Bondbloggen – Sida 187

Bilden som inte blev av

Det är inte första året det händer, förhoppningsvis inte sista heller utan januari och februari är typiska tomgångsmånader för mig. Jag har ingentig mot dessa månader, tvärtom min vän ljuset kommer tillbaks och allt det roliga väntar runt hörnet, men så speciellt mycket att göra finns det inte heller på en spannmålsgård i januari. Nåja, visst städuppgifter och service underhåll finns ju 365 dagar i året men eftersom jag vid 48 års ålder fortfarande inte fått en vettig verkstad med värme byggd så faller det mesta på kölden. Jag har nämligen en kroppstemostat som gör att min absluta nollpunkt är precis noll grader. Om det är 10 grader inomhus fryser jag inte men -1 grad upplever jag som livshotande köld. Alltså sitter jag inomhus på vintern. Om det inte är en såndär bra vinter men plusgrader, som då i sin tur är en dålig vinter för nästa växtsäsong, alltså.

Skogarbete då, som alla normala bönder håller sig med vintertid? Jodå, men det finns några faktorer som försvårar det. Jag har inte tid, inte maskiner och inte kunskap. Annars skulle väl det nog gått bra. I en varm hytt vill säga.

Vad kan man då göra inomhus? Jo, man kan tex sitta och titta på korten man aldrig tog. Eller snarare drömma om dom. Jag var åtta år när jag fick min första kamera, en Kodak med engångsblixtkuber. Varje bild var dyr och min far uppmanade mig strängt att bara ta VIKTIGA bilder. En viktig bild var en bild på en person som stod eller satt som en staty, gärna ivägen för det som var motivet. Att ta en bild utan en människa på var totalt tabu, det gjorde man bara inte. Följden blev att en bild där en människa blivit ”dålig” vilket ju är ganska vanligt, speciellt då blixten mera likande en svetslåga, oftast kasserades som otjänlig. Denna villfarelse vaggades även jag in i vilket betyder att jag var kanske 17 år innan jag vågad bryta mig loss och ta en bild av vardagen, inte bara söndagsklädda fastrar på något tråkigt kalas. När jag för några år sedan tittade i lådan ”dåliga bilder” (som jag tack gode gud aldrig slängde) kom jag på att det var här dom intressanta bilderna fanns, bilderna man inte satte det minsta värde på när dom togs.

Ack vad jag saknar dessa otagna bilder idag. Det finns inga bilder på gamla hus, inga bilder på jordbruksmaskiner, inga bilder på hur miljön förändrats, inte ens våra gamla personbilar finns förevigade. Visst är det kul att ha en bild på sin favoritfarbror, men jag skulle vilja ha en bild på honom som jag minns honom, dvs med trasiga fähushalare och ful mössa, inte som de som finns iklädd slips och ätandes tårta.

Hur som helst så finns det ett par hundra bilder tagna från sextiotalet på dia i vår familj. För ett tag sedan gick vi igenom dessa och lät göra digitala kopior av de få bilder som var bra. Men även här samma sak, inga bilder av vardagen utan varje bild visar en ”händelse”

Tyvärr tror jag att vi även i vår tid gör oss skyldiga till detta brott mot våra efterkommande. Vi fotograferar hejvilt med allt bättre utrustning, men de allra flesta glömmer bort att det är det vardagliga ointressanta idag som är det oersättligt intressanta om +50 år. Dessutom är jag illa rädd att det blir etter värre, inget värde sätts på ett foto idag, så trots att det tas miljoner bilder dagligen är jag illa rädd att vi om 50 år har mindre bilder sparade från 2013 än vad vi har från 60-talet idag.

Tack och lov finns det undantag här och var. Jag satt häromkvällen och tittade i album som innehöll helt fantastiska vardagsbilder från Yttermark, bilder på företeelser och människor som gör andra saker än blir konfirmerade.

Så gott folk, ge er iväg ut och ta bilder hejvilt. Det är ömöjligt att idag säga vilka Ni upplever som oersättliga om 50 år, det är lite som aktier förstås, men med den skillnaden att en bild kostar inget idag. Säkerhetskopiera och spara ALLA bilder och era barn kan ge vidare oersättliga skatter till sina barn.

Här är ett par av dom bilder som vi tog vara på från diaserierna:

Gödselspridning ca 1969-70. Som utsprättare fungerar från vänster farbror Nils Svedjebäck, faster Gretel Saxen, fasters gubbe Sanfrid Saxen, farbror Selvid Svedjebäck samt på traktorn min far Birger Svedjebäck. Själv är jag ditplacerad som bildrekvisita. Idag finns bara David Brownen och jag kvar.

Ungefär vid samma tid är jag placerad som bildrekvisita på vår första tröska. Claas Europa säcktröska. Ett bra exempel på en bild som aldrig hade blivit tagen om inte någon person funnits med på bilden. Trots det upplever jag att det är tröskan som är det väsentliga på bilden, inte jag. Det finns andra bilder på mig, men bara denna enda på tröskan som ändock var en av de första självgående tröskorna i vår by (tror jag). Dessutom kan man notera på bilden att Claas använde samma knivdrift ännu på 2004 års modeller, kanske tom senare och hur hade man kunnat veta det utan en bild?

