Potatisupptagning

Det här kommer att bli långt. Att förklara hur det är att stå på en potatisupptagare är inte gjort i en handvändning, men jag skall göra ett försök. Vi tar det från början med en bild på själva maskineriet.

Potatisupptagare

Detta är alltså en Grimme 75-40. Mats köpte den från Sverige för två år sedan. Potatisupptagaren dras efter traktorn som finns till vänster i bild, på baksidan härifrån sett finns bandet och upptagar billen som körs ner i marken för att lyfta upp potatisen på bandet. Sedan åker jord, potatis och allt annat som finns i kupan upp på det bandet och transporteras till en tvärgående matta som finns längst bak, till höger. På vägen skakas och rensas det bort jord och blasten som följer med upp krafsas bort av en blastmatta som också går där bakom. Vid det tvärgående bandet finns det först rullar som skall se till att potatisen föses bort från upptagarmattan ut på tvärgående mattan. Rullarna skall ställas så att jord far bort och potatisen kommer på tvärgående mattan. När potatisen kommer dit finns det ovanför en batongmatta som föser potatisen ut på rensrullar som gallrar bort jord och mindre potatis och småsten, sen rallar potatisen vidare till bandet som går från höger till vänster. De potatisarna som kommer förbi batongmattan möter en rensrulle som föser resten av potatisen ut på en parallellmatta som också går från höger till vänster. På det här bandet kommer mest jordkokor, sten och sånt, men ibland kan även någon fin potatis slinka iväg den vägen.

batongmatta, m.mPå bilden sett längst till vänster kommer potatisen, föses vidare till mitt i bild och kommer så ut på bandet som går rakt ”fram mot kameran”. Vid rensrullen, här till höger i bild, har det samlat sej lite blast, krafs och jord.

Nu kommer vi till området där det avgörs en hel del i potatisupptagningens kvantitet och kvalitet. Här skall det nämligen plockas bort allt som inte går att göra pyttipanna och chips på. Det som skall bort är stenar, jordkokor, gröna potatis, larvgnags potatis, ruttna potatis, potatis med mekaniska skador och ”gubbar”, alltså potatisar som börjat växa om och som ser ut som små gubbar, eller gubbar och gubbar, det finns nog potatisar i alla möjliga former, ankor, hjärtan, mumin, nallar osv, men de flesta som fått konstig form ser ut som små gubbar och radar man upp dem ser det nästan ut som om pontepinerna ur barnprogrammet drömmarnas trädgård skulle vara ut på promenad…

"Potatisgubbar på promenad"

Tillbaka till potatisen. Dessa alla konstigheter som kommer förbi ögonen när man står och skall plocka bort det som inte skall vara är inte alltid så lätt. Är det fin sandblandad jord är det lättare, för då kommer det inte så mycket jordkokor som man måste plocka bort och då kan man koncentrera sej på att hitta gröna och skadade, men när det är lite mer lerblandad jord har man fullt sjå att för det första hitta potatisen när det kommer upp en gröt av jord, sten och potatis på bandet, och sen att vara snabb och få bort jorden för att se potatisen och sen hinna se om den har några skavanker… Svisch säger det så har hela härligheten farit förbi. Som tur är så är man flera som plockar på maskin, ensam har man inget där att göra. Men fast man är flera vill det ibland gå trögt ändå. Släpper man förbi för mycket ”fel” så kan hela potatislasset bli nerklassat till sämre klasser = sämre betalt… Så att stå på maskinen är delvis avgörande för hur likviden ser ut.

till bunken

Efter att potatisen vandrat förbi några par ögon landar den försiktigt i en ”bunke”.

Här på bilden syns också tutan. Signalen går in till hytten och betyder att man vill nånting. Det kan vara så att bandet är fullt, att man måste stanna för att hinna rensa undan jord och sten och annat krafs. Då bara tutar man. Det kan vara så att man behöver få tömt stenfickan, en ficka på maskinen dit man plockar jord, sten och dålig potatis (för att man inte skall behöva kasta det kringom hela maskinen så plockar man det i fickan,) men den ska sen tömmas. Ibland oftare och ibland mer sällan, bäst är det om man inte tömmer den mitt på nån rad och på det viset tillverka en gupp som man måste köra över så hela maskinen lutar till på följande varv, men glöms den bort av chauffören är det att tuta och vifta upp och ner. Det händer sej också att det stockar till sej någonstans, då tutar man och viftar och vevar på allt vad man orkar, eller sätter händerna för ögonen….

När bunken är full töms potatisen så försiktigt man kan i ett lastbilsflak.

Potatisflak

Hur många bunkar det går i ett flak är lite olika, men i ett vackert flak ryms det ungefär 15-16 ton potatis. Flaken hämtas bort av lastbil och körs till fabriken. Där görs diverse kontroller och prover för att se hurdan kvalitet lasset har. Men även om lasset inte håller bästa kvalitet, om de som stått på maskin inte sett alla felaktiga potatisar i jordröran, behöver man inte vara rädd att dom stampar ihop chips och pyttipanna på larv gnag och granngröna potatisar, det ser modern teknik till.

