En bekant kom nyligen hem från Kap Verde. Hon förundrade sig över vad folk där pratade med varandra om eftersom det var precis samma väder varje dag. Sol och 8 m/s blåst. Jag håller med, en stor del av smalltalket, åtminstone på landsbygden skulle nog gå i stå om inte vädret fanns och varierade
Alltså skall vi prata väder
Vintern såhär långt har ju varit lite speciell om man säger så. Visst hade vi gröna jular bl.a 2006 och 2007 och ibland även innan det, men något i denna dignitet tycker jag mig inte minnas. Nu förhåller det ju sig ändå så att jag för min del är helt nöjd för som den insatte bloggläsaren vet så är det ju endast vår och höst som jag fungerar som det var tänkt. På sommaren är det för varmt och på vintern för kallt. Ja utom denna vinter då. Visst har det varit mörkt och visst har det varit vått, men hellre det då än snö och kallt. Enligt mig då.
Problemet är dock att det finns ett problem. När man sysslat med lantbruk i snart 30 år så börjar man utveckla en känsla för vädrets rytm. Och den känslan bådar ofärd nu. Det brukar nämligen vara så att efter en ”bra” vinter (bra enligt mig då) så brukar det följa en veritabel skräpsommar. Inte så speciellt nederbördsrik, men kall. Dessutom brukar det minst en gång på 1o år vara en riktigt skräpsäsong (1974, 1985, 1992 och 2004), så det är väl dags nu då igen. Jag har alla produktionsförnödenheter beställda redan, men om inte kölden kommer snart så kommer dom nog att få vila i lagret till nästa år. Och ersättas med trädesväxter och eventuella höstdito.
Detta med att spå i rönnbär eller att titta på åns vattenstånd har jag en bekant som är en riktig fena på. redan i mitten på november meddelade han att vintern kommer den 16.1 och ensligt vad rapporterna nu berättar så verkar det inte att kasta på så många dagar. Denna kunskap härstammar från tidigare släktled som lärt det vidare, och nån humbug rör det sig absolut inte om, det har nog stämt för många gånger för det.
Så oavsett hur mycket man än njuter av den varma vintern så är den onormal och bådar inte gott. Både temperaturen och nederbördsmängden skall vara någorlunda konstant från år till år, så det betyder obönhörligen kall och torr sommar 2014. Ännu mera säkert är det att en hel del skadeotyg och annat knytt som naturen brukar ta död på under vintern kommer att leva i högönsklig välmåga i våra åkrar nästa sommar. Det är inte heller bra för insektsmedel är det sista kemprepratet man vill använda eftersom det också tar död på nyttoinsekter. Därför är det bättre att inte odla alls, och passa på och markförbättra med kvävebindande växter istället.
Nu har förstås inte alla tåg gått ännu, än finns det tid för kyla och elände och visst, februari brukar ju vara kallaste månaden så än hinner allt reda upp sig. Ambivalent var ordet, jag vill ha värmen kvar, men jag vill också ha kyla. Snö däremot, det klarar jag mig gott utan, för snön har jag intensivogillat sen jag var barn.
I sammanhanget passar det att visa en bild som togs på trettondagen och inte är det minsta stylad. Det handlar om skogsarbete i kortärmar första veckan i januari.
Och oavsett hur trevligt det är – så är det inte normalt.
Avslutningsvis en liten lustighet. Datorns stavningskontroll hade svängt ordet ”kölden” på sista raden i tredje stycket till ”ölen” Dvs om inte ölen kommer snart tänker jag inte odla nåt i nästa år. Kanske tur att man läser genom texten innan den publiceras.
Har känt att nånting varit på lut en längre tid, ungefär ända sen mitten av december. Har motat och botat med allt jag hittat i skåpen. Hade inte tid för flunsa! Men till slut blev jag knockad. Ena dagen var jag på benen, lite ont i halsen på kvällen, men följande dag accelererade flunsan som en ny tjusig sportbil på autobahn, och mot eftermiddagskvällen låg jag som en båt för ankare i soffan.
Ligger för ankare
Titta noga på bilden. Det är INTE alla dagar jag ligger och läser en bok! Så det var nog värt att ta bild på. Jag hade inte läst en bok på kanske 10år när jag i höstas fick för mej att ta tag i en bok, sedan dess har jag dragit över 2 tunnare mer lättlästa, men sen gav jag mej på Röde orm. Vikingar, svärd, präster och omvändelser i långa banor.
