker jag är ganska lagom, fryser marken mera än en halv meter kan det inverka försenande på vårbruket speciellt om vi får en kall och torr vår.

I skogen gör också tjälen nytta på så vis att den ger bärighet åt skogsmaskinerna på våta och mjuka platser. Också i skogen har nu tjälen börjat växa även om lite snö, mossa och ris isolerar en del. På orörd skogsmark är det nu en 10 till 15 cm fruset. Vill man påskynda tillfrysningen lönar det sig att köra eller trampa upp spår där man ämnar köra med tyngre fordon senare i vinter.

Nu utlovas det lite mildare väder och lite mera snö så det kan ju hända att tjälens tillväxt avmattas något, det återstår att se hur det blir till våren.

Dagens kontroll visade att tjälen nu gått 32 cm djupt i marken.

Avundsjuk!

Mata fåren, lunch, och så mot skogen, med det – klädbyte.

Att kläderna sitter bra, och är bekväma en hel arbetsdag är A och O. Så det gäller att ha alla lager rätt. På sommaren behöver man ca två lager, nu behöver man några till… Och jag tänker nu ta mina tankar om dem, lager för lager…

Närmast kroppen, det lagret som absolut behöver sitta rätt, inte skava, knöla sej och allt det där, trosor och bh. Skapliga trosor… Ingen lätt match att hitta. Det ska stretcha, inte ha någå icke-stretchande spetsjox, det kan man ha på söndagar. Dom får alltså inte bromsa rörelser, inte heller ha en nerverande lapp som ligger och skaver i svanken. NEJ. Dom om något plagg ska sitta perfekt. Och helst, för mej i alla fall, vara i ett varmt material. Inget glansigt, halt och tunt. Eftersom bakändan förhållandevis är det största jag har, fryser jag mest och främst om den. Bhn. Förmårrade, nödvändiga tvångströja. Dock, ack så viktig. Det ska varken hissa, pressa, lyfta eller det ena som det andra, det ska endast, och bara se till, att allt hålls där de ska va och inte skumpar runt fast man skenar på. Helst ska det inte heller vara en såndär som skall dras över huvudet. Dom, kan jag berätta, är lagom fräscha att tråma förbi näsan när de ska av genomsvettiga, och så rullar dom sej så allt blir till en enda korv… Suck. Axelbanden får inte vara trådsmala och tunna som tandtråd, då skär de in i axlarna, och de får inte heller på något vis halka ner från axlarna. Det finns sådana som sitter ihop ganska högt upp i ryggen, dom är bra så länge dom inte sitter ihop alltför högt upp. Då pressar det mot nackmusklerna och då känns det som en press framåt. Det gör att man får helt fel hållning och… ja, det blir inte bra helt enkelt. Och sen, samma där, inga onödiga tvättlappar och så absolut inga järnbågar!

Följande lager. Underställ. Långärmad, halvhöghalsad skjorta i mjukt tyg och bra passform är idealet. Mjukt tyg med bra passform gäller även byxorna/kalsongerna. Med andra ord är strumpbyxor helt uteslutna, tunnare som tjockare. De är enligt mej djävulens uppfinning till kvinnan. De sitter aldrig bra, är spända och besvärliga att ta på sej. Tunna strumpbyxor är ju dessutom helt värdelösa om man inte filar naglarna stup i kvarten, kommer man ens lite åt dem säger det ritch, och dit for 8.90. Dessa sömlösa underställ, som jag först läste som sömnlösa… Har jag ingen aning om hur bra dom är, men lite nyfiken på dom är jag allt, för sömmar kan vara det värsta som finns. Men till lika, har dom limmat ihop dem, eller tejpat?? Nåja, viktigast av allt, skjortan ska innanför ”byxorna” / kalsongerna, kalla det vad ni vill.

