Salig i sin uppenbarelse står den där. Jag passerar den nästan varje dag och ser det långsamma gnaget av tidens tand som sakta förvandlar min första arbetsplats till en byggnad utan större skönhetsvärde. Ibland kan dock tankarna få fäste i trappräcket och tvinga mig tillbaks till en helt förgången värld, som jag ändå hade nåden att få uppleva – åtminstone lite.
Andelshandlarna var landsbygdens flaggskepp. En andelshandel fanns i varje by med självaktning och den bars upp av trofasta kunder från byn som gjorde att verksamheten blomstrade. Detta förstås i en tid då konkurrens bara betydde valet mellan Österbottens Kötts eller Karjakuntas slaktbil. Precis just innan Yttermark Andelshandel började sin svanesång hade jag förmånen att få jobba där en sommar, som chaufför på lilla lastbilen. Det var sommaren 1984 och det var mitt allra första jobb.
Att jobba på lilla lastbilen (som f.ö var en Dodge) innebar att man körde distribution ut till kunderna. Resorna var inte såå långa. Man hölls inom byn, förutom någon enstaka sväng till stationen i Finby, dit det var 10 km, och det var det längsta man körde. Trots det lilla området så var vi två avlönade på bilen, en chaufför och en hjälpkarl. Den här sommaren var ordinarie chauffören Nils hjälpkarl och jag fick köra. Varorna vi körde ut till kunderna kördes gratis ut, under den enda förutsättningen att kunden själv inte kunde få hem varorna forslade. Det betydde att lasten oftast var höns- och svinfoder, men även mycket väl kunde vara en limonadkorg till någon cykelburen dam. Tänk Er detta idag. En lastbil med två personer i kommer in på gården och levererar limonadkorgen man köpt en stund tidigare på affären. Gratis!
Själva affären var ett varuhus i miniatyr. Där fanns egentligen allt man behövde. Matavdelningen kände inte till begrepp som Kebab och Tex-Mex, men buskorv och bagarbrö fanns det desto mera av. Varje arbetsdag började med att jag hämtade färskt rågbröd och färska grisar från Andelshandelns eget bageri ca en km bort.
Matavdelningen sysselsatte kanske fem personer. På tyg och klädavdelningen stod Elna och pratade bort tid och sålde stickor och garn. Järnavdelningen sysselsatte några personer, lantbrukshandeln några och ute i spannmålstorken fanns Harry på heltid. Varor fanns det som sagt lite av varje, min första bandspelare kom från ”handlin” och vår första färg-TV var också köpt där. Utöver detta fanns det tex maskin att blanda målfärg i. Inte så modern som idag, den sköttes manuellt, men precis som idag kunde kunden få precis den nyans han önskade. Utan att åka ur byn. När jag första arbetsdan visades runt av Eli, frågade jag om det fanns något dom inte hade, och svaret kom snabbt; ”Nä, men kattungar är det beställningstid på”.
Det var just så det var. Det man köpte beställde man på handlin, eller någon av de två filialerna som levde och mådde väl. 1984 hade Påttan just lagt ner, men Grennlibodän och Näveråsin levde i högönsklig välmåga.
95% av bönderna köpte 95% av sina förnödenheter på handlin. Det vanliga var att man körde ut en pall Kana-Herkku eller Sian-Herkku i 40-kilos säckar. Sådana kundbesök gjordes kanske sex per dag. Några riktigt stora svinfarmare kunde faktiskt ta två ton i gången. Lantbruksmaskiner köptes vanligen ur lagret. Lagret hade visserligen börjat minska 1984 men nya spannmålsvagnar, harvar och plogar fanns fortfarande i lager. Några begagnade traktorer fanns också, men ville man se på en ny International var det Maskincentralen inne i centrum som gällde. Samma gällde Sampo-tröskorna som vid denna tid hette 410 och var röda. Till salu på handlin fanns också bensin och det såldes givetvis med betjäning, så mellan foderlassen sprang man iväg och tankade bybornas bilar.
På kaffepauserna åt vi bageriets grisar och drack kok-kaffe som då ännu någon kunde koka, så att det blev det godaste kaffet man smakat.
Den man dock verkligen såg upp till var Olle, han som körde Handlinas större bil, en Scania 111 med släp. Japp, Yttermark Andelshandel hade egen långtradare som fem dagar i veckan hämtade det nyss nämnda djurfoder från Raisio. Olle åkte iväg 04.00 varje morgon och kom hem mot eftermiddagen med den mängd foder som i stort sett såldes under det kommande dygnet. En dag den sommaren fick jag låna Olles Scania och utan släp åka till Vasa för att bunkra på SOKs centrallager. Det var en stor dag i 19 åringens liv. Bara att vara ensam i Vasa, och dessutom ”ute på uppdrag” var ogreppbart. Att jag sedan både körde sönder pressenningen och körde vilse i Vasa förstörde inget av den stämningen. Än idag kan jag minnas varorna på det lasset. Det var styckegods i sin vidaste mening. Bak-råmaterial till bageriet från något som hette Leipurien Tukku, cyklar, gräsklippare och råttgift från SOK. Spån- och fanerskivor från Puukeskus och en hel massa järn från Hartman. Allt i en salig röra.
Andelshandels chef var min namne, Kalle. Han satt på sitt kontor och styrde verksamheten suveränt och med järnhand. Han styrde egenväldigt över anställningar och uppsägningar, över andelskassans utbetalningar och inkasso. Ibland kunde man nästan få ana att det var han som ägde byn, så mycket kunde hans beslut påverka böndernas vardag. På gott och ont förstås.
Denna härliga sommar lärde jag mig dock ett nytt ord.
Fussion
På hösten samma år gick Yttermark Andelshandel, Närpes Handelslag och La-Syd i Kristinestad ihop till Westbotnia, och kräftgången började. Nu minns jag inte hur det var med Övermark och Pörtom Andelshandel, men jag har ett minne av att dom stod utanför fussionen. Sen gick det mesta galet och hela baletten slutade i konkurs på 90-talet. Då kom Eepee och sopade bort alla spår av kooperationens flaggskepp. Byggnaden hyste flera olika verksamheter och flera företagare har försökt sig på matvaruaffär i huset, men tiderna har ändrats så pass att det inte verkar fungera mera. Det är nog för nära till Halpa-Halli och K-Supermarket.
Må väl vara att alla – även jag – inser att Yttermark Andelshandel inte skulle ha kunnat fungera i dagens värld, men ändå kan jag inte låta bli att fundera på hur det gått om inte fussionen 1984 hade gått igenom. Eftersom detta var närapå första gången det talades om sammanslagningar så svalde sgs hela andelsstämman på hösten betet om Det Nya Stora Handelslaget där ALLT skulle bli bättre. 2013 tror jag inte det betet hade varit lika attraktivt. Ändå gör vi gång på gång på gång om samma misstag.
Tiden förändras och vi med den, men som sagt ännu kan jag ta en sväng via lastbryggan ”åp handlin” och minnas alla mina första kolleger. De flesta av dom är idag hädangågna, men inte alla. Så gott som var och en av dem lärde mig något som jag tagit med mig på färden. Det kanske var sommaren ”åp handlin” som gjorde att jag blev transportbranschen trogen i nästan 30 år. Hur det än är med den saken är jag glad att jag fick vara med på en hörn under den lokala ”handlinas” historia. Faktum är att allt det ovanstående var ännu mera utpräglat på 60- och 70-talet. Men från den tiden minns jag bara hyllorna med Pax och 5-pennis tuggummina. Och att en vaniljglasstrut kostade 60 penni.