Allt har sin tid, och flunssa måste få sin. Lider dock ingen nöd, boken är på hälft, och jag blir ompysslad av Mathias som är hemma nu. Han förser mej med grillad korv, dricka, choklad och snytpapper hur mycket som helst. Ber dock till högre makter att jag inte blir parkerad här så många dagar. Inte har jag någonting som stressar mej, men nog skulle jag vilja få nånting annat gjort än vända blad i en bok under dygnets få ljusa timmar.
I brist på snö för skidträning har jag försökt hålla på med lite nyttomotion i form av skogsarbete. Och det trots att det inte heller är något vidare skogsväder, plusgrader, duggregn, sparsamt med ljus och ofrusen mark som det ännu är trots att vi skriver januari. Jag har ingen brist på skogsarbete men vill inte riktigt ge mig ut och hugga på ställen där bärigheten är dålig för de vore ju olyckligt att ha en massa virke liggandes i skogen om det inte blir någon vinter i år. I värsta fall kommer man inte att få ut det från skogen.
Följande bild får beskriva situationen på dagens arbetsplats
.
Vått, mörkt men varmt i skogen.
Nå, jag har lite avverkning längs skogsbilvägen som skall grundförbättras och marken i dess närhet har god bärighet så i väntan på bättre väder har jag kört några tankar per dag. Mycket mera hinner man inte innan mörkret faller och att hugga i mörker är inget vidare man behöver nog se vad man håller på med.
En påminnelse om olycksfallsrisken fick jag här om dagen då jag föll över sågen. Jag skulle stamkvista nedre delen av en gran innan fällning och hade höjt sågen och satt fingret på gasreglaget men tyckte att jag stod lite för långt ifrån för att kunna göra det bekvämt och säkert. Tog därför ett litet steg framåt och råkade sätta foten på en gammal halvrutten tallstubbe. Stubben var hal och vips for fötterna undan och jag omkull. Skulle ta emot mig med händerna som höll sågen och då sågen slog i marken råkade jag dra på full gas. Innan jag hade bromsat fallet låg jag med näsan ovanför kedjan som nu roterade för fullt så nära att det nuddade visiret. Först när jag kände vinddraget kom jag mig för att släppa gasen och kunde lättad pusta ut och konstatera att det var nära ögat eller näsan denna gång. Jag är noga med skyddsutrustning och säkerhet, det är viktigt när man jobbar ensam. Men just ansikte och överkropp är det svårt att skydda på förnuftigt sätt.
Nu är jag helt på det klara med att lika lite som att man förflyttar sig med fingret på avtryckaren på bössan så rör man sig med fingret på gasreglaget på sågen. Nu när det inte finns varken snö eller is så är det ju inte direkt halt men våta tall och björkstammar är alltid hala oberoende av temperatur och detsamma gäller tydligen halvruttna stubbar. Dagens säkerhetsstövlar innehåller så mycket plast att fästet inte är något att hurra för. De är förberedda för dubbar och det har jag nog övervägt flera gånger. Annat var det förr när stövlarna hade gummisulor då kunde man gå säkert till och med på is. Och hållbarheten var helt OK bara man undvek att klotta bensin och olja på dem.
Så va de nyår. Tjong så va de 2014 och ett år har snurrat igen, men vad gjorde jag hela 2013 egentligen?
Jag kommer ihåg när jag skrev en tillbakablick över året förra året. Då satt jag och lät fingrarna flyta över tangenterna … känn ironin flöda… ( jag kan ibland sitta som för 5 år sen och peta och peka med pekfingret för att få bokstäverna på rätt 😉 ) Men, nu då? Ja, året som gick, gick så fort. Igen. Och jo, det säger väl alla, men ibland känns det helt enkelt så. Tiden flyger och inget blev gjort. Eller?