Följande lager, mjukisbyxor och tröja/jumper eller vad det nusen är. Mjukisbyxor har jag inte ännu hittat ett par jag är nöjd med. Lagom lösa i benen, lagom varma, lagom tjocka, lagom, lagom, lagom… Finns inte, så man tager vad man har rent och så kör man på det. OM man har byxor, annars är man i bara kalsongerna under ytterbyxorna. Fungerar hur bra som helst om man är i rörelse och inte står och blir kall. Ner till -12 fungerar det i alla fall bra, på det viset för mej i skogsbyxorna. Problemet, som egentligen inte är ett problem, men som kan bli lite knasigt, är om man far hem till nån, och drar av sej ytterbyxorna, så står man mitt i allt i bara kalsongerna hemma hos någon… Blir lite … tja, knasigt, på något vis. Här på holmen höjer ingen på ögonbrynen om någon tassar på i bara kalsongerna mitt på blanka dagen inne, det betyder bara att den personen varit ute/är påväg ut, och har bra utekläder. Jumpern ska helst ha dragked frampå. Det är så enkelt, varmt och bra med en fleece jumper med dragked. Då kan man justera hur mycket man vill ha öppet, beroende på hur varmt man har det. Men, det gäller att få den nertråkad runtom ordentligt innanför ytterbyxorna så den inte bylsar sej. Huva är helt uteslutet, det bara knölar sej i nacken.

Utanpå det här varvet har jag ibland spänt på mej ett ryggstöd. Det borde kanske sitta längre in, men eftersom det brukar ha en benägenhet att hasa upp, är det lika bra att inte sätta det så långt in i varven av kläder.

Sen, sockor. Inte tunna strumpor som inte fyller någon annan funktion än att samla och bevara svett, utan ullstråmpår. Två par, eftersom stövlarna är lite för stora. Dom andas och håller fötterna varma hela dagen. Byxorna om man har sådana, ska vikas försiktigt, och redit på sidan, till bakpå, av vristen. Viker man byxbenet frampå vristen knölar det sej. Stövlarna skall vara vida i skaften så man får ner sockor och byxor, och hela alltihopa utan att det blir spänt. Blir det ens lite spänt ”för tidigt” hänger foten upp sej, och går då inte dikt ner, utan blir att småpressa uppåt, med den påföljden att hälen glappar, vilket helt enkelt inte blir bra och skaver sönder sockorna! Ytterbyxorna/skogsbyxorna skall, tycker jag, falla utanpå stövelskaften. Man kan då enkelt tråka ner byxorna utanpå stövlarna när man kommer in. Man har inte deciliters vis sågspån/snö med sej in. Och för det tredje så ryms helt enkelt inte byxorna ner i mina stövlar, eftersom där är fullpackat med allt annat, + mina inte alltför klena ben. Byxorna skall ha hängslen som inte får sitta för tajt, då kan man inte kröka sej ordentligt, det måste finns spelrum. Men, de byxor jag har nu är lite knepiga, för de hasar lätt ner så man blir lite småbromsad när man ska gå, inte så farligt, inte så man störs av det men dom skulle gärna ha fått vara skapta så man kunde ha bälte i dem… De är de inte nu, men det får gå ändå. Kanske jag får ta till lite nål och tråd någon dag så jag får bälte i dem så jag får dem exakt där dom ska sitta.

Jacka. I detta fall skogsjackan som jag redde ut om tidigare, och ovanpå det en vanlig arbetsjacka som det får bli hål i. Eftersom jag bränner alla riskor, så kan det flyga glödar som bränner hål i kläderna.

Handskar. Görs helt enkelt inte i min hands storlek. Liten, bred och korta tjocka fingrar. Oftast är det så att mitt lillfingret får dubbelt mer tyg än det behöver i överändan, men saknar en cm i nedre ändan. Nåja, om man sen hittar ett par som passar någorlunda, brukar de vara för mycket stoppning i dom, så de är tröga att använda, eller så är de helt utan stoppning så de är kalla. Eller så hittar man ett par, som passar hyggligt och som man skulle kunna vilja ha flera par av… Men då kommer man inte ihåg i vilken butik det var man köpte dom! Tarra ska dom ha också, så de går att spänna åt vid handleden.

Eftersom jag haft nacken i ett ”lite sådäär”- skick, så har jag ett nackstöd på. Ett som är lite lättare, lite mjukare, men det stadgar ändå rätt bra. Ovanpå det har jag en såndär ”tygtub” som man kan ha till allt möjligt. Jag använder den som halsduk, och den går bra att vika innanför nackstödet, så tarran som där finns, inte skaver mot halsen. Svänger jag nackstödet andra vägen, spärtar tarran rätt ut, och då är tygtuben bra till att hålla in den med.

