Kategori: Bondbloggen

Aj aj aj… Jag borde kanske inte… men då det är så roligt!

Skena på i skogen. Hostan vill inte ge sej, jag tutar i mej ”allvärldens braheter”, men den släpper inte. Vet att jag kanske skulle borda hålla stilla och sitta inne och uggla. Gjorde nog också det när temperaturen kröp så lågt, att min temperaturmätare bara sade LL,L grader. Den gick tydligen inte lägre än till -20. Men jag konstaterade att när den inte visar grader mer, är det lika bra att hållas hemma, inne.

Men så fort som temperaturen närmade sej -10 trakten var jag ute med sågen igen. Fast jag kanske inte borde… Men då det är så roligt!

Men, det skall erkännas att jag nog funderar, när jag sen står där, i ett myrvel av tall- och björkkvistar, som spretar åt alla håll, fryser som en nakenhund, eftersom det inte tillverkas skogsbyxor för tjejer. … Det är ju så, naturligt svängt, att kvinnor är större runt baken än män, har man dessutom bak mot den större sidan, blir det inte så mycket extra löst tyg för extra stoppning kring rumpan i ett par skogsbyxor… Alltså, tokigt att dom lagar byxor med minst tyg där man är som störst…

Nåja, i alla fall så börjar man ju fundera, hur roligt är detta egentligen när svetten rinner, baken fryser, ryggen börjar säga ifrån och allt är ett allmänt kaos. Så stannar man upp, stänger av sågen, tar av hörselskydden. Så blir det tyst. Brasans sprak är det enda som hörs. När man stannat känner man att kylan söker sej sakta innanför jackan. I lite för stora, och lite för tunga stövlar försöker man ta sej mot brasan, tvärs över slagfältet, med någonting som skall lika älg-kliv. Över kvistar och nån stock. I verkligheten lyfter inte fötterna så högt ovan jord som man tror, och det händer att man gör en och annan djupdykning bland kvistar och bråte. Likt en skalbagge kravlar man sej upp, och tar ny fart.

Så når man målet, värmen vid brasan. Svänger baken till så rygg och bak får lite extra värme, man söker sej en mandarin och lite te ut den obligatoriska matkassen och så tittar man sej runt. Allt som ligger i kaos kringspritt, stock, ved och kvistar, det ser man inte för tillfället, innan dagen är slut kommer det att vara på ordning. Stockarna lite ihop knuffade för sej, veden ihop plockad för sej och kvistarna uppeldade. Men det är helheten man ska se på! Va fint det blir! Sakta börjar man se de gamla dikena. Tänk när dom gick och öste upp varendaste kvist ur dikena för att det inte skulle stocka sej. Hur förmårrade skulle inte dom vara om dom sett hur det ser ut för tillfället, men till lika tror jag att dom skulle vara glada över kaoset jag skapat. Att någon alls bryr sej!

Det finns mycket gammal åkermark som växt igen. En del av den mark jag nu odlar har också varit rena rama urskogen. Den här åkern kommer jag knappast någonsin att odla, men fåren skall få gå här i sommar, och man ska ju aldrig säga aldrig… Men nu ska de bli bete, sen hålls åkern i skick. Där det går får ”lönar” det sej att röja och grejja. Går det inga får skulle det komma att växa igen på bara något år igen.

Man står där med sin mandarin och filosoferar lite och tycker att man är lite allmänt duktig. Det jag gör kanske inte skulle värderas så himla högt för en annan, men så länge jag själv är nöjd med det jag gjort så, vad är bättre än det?

Så är mandarinen slut, tungan lite småbränd för att termosen är en BRA termos, och så stoppar jag i mej en halspastill som jag i ett jehu råkar svälja ner hel, i första bästa kvist jag stular i. Konstaterar för mej själv att när jag nästa gång ska äta en burana eller liknande, är det bara att ta på sej skogskläderna och gå en sväng i skogen. ( Är hopplöst dålig på att, ännu i 30-års ålder svälja hela tabletter…)  Så tankar man sågen och så är det bara att peta ner följande träd, mera såga, mera ved, mera svett, mera muskler, mera kondition, mera …. ja, mera av allt, bara positivt!