16 ton potatis

Att stå en dag, och plocka sten, kokor och dålig potatis i en svag doft av rutten potatis emellanåt är ingen höjdare. Man hör knappt sej själv, det skramlar och dundrar, men man kan inte ha hörselskydd, man måste höra om det är konstiga ljud, (= någonting  har kanske gått sönder?) eller någon vill någonting. Är det torrt, (har dock inte varit problem med det i år, på gott och ont… ) fylls ögonen med en härlig gegga av damm. Skyddsglasögon… Nåja, dom klibbar också igen på en liten stund.

Anlag för sjösjuka skall man inte heller ha. Det vinglar och gungar som i ett härligare sjöslag och på kvällarna har man ibland fått hålla i sej i diskbänken när man skall diska för att inte vingla alltför mycket. Och för att riktigt berätta hur eländigt det kan vara så kan jag berätta om min hand som såg ut som om den varit med om en gummislägga. Överansträngd. Den ömmade efter första dagen, efter andra dagen var den rund, uppsvälld och öm, och de följande dagarna blev den inte mindre, men nu när jag slutat har den sakta lugnat ner sej och blivit normal.

Men, om det är så besvärligt, varför i fridens tider håller man då på med det här? Och vem utsätter sej själv för att stå på maskin?

Svaret (ur min synvinkel varför jag står där) är faktiskt så småkorkat att det trots allt är lite roligt. Det är roligt att se stora fina potatisar, se hur fort det blir en bunke, hur många bunkar hinner man den dagen? Det är som en sport med sej själv att inte släppa förbi någonting som inte hör potatis till, att försöka vara så snabb i fingrarna att man inte behöver stanna. I vanliga fall är man ganska ensam i jobbet om dagarna, men på maskinen står man några flera och så fort vändtegen kommer och banden stannar har de som står på maskinen någon minut på sej att höra senaste nytt och prata krafs och tjafs, så fort maskinen är vänd är det slutpratat. Men vem står där? De e inte många som ställer upp, men de som gör det, det är krutgummor det!

Att hålla koll hur det går för grannen är också viktigt 😉

Potatisgrannen

Klimatförändringen i microperspektiv

Vi kan väl alla var ense om att klimatförändringen inte är någon vän att luta sig mot i med och motgång, men det faktum att höstarna har blivit varmare och längre och det är inte precis något man gråter över som jordbrukare. Förr var det senare sorter som gällde vilket gjorde att tröskningen kom igång i början på september och skulle helst var slutförd i mitten på samma månad. Lägg därtill små tröskor som oftast var trasiga flera gånger under säsong så framträder nog problemet precis som ett problem.
Idag skriver vi 3 oktober och någon nattfrost har inte slagit mina solrosor ännu. Det är anmärkningsvärt för någon september utan nattfrost kan i varje fall inte jag dra mig till minnes.
Även om man njuter av den varma och långa hösten så kan det uppstå problem där man inte väntar sig det. I går slet jag med klimatförändringen i ett riktigt mikroperspektiv. Höststädningen av tröskan brukar ta tre dagar i anspråk. Dag ett är grovstädning, dag två finstädning och dag tre yttvätt och inoljning. I år drog det ut lite på en vecka mellan dag två och tre och det är inget ovanligt, ovanligare är dock att all kvarvarande säd i tröskan hade grott under dessa dagar.
Det var en rätt hemsk syn som mötte mig när jag attackerade Claasen på söndag morgon. Den gröna brodden stod sig visserligen väldigt fint mot tröskans gröna färg, men vad hjälpte det, den skulle inte vara där. Det är ganska omöjligt att få bort varje korn av säd hur noga man än dammsuger och blåser tryckluft, det blir alltid kvar korn under motorn, i plåtveck och dylika platser. Nu hade då alla dessa korn grott i värmen och fukten och tröskan såg mera åt som en ryamatta än ett jordbruksredskap.
Nåja, nu vet jag ju i alla fall att vetet duger som utsäde nästa år, om det gror bra på plåt bör det ju funka helt ok i god odlingsjord också.

Fasta körspår.

Har anpassat maskinparken för grönsaksodlingen så att efter att fältet är planterat så kör jag i samma spår vid besprutning, bevattning, skörd m.m. På så vis stör jag inte växterna under växtperioden. Jag brukar kalla dem för fasta körspår och för det mesta är dom också ”fasta” det vill säga hårda. Men nu när det regnat så gott som dagligen och vatten samlas i spåren blir dom några centimeter djupare för varje gång som jag använder dem. Nu börjar de spår som jag använt mest bli så pass djupa att traktorns markfrigång börjar vara utnyttjad och då blir det problem med framkomligheten.

Löften……

……..försöker jag hålla…..ibland kan det bara ta lite tid att uppfylla dem.

Joo, jag lovade ju Anki på radion att skriva om matfesten i Vasa den 17 september och visst har jag försökt ett flertal kvällar men jag har varit så trött att jag somnat innan jag kommit igång. Det börjar märkas att det varit en jobbig sommar och batterierna börjar vara urladdade men ännu återstår åtminstone en månad innan skörden är bärgad och åkrarna förberädda för vintern. Så det är bara att bita ihop och likt en Duracellkanin köra på. En bidragande orsak till extra bekymmer och jobb har varit det usla vädret med regn och rusk var och varannan dag.