Överst och till sist, mössa. Den ska vara tunn och utan tofsar och jox så man lätt får hjälmen utanpå. Den ska gå ner i nacken, täcka öronen men inte falla ner över ögonen. Den får inte vara alltför djup för då tråkar den sej under hjälmen och den ska helst vara lagom varm. Brukar ta med mej en extra mössa, att ha utanpå tunnamössan när man tar av sej hjälmen. Jag brukar ta av mej hjälmen när jag bränner riskor för att minska tyngden på nacken så ofta det går. Men när man tar av sej hjälmen brukar huvudet bli lite kallt, i synnerhet om man har svettats så tunnamössan är lite fuktig.

Det var det.

Så tragglar man sej iväg till skogs, jobbar på nån timme och så märker man… NEJ. … nej, nej, nej… Varför, varför, varför… I det skedet hatar jag att vara kvinna, och blir så förskräckligt avundsjuk på alla män. Kissnödig…

Höghöjdsläger.

Konditionen är precis som Charlotta konstaterade för en tid sedan en färskvara. Lätt förgånget men ack så svårfångat.
Jag tyckte i slutet av september att formen efter sommarens ”grundträning” i form av kroppsarbete på åkern var någorlunda OK. Men sen drabbades jag i månadsskiftet september-oktober av en besvärlig förkylning som på nåt vis satte sig i luftrören så att andningskapaciteten mer eller mindre halverades. När det mesta av skördearbetet för säsongen började vara undanstökat och ”andteppon” (andnöden) fortfarande besvärade och påminde om en klump i bröstet trots två kurer ”svarta skäggets droppar” tänkte jag att kanske man ändå borde uppsöka företagshälsovården. Jag hade annars också ärende till företagshälsovården då jag uppmanats ta kontakt för att komma överens om tid för ett gårdsbesök. Försökte sålunda under november månad ringa det nummer som meddelats i meddelandet ett tiotal gånger men kom aldrig längre än till telefonsvararen som föreslog att jag skulle trycka nummer ett för svensk betjäning och sen meddelade att dom har fullt. Så det blev varken hälsovårds- eller gårdsbesök av det hela.
Nåväl i mitten av december vaknade jag vid halvfem-tiden en morgon av ett ”plopp”-liknande ljud i bröstet, ungefär som när man drar korken ur en flaska och efter det blev det med ens mycket lättare att andas. Undrade om det faktiskt kunde vara någon sorts slempropp i luftrören som släppte?

Under julhelgen började jag känna mig någorlunda frisk men orken var det inget vidare med efter att ha gått för halvfart i ett par månaders tid, dessutom hade jag lagt på mig ytterligare en tre fyra kilogram ”muskelmassa” 🙁 Vädret var regnigt och det var mörkt vilket ledde till att det inte blev mycket till skogsarbete heller vilket annars brukar vara en god form av nyttomotion. Lite snö hade vi efter självständighetsdagen och jag hann med ett par skidåkningspass innan snön regnade bort. Det här tog hårt på motivationen till träning trots att det började närma sig ett emotsett deltagande i långloppet Dolomitenlauf i Österike.

Sökandet efter motivation har blivit svårare för vart år, Erik var en god pådrivare för jag ville ju ogärna förlora till honom i skidspåren men sen han gick bort har det inte varit lika lätt att komma igång med träningen. Jag blev till och med så desperat att jag började fundera på att anmäla mig till YLE´s triathlon projekt för att få en spark i röven.