På gymmet är det som det brukar. Men jag är ingen morgon människa, så jag går inte dit förrän till eftermiddagen. Det är inte några stenhårt pass jag kör, utan mer lagom tempo. Pulsen på lagom nivå och så kör jag lite längre istället. Några små pauser så att vätskenivån håller måttet och nån frukt mitt på dagen, men i övrigt är det raskt tempo som gäller. Man får inte stå och bli kall, då kommer flunssan som jag dragits med sedan nyåret att komma på returen. Det har den visserligen nog gjort lite redan, men den är inte värre än att man kan hålla den i schack med lite huskurerande på kvällen, och lite halstabletter.

Redan efter någon timme känner jag att blusen jag har på mej är fuktig, men det är inte lönt att skena och byta, det blir bara bättre för stunden, och sen är det likadant igen. Nej hellre jobbar man på i samma tempo och värmen hålls uppe. Byta skjorta får man göra sen när man slutar. Det som är viktigt på gymmet är att man jobbar med alla muskler, inte lyfter med ryggen och… ja, ni vet allt det där… Det som är det svåra är att komma ihåg sej i alla rörelser, och att inte laga tyngderna för tunga, lagom är bäst, men ibland så blir det alldeles för tungt, då får det ligga kvar där det kommer ner och pappa får plocka ihop med skogskran, den håller bättre än min rygg.

Jag är naturligtvis i skogen – Ytterholms gym. Det är nära. Det är gratis. Man får träna alla muskler i naturlig kompott, när man stänger av sågen är det tyst, när man sågar lyssnar man till nyheter och musik. Där jag håller på nu skall det småningom bli till bete, så jag får betesmark röjd och till på toppen blir det ved till så många vintrar, att det understa kommer att hinna ruttna innan jag har plockat det genom mina kakelugnar och köksspis. ”Som tur är” finns det fler kojor på holmen som kommer att behöva ved, så jag är inte orolig att det inte kommer till nytta det jag sågar.

Det är ungefär här jag håller på för tillfället. En gammal åker som har växt igen. När åkern senast var i bruk har jag ingen aning om, men med tanke på att träden som står på åkern är fullväxta, är det långt före min tid. Åkern är så igenväxt att det endast finns smala stigar mitt på åkern som man kan färdas på med mönkkiä. De yttersta dikena får man krypa in under stora täta granar för att hitta. Jag har länge tänkt att det skulle vara roligt att peta fram åkern till sin fullstora storlek igen, men med tanke på att jag på två dagar nu kommit kanske 20 meter längs en sida, lär det ta några vintrar. Men det får det göra. Att det tar tid har fler förklaringar, för det första är jag inte den snabbaste och flinkaste med motorsågen, för det andra städar jag noga efter mej, varenda riska skall brännas upp och för det tredje orkar jag inte dona mer än från 13 tiden tills mörkret lägger sej. Hinner låter ju bättre så man kanske ska flika in det här också, att jag egentligen inte hinner mer heller, fåren ska ha sitt, det skall köras balar, man skall laga mat och så skall holmens kakelugnar och spisar och pannor hållas varma 🙂 Och till sist så är jag så noggrann med veden jag sågar, jag rafsar int av kvistarna lite sisådär. Det finns inget värre än när man sen skall klabba upp veden genom klyvaren och för varje klabb man sågar av och ska dra fram så fastnar och hänger det hela upp sej bakom nån pigg. Eller, när man skall dra veden efter sej och piggar fastnar fast i alla tänkbara ställen. Eller, sen när man krånglat det till klabbar och skall bära in veden och piggarna sticker en i armen, man får det inte skapligt radat i vedlidret för veden är full av piggar… Aargh!!! Nej, ved ska inte se ut som igelkottar. Trädets kvistar ska sågas rakt av längs med stammen. Punkt. Är petig med sånt där, och vet att jag kommer att få höra om det här, 😉 men, eftersom jag är så petig, så gör jag det själv.

Här på bilden går yttersta diket till vänster om de stora tallarna. Frågan är nu, ska jag ta ner dem också, eller ska jag spara lite nöje med de större träden till ett annat år?