VA?

Risigt värre.

I höstas fixade jag till en del dikesslänter med slyröjaren men som jag nämnde i inlägget jag skrev då hade jag en del slänter där buskagen växt sig så grova att det tarvas lite motorsågsarbete.

Vi har relativt lite snö efter nyårshelgens regn och det har inte heller blåst så kraftigt att snön fyllt diken och åar så jag tog lite paus i skogshuggandet och satsade lite tid på att röja bort det som lämnade ogjort tidigare. Charlotta skrev att hon inte gillar igelkottsvirke men i det här fallet är det nog bäst att ta allt tillvara för annars blir det nog en hel del risplockande. Till all lycka klarar flisningsentrepenörens flistugg av risigt virke så bara man får hem rislasset skall det väl bli värme av ”skräpet”.

Som synes är det lite snö i ån och isen håller också att gå på så nu passar det bra att ta hand om slänterna.

Så värst mycket fastkubik blir det inte per lass och lite spretigt vill det bli så innan jag kör upp på allmän väg är jag nog tvungen att frisera bort det som sticker ut utanför bankarna.

Stödet för lastaren på skogsvagnen började få en och annan spricka så det fordrades lite reparation och förstärkning (det nymålade) innan lastningen kunde påbörjas.

Att stiga upp kan vara svårt

Udessa fick kalvningsförlamning igår. I all enkelhet kan man säga att förlamningen beror på att kon har för lite kalcium i blodet, vilket gör att musklerna inte fungerar som de ska. Ju äldre kon blir, desto större blir risken för förlamning men det kan också drabba första kalvare.

För att undvika detta så brukar man ge kalciumtillskott åt kon just före och vid behov efter kalvningen. Men Udessa har ännu en dryg vecka till väntad kalvning och hon hade inte heller visat några som helst symptomer för att börja kalva, uatn hon bara blev och ligga igår kväll.

Nå, vi lade två flaskor ”kalk” under skinnet på henne igår kväll och gav en tub energi- och en tub magnesium tillskott via munnen och tänkte (och framför allt hoppades på) att hon skulle stiga upp. På morgonen då jag gick ner till ladugården kunde jag konstatera att hon nog hade försökt stiga upp eftersom hon hade vänt sig. Men hon fick ingen kraft i bakbenen då jag försökte jaga upp henne så jag var tvungen att ringa veterinären.

Veterinären kom och gav en flaska ”kalk” direkt i blodet åt henne och 15 minuter senare stod hon och åt 🙂 Nu finns dock risken att hon börjar kalva i förtid p.g.a. förlamningen, men eftersom det ändå är så pass nära beräknad dag så tror jag nog att kalven klarar sig fastän den skulle komma för tidigt.

Farmville på riktigt

En massa mänskor vill odla sin egen mat. En massa mänskor vill köpa mat direkt från producenten. En massa mänskor spelar Farmville (ett spel där man skall driva en gård på datorn). Vad får man om man kombinerar de här tre? Jo, online-gården ”Min farm”.

Det handlar om en rätt häftig webtjänst. Deltagarna får konstruera sin egen gård med de saker de vill producera; grönsaker, bikupor, hönsgård, mjölkkor o.s.v. Det hela påminner alltså lite om Farmville, men med den lilla skillnaden är de här grödorna och djuren finns på riktigt!! De växer och odlas på gårdar runt om i Jämtland. Vartefter grödorna och djuren växer och frodas får deltagaren information om framstegen och när de är klara att skördas levereras de hem till kundens dörr. Lite som om Farmville hade en utskriftsfunktion.

Det här är så absurt att det nästan kan lyckas. 🙂 Eller vad tror Ni; blir det succé eller magplask av det där?

Mera mera!

Aj aj aj… Jag borde kanske inte… men då det är så roligt!

Skena på i skogen. Hostan vill inte ge sej, jag tutar i mej ”allvärldens braheter”, men den släpper inte. Vet att jag kanske skulle borda hålla stilla och sitta inne och uggla. Gjorde nog också det när temperaturen kröp så lågt, att min temperaturmätare bara sade LL,L grader. Den gick tydligen inte lägre än till -20. Men jag konstaterade att när den inte visar grader mer, är det lika bra att hållas hemma, inne.

Men så fort som temperaturen närmade sej -10 trakten var jag ute med sågen igen. Fast jag kanske inte borde… Men då det är så roligt!