Nåväl resan var ju bokad sen länge så det var bara att bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen. Efter ett par pass i skidtunneln i Jämijärvi och totalt 78km på skidor reste jag tillsammans med skidgänget iväg för att ta mig igenom det 42km långa loppet.
Loppet gick till stor del på 1500 meters höjd och nysnö i kombination med plusgrader och tidvis duggregn ledde till att både syrehalten i luften och fästet på skidorna inte var mycket att hurra för. Men liksom de andra i gänget tog jag mig till mål även om det tog en halvtimme längre tid i anspråk än min målsättning. I brist på egna framgångar kunde man ändå glädjas åt att en av gruppens deltagare skidade in som 16:e man och bästa finländare 🙂

Hade man satsat på lite stakningsträning på rullskidor skulle det hela säkert gått bättre för det blev att staka så långt armstyrkan räckte och att ”gå på skidor” i backarna. Nu har jag inga rullskidor men dylika ”vintrar” skulle det inte vara så illa då det är långt till närmsta skidtunnel. Tycker mig också märkt att det med åren är lättare att träna upp armstyrkan än att få fart i benen. Antagligen något som evolutionen fört med sig då snabbheten i benen behövs för att fånga in flickorna i unga år medan armstyrkan behövs på äldre dagar för att hålla kvar det man fångat 🙂

Det blev inga stora framgångar men får väl vara nöjd ändå :) — Det blev inga stora framgångar men får väl vara nöjd ändå 🙂

Utsikten från hotellfönstret. — Utsikten från hotellfönstret avvek en hel del från det man är van vid hemifrån 🙂

Ombyte förnöjer.

En förlängd veckoslutsledighet i goda vänners lag omgiven av en miljö som avviker en hel del från den i det platta landskap jag annars vistas i ger ändå ett hälsosamt avbrott i vardagen. Och trots att en stor del av gruppen är jordbrukare så blir det ändå mest diskussioner kring skidåkning och det vi upplever under resans gång. Det som man kanske mest kommer att minnas av denna resa är, förutom svårigheterna med vallningen, den otroligt stora snömängden i ett vackert landskap och hotellvärdinnan för vilken ingenting verkade omöjligt. Varje önskemål besvarades alltid med ”no problem” 🙂 Hur man tar sig upp för snöiga alpvägar med bakhjulsdriven paketbil försedd med allvädersdäck kommer man också att minnas. Vi hade nämligen inte kommit oss för att fråga efter snökedjor vid biluthyrningen i München 🙂 Där var alla åkrar gröna liksom terrängen ända fram till Felbertauerntunneln. När vi kom ut ur tunneln förbyttes det gröna till vitt med en halvmeter snö och snödjupet verkade växa anefter vi körde söderut, upplevdes lite bakvänt att finna så mycket snö här söderöver denna snöfattiga vinter hemmavid.

Dagen efter loppet tog vi oss över till den Italienska sidan av gränsen för att pröva på "Tour de ski" -spåret i Toblach. Här var det om möjligt ännu mera snö. — Dagen efter loppet tog vi oss över till den Italienska sidan av gränsen för att pröva på ”Tour de ski” -spåret i Toblach. Här var det om möjligt ännu mera snö.

Skidproffsen brukar ju syssla med höghöjdsträning för att höja prestationsförmågan så nu blir det intressant att se vilken farten blir efter den här resan. Kanske är tre dagar på hög höjd i mindre laget men tyckte ändå att trapporna upp till tredje våningen på hotellet blev lättare att ta för var dag vi bodde där 🙂

Borta bra men hemma bäst.

Talkogänget i den lokala idrottsklubben har med hjälp av snökanon fått till ett tre kilometers skidspår här hemma och det i kombination med ljusare och längre dagar gör att det nu känns betydligt lättare att börja bygga upp konditionen inför nästa odlingssäsong. Gott humör och god hälsa är nämligen en grundförutsättning för att orka med jobbet som grönsaksodlare.

Även om målet för denna resa var deltagandet i loppet och lite semester så kunde man inte undgå att notera förhållandena för de lokala bönderna. Åkrarna gömdes nu under ett tjockt snötäcke men verkade ändå till största del bestå av betesmark och ett och annat litet fähus verkade finnas kvar. Åtminstone såg man en och annan liten ”dyngstoo” (gödselstad) invid byvägen och några mjölkkrukor på en ”dragakärro” (handdragen kärra) väntade på tömning i en korsning en morgon. Rundbalar såg man också och man undrade hur dom bar sig åt för att förhindra att balarna rullade iväg under balhanteringen då åkrarna lutade så mycket som dom gjorde. Att bönderna är livsviktiga för att upprätthålla landskapsbilden är helt klart för det vore nog inte samma upplevelse om allt vore beskogat. Detsamma gäller också här hemma, utan bönder inget öppet kulturlandskap!