På matfestdagen var det till all lycka hyffsat väder även om regnet var nära också då. Vi hade en hel del leveranser dagen innan och förberedelserna och skördandet av grönsakerna till matfestförsäljningen kom sent igång. Det blev att jobba hela natten och först vid 6-tiden på morgonen hade vi skördevagnen lastad och jag kunde lägga mig för en timme innan det var dags att söka sig till stan. Jag ville vara ute i god tid för att undvika alltför mycket trafik då vi beslöt att använda skördevagnen som försäljningsvagn. Skördevagnen med sitt 10m långa transportband och midjestyrning är inte alltför lätthanterlig i stadstrafik. Egentligen så är det inget större problem för mig att ta mig fram men den uppför sig lite annorlunda än en vanlig vagn vilket medtrafikanterna inte riktigt förstår. Dom kör vanligtvis allför nära och har alltför bråttom att påbörja omkörningar när jag håller på att svänga i korsningar och in på avtagsvägar.

En improviserad dekorering bestående av pumpor, grönkål och brasiliansk jättemajs skulle förutom försäljningsbordet sättas upp så jag ville ha lite tid för det med. Jättemajsen var egentligen lånad rekvisita för dom tillhör mina barnbarn som fått fröna av våra amerikanska släktingar. Barnbarnen tävlar med amerikanerna om vem som odlar den högsta majsen. Majs hade vi också till försäljning men dom kom inte från jättemajsen utan från vår sockermajsodling i kyrkbyn. Den liksom de övriga grönsakerna hade strykande åtgång, om det var färskheten eller den moderata prisnivån som lockade vet jag ej. Vi hade förberett oss på att mest visa upp vad som erbjuds i österbotten och diskutera kring odling och närmat. I stället blev det att snabbt betjäna kunderna som bildade kö vid ståndet. Först vid 17-tiden lugnade det ned sig så pass att jag själv hann avnjuta lite mat på matfesten.

Krafter att delta i dansen som följde på kvällen fanns dock inte och jag ville ta mig ur stan innan det blev mörkt så vid 19-tiden sökte jag mig med traktor och en tömd skördevagn hemåt. Glad var jag över de positiva kommentarerna och så här kan man ju också fira sin födelsedag. Jag är nämligen född den 17 september. (bilder från matfesten hittar ni på matfestens facebooksida)

Svarta boken…

Kruxar för, låter stå tomma, frågetecken, röda bollar, gröna bollar, pilar uppåt, pilar neråt, plus och minus, svarta ringar och så vidare. Alla tecken har en förklaring i mitt huvud. Att besluta sej för vilka som får vara kvar och vilka som skall bort är ingen lätt sak. Det som avgör är inte bara en sak. Att tänka på när man står där med en hel radda med tacklamms öronnummror är bland annat, vem är mor och far, mormor, mormorsmor… födelsevikt, födelsedatum, antalet syskon, tillväxten, nuvarande vikt, tillväxten i förhållande till sommarens bete, syskonens vikt, ullkvalitet och det viktigaste av allt, är lammet tamt? Har det möjlighet att bli tamt?

Ingen vill bli fasthållen och kollad i örat, så anteckningar från besök i lugn och ro på betet under våren och sommaren är viktiga. Många kanske tycker det låter knasigt. Skall ett litet lamm som gillar att bli skrapad bakom örat få grön boll och ett plus i kanten, medan ett stort lamm som är lite rädd av sej få en röd boll och en svart ring i svarta boken?

Svar: JA!

De som är små växer nog till sej, en del behöver lite mer tid, de kanske har varit på ett lite magert bete, ängarna ute i skärgården är inte direkt några matbomber, djuren växer långsammare, men fåren här fyller en annan viktig funktion än att bli slaktmogna så fort som möjligt. Skulle det vara det som skulle vara mitt mål med fåren så skulle jag inte ha finska får utan köttras och ösa i dem mat. Men det är inte det som min fårhushållning går ut på… Men det finns sådana lamm som växer till sej riktigt hyggligt även på holmbete, men, är dom skygga och springer till andra änden av holmen när jag kommer för att hämta dem, får dom en röd ring kring sin nummer i svarta boken. Sådana får kan jag inte ha! Jag kan inte ha får som strittar iväg och leker lågtflygande jetplan när man kommer nära.

Har varit med och försökt få fast sådana får. Dom ställer sej först med spetsiga öron, långa i nacken, studdsar iväg på alla fyra när man närmar sej och när man kommer nära, skenar dom iväg. Låga som stryklod far dom längs marken med fyrhjulsdriften på, det går undan…  Har man ett fårnät uppspänt någonstans för att fånga  in dem i en inhägnad studsar dom till med fjädrarna i benen och tar ett galant språng över nätet och skenar så långt bort dom kan, eller upp på ett berg där dom kan hålla utkik på vad man planerar göra till näst…

Så är man tam på min gård gör det inget om man är liten, korkad och ful i ullen, då får man stanna.