Kategori: Bondbloggen

… så sade farbror Melker i Saltkråkan och jo, stämmer.

Ja, med tudelade känslor ser jag bakåt på de senaste dagarna. Det är höga berg och djupa dalar. Ibland stod jag och tänkte för mej själv, ALDRIG MER!!! Och endel stunder kände jag att oj va roligt 🙂 Jag ska ta det från dagen före marknaden. Då blåste det ordentligt och snöade det ”riktiga flåddår/lakan” så man inte såg mer än några 100meter framför sej. I det föret skulle jag frakta över det jag hade i ullhantverkväg, fällar, kassakorgar och sånt till bilen. Allt packades in i plastsäckar, påsar och så bar det iväg. Det enda jag hade att frakta sakerna till stranden med var vattukälkan. Men bra gick det också. Snön vräkte ner och jag var måttligt nöjd när jag pulsade ner till stranden. Att plumsa i snö som går upp på halva smalbenen är tungt. Men jag kom till stranden och till bilen. Så for jag till kyllagret där jag förvarar köttet, sorterade lite ut alla beställningar som skall levereras närmare jul och så vände jag hemåt. Hemma fixade jag det sista på lite ullgrejjer som jag skulle ha med mej följande dag.

Följande dag, var det väckning klockan 6. Jag ville ha god tid på mej för jag vet att det brukar kunna dra ut på tiden ibland ändå. Jag är en riktig sömntuta på morgonen och stiger gärna inte upp före 8 om jag inte måste, så när jag vet att jag måste vakna tidigt och inte försova mej så sover jag inte skapligt. Jag ligger och tvinnar och snurrar. Annars är jag sådan som kan sova lite närsomhellst, varsomhellst. Fast mitt på dagen, på en bussbänk, på köksgolvet, i fårkätten… lite hur som helst, men har jag tider på morgonen att passa sover jag nästan inte alls. Nåja, upp och så till fåren. Snön gick till knäna i endel drivor och jag mårrade över blåsten som sopat ihop dem.

När jag kom in i fårhuset tittade fåren på mej med något rundare ögon än vanligt. De låg alla och vilade och förstod ingenting. Så började det komma mat på borden så då måste de masa sej upp.

Väl hemma igen packade jag med mej det som jag hade kvar hemma som jag lagat det sista på kvällen före, så packade jag vattukälken igen och så började jag gå mot stranden.

Det blåste. Kanske lite väl och för mycket för att ta båten. Det visste jag, men jag hade inga alternativ. Att gå runt via bron skulle jag inte hinna. Jag hade packat på mej varma kläder. Att stå stilla i minusgrader 3 timmar på marknad kräver lite varmare kläder, men att pulsa i snö med sådan utrustning blir varmt. För varmt! När jag kommit halvvägs rann svetten på ryggen och jag visste att det är ett perfekt recept på att få kallt och flunssa som ett brev på posten. Jag drog upp dragkeden halvvägs på jackan och tog av mej handskarna. För det blev jag inte kall, men det svalkade lite. Plumsade vidare.

Med mej på vattukälken hade jag bla två plastkassar med ullkransar. Det är inte blytunga saker och när jag kom lite ut på udden mot bryggan så kom en vindpust och svepte med sej de två kassarna med kransar. De rullade fint ner mot sjön. Jag kastade ifrån mej handskarna och hoppade efter kassarna, den ena fick jag fast, men den andra nuddade jag med fingrarna innan den sen pluttade nedanför låga bryggkanten. Det var bryggan som är riktigt låg, så att ta upp kassen var sedan inget problem och lyckligtvis hade den inte landat med den ihop knutna öppningen neråt, så inget var vått eller förstört. Det kunde ju ha gått värre. Vatten och ull är ingen bra kombination om det skall se fluffigt och pösigt ut.

Resultat av händelsen blev i alla fall att jag i mitt språng och landning hade öst in en himla massa snö innanför den halvöppna jackan. … Jag ruskade och skakade bort det värsta, sökte upp handskarna och så fortsatte jag min färd, nu med ryggen småfuktig av svett och framsidan småfuktig av snö…

Vinden var sydost, perfekt vind för att dra upp vågor som kommer rakt emot när jag rundat den nordvästligaste udden. Det kändes lite som om jag hade rundat kap horn. Det sköljde över några ordentliga duschar och då kom jag på att jag varit dum som inte också klätt mej i regnkläder… Men ska man måsta ha allt ur garderoben med sej bara för att ta sej någorlunda torr till en marknad? Svar ja, i alla fall om man bor på holme utan förbindelser.

Mot vinden, mot vågorna, det blåste någonstans 17-20 m/s. Att kunna lita på snurran är mycket värt ska jag be att få tala om.