Men, det skall erkännas att jag nog funderar, när jag sen står där, i ett myrvel av tall- och björkkvistar, som spretar åt alla håll, fryser som en nakenhund, eftersom det inte tillverkas skogsbyxor för tjejer. … Det är ju så, naturligt svängt, att kvinnor är större runt baken än män, har man dessutom bak mot den större sidan, blir det inte så mycket extra löst tyg för extra stoppning kring rumpan i ett par skogsbyxor… Alltså, tokigt att dom lagar byxor med minst tyg där man är som störst…

Nåja, i alla fall så börjar man ju fundera, hur roligt är detta egentligen när svetten rinner, baken fryser, ryggen börjar säga ifrån och allt är ett allmänt kaos. Så stannar man upp, stänger av sågen, tar av hörselskydden. Så blir det tyst. Brasans sprak är det enda som hörs. När man stannat känner man att kylan söker sej sakta innanför jackan. I lite för stora, och lite för tunga stövlar försöker man ta sej mot brasan, tvärs över slagfältet, med någonting som skall lika älg-kliv. Över kvistar och nån stock. I verkligheten lyfter inte fötterna så högt ovan jord som man tror, och det händer att man gör en och annan djupdykning bland kvistar och bråte. Likt en skalbagge kravlar man sej upp, och tar ny fart.

Så når man målet, värmen vid brasan. Svänger baken till så rygg och bak får lite extra värme, man söker sej en mandarin och lite te ut den obligatoriska matkassen och så tittar man sej runt. Allt som ligger i kaos kringspritt, stock, ved och kvistar, det ser man inte för tillfället, innan dagen är slut kommer det att vara på ordning. Stockarna lite ihop knuffade för sej, veden ihop plockad för sej och kvistarna uppeldade. Men det är helheten man ska se på! Va fint det blir! Sakta börjar man se de gamla dikena. Tänk när dom gick och öste upp varendaste kvist ur dikena för att det inte skulle stocka sej. Hur förmårrade skulle inte dom vara om dom sett hur det ser ut för tillfället, men till lika tror jag att dom skulle vara glada över kaoset jag skapat. Att någon alls bryr sej!

Det finns mycket gammal åkermark som växt igen. En del av den mark jag nu odlar har också varit rena rama urskogen. Den här åkern kommer jag knappast någonsin att odla, men fåren skall få gå här i sommar, och man ska ju aldrig säga aldrig… Men nu ska de bli bete, sen hålls åkern i skick. Där det går får ”lönar” det sej att röja och grejja. Går det inga får skulle det komma att växa igen på bara något år igen.

Man står där med sin mandarin och filosoferar lite och tycker att man är lite allmänt duktig. Det jag gör kanske inte skulle värderas så himla högt för en annan, men så länge jag själv är nöjd med det jag gjort så, vad är bättre än det?

Så är mandarinen slut, tungan lite småbränd för att termosen är en BRA termos, och så stoppar jag i mej en halspastill som jag i ett jehu råkar svälja ner hel, i första bästa kvist jag stular i. Konstaterar för mej själv att när jag nästa gång ska äta en burana eller liknande, är det bara att ta på sej skogskläderna och gå en sväng i skogen. ( Är hopplöst dålig på att, ännu i 30-års ålder svälja hela tabletter…) Så tankar man sågen och så är det bara att peta ner följande träd, mera såga, mera ved, mera svett, mera muskler, mera kondition, mera …. ja, mera av allt, bara positivt!

Pop-up torg med förhandsbetalning

På tisdagskvällen var det informationsmöte om REKO-konceptet som jag nämnde om i ett tidigare inlägg. Det var rätt god uppslutning av såväl bönder som konsumenter och visst var idéen intressant.

Huvudlinjerna är ungefär följande: bonden och konsumenten gör ett avtal där man kommer överens om vilka livsmedel kunden vill köpa, hur ofta de vill ha dem och till vilket pris. Varje kund gör en enskilt avtal med varje producent han vill anlita. Det låter lite omständigt, men eftersom avtalen löper på rätt lång tid är det inte så ofta man gör upp dem. Kunden betalar hela beställningen på förhand.

En gång per vecka träffas sedan alla konsumenter och alla bönder på ett och samma ställe för varuleverans. Bönderna ställer upp sina bord och radar upp varorna. Därefter är det bara för kunderna att gå runt och plocka åt sej av de varor de bokat. Allt är färdigt betalt, så några pengar behöver inte byta ägare i det här skedet.

Själva konceptet startades i Japan på 70-talet och har därifrån spritt sig till olika håll i världen, bl.a. till Frankrike där det kallas Amap.

Det finns onekligen en del intressanta sidor på den här grejen. Dels slipper man en massa mellanhänder, kunden får öga mot öga träffa den som odlat maten, ingen behöver bygga dyra butiks- och lagerutrymmen, spillet blir mindre eftersom odlaren bara har med sig det som garanterat går åt o.s.v.

Jag var lite skeptisk till den där tanken på förhandsbetalning, men när det finns en tanke med tillvägagångssättet. Att kunden betalar maten på förhand garanterar att hon också hämtar ut sina varor. Odlaren behöver alltså inte vara rädd för att plötsligt stå där med några kg morötter som blir över, det som folk redan betalat hämtar de också.

Intresset var stort och resultatet av kvällen blev att en liten grupp skall planera framåt och se hur man kunde gå vidare. För egen del är jag inte helt säker på att det här är det mest effektiva sättet för mej att marknadsföra mitt nötkött, men det finns ju andra produkter man kunde marknadsföra via en sån här kanal. Jag har gammal tanke om ett småskaligt, mobilt hönshus med ekologiska sprätthöns som skulle passa finemang…. Vi får se, vi får se.