Börjar och fundera från början, vintern…
Ja, hur va det nu igen… SNÖ! Det är det första jag tänker på. Massor med snö! Vi öste och måkade snö överallt med spadar, vantar, traktorer, fyrhjulingar… ja, allt…
När man knappt ser över drivorna, då är det drivor…
Och sen mot vårkanten blev den sådär hopplöst grynig så det var som att köra i 30 cm skithala styroxkulor. Min egen mönkkiä var ny då, och de va första gången jag satt fast med den riktigt ordentligt. Jag låg och krälade på alla fyra runt den och öste hala snökulor med vantarna, som inte alls var skapade för snömåkas. De va på norrängen, i andra diket… Hujeda så jag var arg. Underligt att inte snön smalt så arg som jag var… Det packade fullt med snö under magen på den, så den steg upp, och hängde upp sej, och hjulen spann så fint och det bildas en fin isformation under, framför och bakom hjulen. Precis så vacker, jämn och skålformat som man kan tänka sej. Va gjorda jag dit egentligen kan jag ju fråga mej nu…
I övrigt då? Ja, jag ordnade åt mej skaplig flunssa lagom till nyåret som inte sku ge sej. Sen blev de diskbrock i nacken som jag arbetar med ännu, och kommer säkert få hålla på i evinnerligen tid med… Nåja, så länge de hålls i schack med gymnastik, så är det bara att jompa på. Krage gick jag med halva vintern och halva våren. Rädd för att falla var jag hela året. Om jag slintar till och knycker i kroppen kan det säga krax i nacken igen. Och det vill jag inte! Men det har gått bra, men så går jag omkring som en mommo också när det är lite halt. Rädd att skena på strandstenar och hala berg har jag aldrig varit, förrän nu, men det har lite börjat släppa. Men hoppar gör jag inte på samma vis mer som förut. Rädd om nacken. Jag har ju bara en, och säger det krax i den en gång till ramlar väl huvudet av. Men all min egen ved högg jag i allafall, där blev lite åt pappa också, och ett nytt bete fick sej en ordentlig uppsnyggning. Vedlidret är smockfullt inför den här vintern och det känns bra. Har till och med ved så jag inte skulle behöva hugga alls den här vintern. Men nog ska jag ut med sågen igen. Förra vintern tassade jag iväg med såg , dunka och matkasse på vattukälken efter lunch varje dag jag inte hade annat för mej. När det började skymma gick jag hem, eller om jag eldade så kunde det bli riktigt mörkt innan jag lämnade brasans sken. Mysigt att gå hemåt över åkrarna i månens sken. Trött och genomsvettig, men nöjd. Den känslan!
Våren
Med lamm och isen som aldrig ville ge sej… Och båtbottenmålningen som stod mej upp i halsen, men vad göra, det var bara att måla på. Runt 50 båtar bottenmålade jag, tror jag. Det går bra att bottenmåla tidigt på våren, men sen kommer det så mycket annat att göra hemma på holmen att man måste hållas hemma och försöka börja med bondelivet där ute. Lamningen gick, vad jag minns bra. Kanske jag drog ut något lamm, men inte några juverinflammationer, och det är tacksamt, eller var där nån som hade nånting lurt på gång, som jag smörjde och grejjade, men sprutor klarade jag mej utan. Det är en liten seger i sej. Upptäcker man juverinflammationer i tid, vårdar och pysslar, smörjer, mjölkar osv, så kan man reda ut en inflammation utan mediciner. Det är lite av ett mål i sej. Ju mindre mediciner – desto bättre för djuren. 🙂 I övrigt då? Tja, Det var väl sådär som de brukar, man skenar på och mitt i allt är det midsommar. Får hit, får dit, lamm hit, baggar dit. Snurr snurr… Men jag börjar tycker jag själv få ”pejl på läget”. Börjar ha gjort alla mina misstag (säger dock inte att de inte kommer att bli fler) så jag tycker fårflyttandet, baggskiljandet på våren börjar löpa rätt bra. Har ju hållit på med det X antal år, så det mesta börjar vara beprövat och sätten att göra saker och ting bäst på, börjar ta form 🙂
Sommar sommar sommar….
Och bondbloggsträff. Ja, jag tycker det är så roligt! Alla så olika, ändå så lika. Att alla tog sej tid att komma hit, snudd på till världens ände, DET lyfter jag på hatten för. När vi styrde bilarna mot sydväst efter besöket hos Sonja, sade jag ungefär såhär : Vägen blir mindre och mindre och när ni tror att ni kör till världens ände och att ni aldrig nånsin kommer att komma tillbaka till civilisationen mer, då börjar vi snart vara framme, och vi ska bara åka lite båt till. Och alla följde snällt efter, och fram kom vi 🙂 Dagarna före var det lite ett som annat som jag försökte få ordnat före jag skulle få besök. Städa skulle jag också ha behövt få gjort. Jag funderade lite i vilken ände jag skulle börja. Men så kom jag att tänka på att det ju är bönder som skall komma på besök, så jag beslöt mej för att strunta i fårskiten, myllan och leran som följt med stövlarna in innanför dörren och satsade några timmar på att få hemåkern städad istället. Slog och balade den så den inte såg för rojsig ut. Det gjorde den nämligen före jag slog den… 😉
I övrigt gick sommaren som brukligt snabbt förbi och inga större katastrofer inträffade. Gräftade potatis, slog och balade gräs, vattnade gurkor, seglade allmogebåtstävling, fiskade och fick skarv i nätet, åt hamburgare på lokala krogen, och åt nyrökt flundra med fingrarna, på en bergsklack i solens sken, tvättade mattor så det skulle regna, paddlade gummibåt, ja listan kan göras lång… Steg snett lyckades jag med också, men nu har den börjat reda sej, foten. Men sjuk var den länge. Seglade gjorde vi också. Jag och Mathias började segla optimistjolle, och roligt var det! Men sommaren går ju så fort. Och mitt i allt har alla sommarfåglar flugit sin kos. Sommarfåglar – både dom med och utan vingar. Fåren hämtas från sina holmar och hösten knackar på. Dags att gå upp på vinden och börja gräva i lådorna man just bar upp, efter vantar och yllesockor. Löven faller, allt blir stilla och slakten inleds.