Så kom jag till bilen och började min färd innanför bilens skyddande väggar. Vilken lättnad. En ännu större lättnad var att jag märkte att grannen som sköter plogningen på de första 3km vägen genom skogen varit i farten, längs vägen finns åkrar som sopar igen fort, men det var inget problem, vägen var i bra skick 🙂  Jag lastade köttet och for vidare. Väl framme var det full snöstorm och massor av försäljare som höll på att plocka upp allt vad de hade att erbjuda naguborna till jul. Vänner och bekanta överallt. Klockan 10 var det meningen att försäljningen skulle börja och det gjorde den. Mycket folk trots det busiga vädret. Jag lyfter verkligen på hatten för nagubornas, och många även från … ja, jag hade tänkt skriva grannkommunerna, men det blir ju fel då allt är en enda stor sammanslagningssoppa, men folk från alla knutar i denna storkommun, som igen är för liten… äsch, hatten av för alla som kom till marknaden och trotsade vädrets makter!!!

Såhär fint torgtak har vi i Nagu. 🙂 Trästomme och väggar av någon sorts typ plexiglas, genomskinligt är det i alla fall, så det kändes den här dagen som att stå inne i en bubbla mitt i snöyran 🙂

 

 

Det här är mina försäljningsbord, ett för köttet och ett för olika ullhantverk, skinn, tovade stjärnor, mommos stickade sockor, helyllegarn och ullkransar. Syster Alice, till höger i tomteluva, hjälpte mej att sälja. 🙂

Innan jag for hem var jag till min mommo (som nu vintertid bor på kyrkbacken) på kaffe. Att sitta och prata dittan och dattan över en kopp kaffe med mommo är som att sätta sej i en oas. Det får vara precis lika med allt som varit och farit under dagen, när man dricker kaffe hos mommo, då gör man det och ingenting annat.

Hemfärden blev ungefär som ditresan fast bakvägen förstods, men sista biten med vattukälkan i snöyran, som kom precis rakt mot ögonen och snön som nu gick upp till knäna var ingen höjdare. Så blev det varmt igen en gång och det tog inte länge innan polon jag hade på mej blev genomblöt inifrån. Vattukälkan körde ner sej med framänden gång på gång eftersom jag hade lite tyngre lass med mej hem på en gång. Jag fick ta fram och back många gånger och kämpa mej med det hela genom drivorna och när jag stod mitt i en driva med snön över knäna, vattukälkan med fören nerkörd av tyngden, in i snön så det kom upp ett lager på 15cm snö upp på kälken for det genom mitt huvud… IT TAKES A FOOL TO REMAIN SANE! Och så sjöng jag högt, med tryck, för mej själv, the arks låt som aldrig finns långt borta… Den passar ofta in, det krävs lite av en ”dåre” för att hållas frisk i huvudet.

När jag så går där och ger mej själva sjutton på att jag SKA hem genom drivorna och sjunger högt och ljudligt för mej själv så undrar jag till lika, är det värt det?

Är du nöjd med försäljningen? – Ja. Sålde du allt? -Nej. Har du mycket kvar? -Ja.

Sedan ser folk lite frågande ut… Hur kan du vara nöjd med försäljningen om du har mycket kvar?

Ja, det kan man ju fråga sej. Jag har funderat jag också. Men jag hade så mycket från början att jag inte förväntade mej att sälja allt på en dag. Men jag fick sålt så mycket att jag får räkningen från rökeriet betald. Slakteriräkningen får jag försöka ordna på något annat sätt. Försäljningen täckte inte den räkningen. Dock skall man komma ihåg att det jag har kvar inte har gått förlorat. Det finns kvar. Det är ju bara det att jag kan inte skicka en fiol till tex sonera när de skickar mej en räkning, inte heller med fortum skulle det fungera. Så jag får fundera igen en gång, hur göra nu…

Och jo, om någon undrar varför jag måste hem med alla saker den dagen så, nej, alla saker kom inte hem, somt är ännu kvar i bilen, bara de som kan bli förstörda av fukt eller frysa tog jag hem. Och varför plogade du inte först då? Svar, därför att det framför fårhusgrinden över natten öst ihop en driva som garanterat mäter över en halvmeter, och traktorerna finns på insidan av den grinden. Varför är då grinden fast? Jo, för att inte mina två ponnys ska gå ut därifrån och ge sej på ensilage balarna som står utanför, eller springa ner till stranden och gå ut på den lilla snötäckta is som finns i röjvassvikarna. Som avslutning skall jag sätta in en bild på hur det för tillfället ser ut längs vägen om man vill gå via bron

Stigen till och från Ytterholm. Det här var mitt alternativ till snurran. Kan i efterhand konstatera att även om det strittade över vatten och blåste lite väl häftiga vågor så valde jag rätt. Här skulle jag inte ha kommit fram med allt jag skulle ha med mej.

Bondbloggar – Mats var inne på ett ämne jag länge tänkt få ner lite text om, nämligen att sälja produkter hemifrån.

Själv säljer jag också kött ”hemifrån”. Men lätt är det inte…

Man skall ha så många lov, rättigheter och utrustning att det nästan är omöjligt att göra det, men med ett envist pusslande av bilar och kontakter i många ändar så går det.

I stort sett går det till så att fåren körs till ett litet slakteri i grannkommunen, 2,5 timme härifrån, där slaktas de och så körs köttet vidare till styckeri/rökeri och sen tar jag hem det och säljer det som färskt direkt till kunden eller så säljer jag det som rökt på marknad direkt till kunden.