Jamen det är ju helt fantastiskt!

Tänk att man kan få ett plagg att kosta så mycket! Det är ju fantastiskt! Man kan ju undra vad tillverkningskostnaderna är…

Jag tänkte investera i ett plagg som är speciellt utfunderat för just ett ändamål. En skogsjacka. Jag har tidigare använt mej av diverse olika jackor som funnits till hands. Men har de inte haft öppna fickor så att man samlar snö i dom, eller kan fastna med dom, så har de varit utan lämplig ficka att ha telefonen i, om det alls funnits ficka med kardborre. Dragked till telefonfickan ska man inte ha. De kan krångla. Eller så har de åkt upp i ryggen eller varit för bylsiga, eller… Listan kan göras lång… Nåja, nu tänkte jag att jag skulle ta mej råd med mitt livs första egna riktiga skogsjacka. Det är inte direkt som att gå in på en market, och ta den som sitter någorlunda bra och är snygg. NEJ. Det finns helt annat tankesätt med arbetskläder. Dragkedarna ska inte krångla, eller ens kunna börja krångla, det ska va någonting färggrant så man lätt syns, den ska va lång i ryggen, ha bra ficka för livsviktiga telefonen, den ska vara smidig och … ja, bra helt enkelt. Men, så finns det då olika varianter, som alla fyller dessa krav, nästan alla motorsågsmärken har egen tillhörande klädkollektion. Bra så, och alla skryter med sin vattvälling. När man börjar bena i denna soppa av jackor, så hittar man inte minst på prislappen stora skillnader. Det kan bero på att något märke kan vara hippare än något annat, eller skillnad i ett eller annat material. Skillnaden på prislappen var det som fick mej att fundera lite extra. Skillnaden, runt 200euro!!?? Kanske finns det större skillnader om man riktigt börjar skena runt överallt och kolla, men redan det som kom mej mot ögonen fick mej att fundera…

-Hallå, det är tyg, olika lager av olika sorters tyg, hur kan ett tyg vara så himla mycket mer fantastiskt än ett annat, kanske och säkert är det framforskat och harang, harang, harang, men det är ju ändå bara tyg! Allt går tydligen att sälja med mördande reklam! Jammen, no vadde helt otroligt vad det blivit dyrt att stampa ihop lite tyg! Eller, det måste ju vara själva tänket som kostat så in i himmelens fruktansvärt, för själva sömnaden kan inte vara mer speciell än någonting annat, och att stampa ihop X antal meter av det fantastiska kan väl inte heller vara det som kostar så förskräckligt, men, vad har han haft för lön som tänkt ut detta och, kanske ingenting extra än sin månadslön, men med lite extra reklamlappar och fin design på dom så går det att sälja fast de kostar kanske 10e mer att pressa fram dessa jackor mot de andra, och så är det kanske så få såna jackor som lagas att det därför blir dyrare, sånt har man ju hört om… Men måtta med allt… Alltså, vänta lite, vad läste jag egentligen, läste jag rätt? Ca 300e för en skogsjacka, som ändå bara ska vara att traggla runt i skogen i…

Så stod jag då där och funderade, kan den dyra jackan verkligen vara 200 euro bättre? Kanske om man bor i skogen, har det som yrke och skogen är livet. Då kanske det kan vara värt det. Men för mej – NÄ! Nog ska man ha bra grejjer och ofta tycker jag att bra grejjer får kosta mer, OM det är värt det! Men i detta fallet – nix, nope, nej.

Jag köpte mej i alla fall en ny jacka, en ”billig”, det är det enda jag egentligen köpt butiksnytt åt mej i skogskläderväg. Byxorna jag fick av pappa i julklapp när jag var ca 16-17, passar ännu 🙂 Det måste jag säga att jag är lite nöjd över 😉 Och stövlarna råkade jag på av en slump, oanvända på loppis för 8euro. Storl 38, så lite stora, men passliga med dubbla sockor, och med det fryser jag inte så fort om fötterna heller 🙂 Hjälmen fick jag till morsdagspresent av Mats. Finemang 🙂