Allt gick bra i år. Alla papper fick jag i ordning som dom skulle, och allt fungerade ungefär som tänkt. Det är så tacksamt när saker och ting fungerar som de ska. När man planerat, funderat och har stora summor på svaj, när man kan lita på att de personer man har att göras med, att de försöker, anstränger sej lite, kommer ihåg en, och försöker göra sitt bästa för att allt ska bli bra, då är det roligt! 🙂 Marknaderna gick också smidigt. Visserligen med flera dagars funderingar och förberedelser, men sen gick det som i ett huj 🙂
Nu är det bara att invänta vintern. Min mommo sade säkert 5 gånger senast jag var och hälsade på henne att ”-inga sko man kon tro en julen vari reidan tå man sir ut ginom fönstre, he e så grönt å inga e he kaalt heldär, nej, he e no inga rikit normalt såsom e nu e…” Men, nja, det är inte många vintrar sen, som det var mer normalt att julen var grön, och man blev så förvånad när det sen mitt i allt blev snö en jul. Men man glömmer så fort. Nu har julen varit, grön och varm, runt 5 grader, och nyåret blev likadant. Jaja, säger jag, kikar i almanackan, tittar lite på planetställningen och förvåningen stillar sej. Hur sku de kunna bli nån vinter sålänge vädret står på väst? De e bara vatten och värmegrader som kommer därifrån…
Som avslutning ska jag sätta in en liten filmsnutt som jag filmade i våras. Snart är det vår igen, förhoppningsvis med många nya lamm att släppa ut på bete. 🙂 Önskar alla ett gott nytt 2014!
Julen är ju som känt födelsens och lugnets fest. I vår version brukar det ingå kalvningar och mera jobb 😛 Nå skämt osidå, korna kalvar då när det är dags, i år fick vi tre jultidskalvar;
Fräckna kalvade sin sjätte kalv den 22 december, Hursula sin tredje kalv den 23 december och Öppa fick sin sjätte kalv den 27 december.
Hursula o Kursula
Fräckna och Hursula klarade kalvningen galant, men Öppa blev förlamad. Tack vare snabb förstahjälp, dvs. kalk under skinnet och ett veterinär besök då hon fick kalk i blodet steg hon upp och nu verkar allt igen bra. Fräckna och Hursula fick båda kokalvar medan Öppas kalv är en tjur.
Öppa o Kaveri
Ännu är det inte slut för i år, Öris har beräknad kalvning den 31 december. Kanske även den traditionen fortsätter? 🙂
Salt ska de va. Inte för mycket, inte för lite. Jag kan bli lite trött på alla saltvarningar som kommer farandes genom medierna. Man behöver salt. Men, man behöver olika mycket salt. Allt är så olika från person till person, och mycket hänger på vad man gör. Har man ett jobb där man sitter stilla om dagarna, eller jobbar man tungt och svettas dagarna i ända. Jag tycker inte nån kan/ska stå och domdera ut vad alla ska äta.
Ät mindre salt! Säger förståsigpåaren… JAAA! Säger vi och saltar maten mindre, men klämmer in en påse chips på kvällen, för det är så gott! … Jaaa, det smakar … Salt! … Hmmm…
Alla behöver salt. Också fåren. Nu i December var jag lite stressad och bara skenade in och ut ur fårhuset två gånger om dagen, och såg att alla stod på benen, gav dem mat, och det där nödvändiga. Inget extra pysslande. Men så mitt i allt såg jag att saltstenen tagit slut. Den har kanske varit slut i typ 2-3 veckor. Ingen katastrof, men fåren behöver salt, och med denna lilla videosnutt är det INGEN frågan om saken.