Det låter enkelt, men gubevaremejväl vilken rumba det är. ”-Men varför gör du det då om det nu är så besvärligt?” Kanske någon frågar sej…

Svaret är enkelt, jag har inte råd att sälja köttet till någon förmedlare/kötthandlare. En siffra som kom emot mej när hösten närmade sej och en kötthandlare som jag samarbetade med, och sålde köttet åt ifjol hörde av sej och frågade mej om jag hade något kött att sälja åt honom, var att jag skulle få 3euro/kg för kött av djur som är över ett år. Observera, det är gigantisk (!!!) skillnad på kött och kött, är det över ett år innehåller det riskmaterial och får inte styckas och behandlas alla ställen, skilda lov krävs och då sjunker priset till botten nivå… eller kanske ännu lägre. En annan skillnad, enligt mej i alla fall, är att kött från djur på ca två år är det bästa köttet som färskt, tillräcklig massa, och inte ännu ”träigt”. Om man pratar om sådant som skall rökas är det bättre med lite äldre djur, enligt mej, men smaken är som bekant… delad.

Nåja, 3 euro/kg … Jaha ja. Nu är det inte en massindustri vi talar om, utan en mindre kötthandlare som anses vara som man säger på finska, reilu.

Anta att ett djur (över ett år) som slaktat väger någonstans mellan 18-25kg. (Det är inte köttras vi talar om, utan mina finska får som inte blir som bulldozers…) Det skulle ge i mindre fall 54euro/slaktkropp, i bättre fall 75e/slaktkropp. Nåja, helt hyggligt kanske… Men, då skall man komma ihåg att JAG, som fårägare skall stå för slaktkostnaderna. De varierar och ligger någonstans kring 32-35 euro ( Observera, det är stor skillnad från slakteri till slakteri! ). Drar man bort 35 euro från 54 har man 19 euro kvar, använder man sej av siffran 75 och tar bort 35e, har man 40.

Så 19 – 40 euro för ett djur på över ett år… Det kan då handla om kött som är i prima kvalitet från djur på 2 år eller redan 370 dagar… Då är det över den magiska gränsen, ett år.

Denna summa, 19 eller 40 så har jag bara dragit av den direkta slaktkostnaden. Alla transporter – pråm, bil, bränsle osv, är inte inräknade…

Hur lågt sjunker priset man får för ett djur? Ja, att det skulle gå på minus när allt är räknat skulle inte alls vara omöjligt…

Ska det vara så?

Ja, tydligen enligt kötthandlaren. Hans prislista ut till kunden, i hans lilla butik ser inte alls likadan ut… Visserligen vet ju även jag att han också har omkostnader, hyra, personal osv… Men, han säljer ju trots allt mycket mer än bara fårkött och antalet kilo som lämnar hans disk om dagen räknas inte i tio-tal utan betydligt mer… Vad jag stod och frågade mej själv var att varför är det jag som egentligen har framställt köttet som inte någonting ska ha? Varför skall inte jag få någonting för att jag utfodrat djuren, tagit hand om dem, sett till att de fått ett behagligt liv och slaktas i lugn och ro på ett litet slakteri och inte i ett stort maskineri där allt går helautomatiskt på löpande band efter att djuren stått och väntat i någon trång samlingsfålla någon dag först… Arg var jag, och då blir man talför, så, jag frågade!

Svaret jag fick var att det inte gick att höja på priset ut till kunden mer, smärtgränsen var nådd, och han måste också göra vinst. ”-Jahaja. ” sade jag och tackade för mej, jag har inte råd att sälja kött till honom. Det bara inte går! Han tyckte han kom med ett bra bud, ett bud som inte någon annan kunde matcha. Han tyckte att han med sina 3 euro/kg gav ett bra bud åt mej och påpekade att det fanns de som blev erbjudna bara 1e/kg också! Jaha sade jag och visste precis var man får det budet, ( världen är liten 😉 ) Och kontrade med att berätta för honom att det kanske det finns, men då är ju det ett hyggligt bud eftersom uppköparen/slakteriet då står för slaktkostnaden! Jag fick inget direkt svar på det… men öste på, ”-Jag är bara 30 år, men har varit med förr!” Diskussionen var slut. Han hade inget att komma med. Kanske har jag bränt mina broar där. Men det må vara hänt. Att han skulle göra en vinst på minst 15 euro/kg när jag står kvar med alla kostnader bara inte gick in i min lilla hjärna.

För tillfället har jag rökt kött ”hemma” (det är ju inte förvarat i en garderob, utan i kylrum på 3grader enligt alla krusiduller) och väntar nu på julmarknadsdagen.

Förberedelserna och beställningar tar upp min tid. En fiol åt henne, en bogrulle åt honom, en plastkasse med korv och stekrullar skall hämtas den och den datumen och så vidare. Det är ett pusslande och kom i hågande, men till lika så är det roligt att komma i kontakt med folk, kunna erbjuda produkter som är ”rena” och fria från hokuspokus. Jag vet att det jag säljer är ”reilu”, köttet är lokalproducerat, naturbeteskött från skärgården och helt stressfritt, det är bara jag som börjar vara lite stressad 😉