I morse fick jag det glädjande och efterlängtade beskedet att vår hund Luna hade fått valpar! Klockan halv 8 var dom ännu bara fyra stycken, men det kom senare tre till så nu har vi alltså 7 stycken. Helt underbart gosiga de kan vara!
Jag har precis kommit hem till Petalax efter en dag fullspäckad med första hjälp, som är en obligatorisk kurs för oss på skolan. Alla kanske inte tänker på alla risker som vi dagligen ’utsätter’ oss för. Bara genom att köra bil kan vad som helst hända, och då är det bra att veta vad man ska göra om man kommer dit eller om det händer något då man är ute på åkern och så vidare. Alltid är det bra med lite erfarenhet att plocka fram ur ’ryggsäcken’!
Kategori: Bondbloggen
Mötesdagar och får ingenting gjort
Blir lite frustrerad ibland över veckor som man tycker att man inte får någonting klokt gjort. Den här veckan har lite varit sån. Oftast är mars och aprilmånaderna mötesmånader och det är en massa spring för att hinna med. Men man får ju bara skylla sig själv att man blandar in sig i olika uppdrag. Uppdragen i sig själva är det inte nåt problem med bara det att de har en tendens att falla in under samma vecka. Nåja, nu är det halvvägs, bara några mötesdagar till och sedan kan jag börja koncentrera mig på det egentliga arbetet.
Jag tror det var i senaste tidningen av Landsbygdens folk som de skrev att VIPU sidorna är öppnade och man kan redan börja och göra sina stödblanketter :o. Varför blir känslan då man tänker ”stödblanketter” något obeskrivligt, liksom som deklarationsblanketter, man bara skjuter upp arbetet tills det är några futtiga timmar tills de skall lämnas in.
Jag tror att jag har ganska rätt om jag påstår att det är en handfull bönder som tycker att det är roligt att fylla i stödblanketter och de gör det därför att de anlitar en konsulent. Det är absolut inget fel att anlita en kosulent som hjälper till med ifyllningen av blanketterna – måste erkänna att jag t.o.m tänkte redan tanken till slut senast idag -kanske jag också skulle be om hjälp?
Jag har skött om gårdens stödblanketter sedan 1995 och det har inte varit något problem, men i år kan det vara annat då vi byter inriktning .
Det är väl bara att ta tjuren i hornen och börja läsa igenom den 151 sidiga broschyren, eller varför göra sådant idag som jag kan göra i morgon….och det är ju faktiskt 22 dagar ännu kvar tills de skall vara inlämnade 🙂
Sätta punkt för dagen och ett kapitel
Det blev en lång dag idag. Det skulle ju inte bli det. Klockan är slagen 23.30 redan och egentligen borde jag ha gått och lagt mig för länge sedan. Kom nyligen in efter att varit och lastat tillsammans med Kenneth vår gödselvagn på en lavett.
Visst låter det ju konstigt om jag säger att det känns vemodigt att sälja en maskin, men gamla trogna Livakka vagnen som fungerat så bra, men den behövs inte mera. Som husdjursgård har man en hel del extra maskiner som behövs i motsats vad en växtodlingsgård behöver och eftersom vi växlar från husdjurs-, till växtodlingsgård kan vi avveckla endel maskiner. Nu gick det så lyckligt att det var en mjölkgård i Janakkala som behövde vagnen och gjorde slag i saken och köpte bort den.
Internationell business.
Trots att jag i själ och hjärta är lokalpatriot och försöker både handla och sälja lokalt för att stöda näringslivet i regionen så är jag ibland tvungen att frångå mina principer. Så är fallet nu visavi nyanskaffningarna till produktionsutrymmena och det av den enkla anledningen att jag inte finner inhemska alternativ när det rör sig om specialmaskiner för grönsaksodlingen. Så idag har jag tullklarerat en såmaskin för sådd av grönsaksfrön från Australien , haft besök av en dansk försäljare av rotfruktskördemaskiner och per telefon diskuterat en engelsktillverkad tvätt-och sorteringslinje med deras nordiska representant från Sverige.
Har avslutat dagen med ett vattenjumpapass tillsammans med yrkesbröder och -systrar som en kväll i veckan deltar i Folkhälsans ”vattengymnastik för bönder”. Förutom hjälp med upprätthållande av konditionen ger dessa tillfällen också möjlighet till att på bastulaven ventilera aktuella frågor. God kondition krävs i mitt arbete och jag jobbar också mycket ensam så veckans vattenjumpa ser jag fram emot.
Gea till intensiven
För tillfället bor lilla lammet Gea i mitt badrum, även kallat intensiven.
Geas historia började den 8 mars då hon föddes av sin mor Eka. Hon har två starka bröder som tar för sej så mycket de hinner. Eftersom en tacka bara har 2 spenar brukar det ofta gå så att om lammen är tre är det en som blir utanför och när dom är så små behöver dom inte missa så många mattillfällen innan dom börjar krokna. Det här gissade jag att skulle komma att hända lilla Gea, så jag har matat henne lite extra morgon och kväll så att hon skulle hänga med lite bättre.
För någon vecka sedan hängde jag upp en lammbar åt lammen, för det finns några till som brukade få flaska men det är det lättare om de äter ur baren istället för att jag håller på och värmer flaska efter flaska. En lammbar kan man också kalla tutthink, det är ett ämbar med hål i som man med lite specialdoningar får skruvat fast nappar på så kan lammen gå och äta när de vill. Man kan dock inte hälla ljummen mjölk i den för då äter de sej fulla på mjölk. Det klarar deras lilla kropp inte av, men häller man kall mjölk i den så äter de lite åt gången. Sedan går de och värmer sej under värmelampa emellanåt så att de inte får för kallt.
Det här brukar fungera bra och de andra lammen lärde sej ganska snabbt. Men, inte lilla Gea. Jag höll lektion efter lektion med henne om hur man suger i nappen och inte biter i den för att det skall komma mjölk ur den, och jag tyckte hon började lära sej. Så igår och idag gav jag ingen varm mjölk åt henne, det visade sej inte vara så smart för idag när jag kom till fårhuset på kvällssidan för att klippa får låg hon och sov, jag pratade med henne, hon svarade inte. Jag drog klippstolen in i fårkätten. Gea bara sov och svarade inte. Då tänkte jag att nu är det någonting som är fel, hon som brukar vara så pratsjuk.
Jag gick fram till henne och tog upp henne i famnen, då kastade hon huvudet bakåt och fick ur sej ett litet, litet ljud. Då blev det fart på mej, nästan som i sjukhusserierna på tv började det snurra alarmlampor och sirener tjuta i mitt huvud, nu var varje minut dyrbar! Jag värmde en halv deciliter mjölk åt henne, petade in nappen i munnen på henne och till min stora glädje sög hon sakta, skulle hon inte ha sugit skulle kanske hennes enda räddning vara sonden.
När hon druckit lade jag henne i ull som jag klippt av tackorna och där hade hon varmt och bra och hon sov i två timmar medan jag gav mat åt de andra fåren, sen tog jag henne under jackan och så fick hon komma med in och bo i en papplåda i mitt badrum.
Där sover hon nu, och medan jag sitter här framför datorn hör jag emellanåt något litet: bäää… som om hon frågade om jag är här. Anledningen till att hon fick komma med in och bo på intensiven inatt, är att hon nu behöver få en liten mängd mjölk, lite hela tiden och då är det lättare för mej om jag inte behöver springa ut till fårhuset varannan timme. Det är ungefär 150 meter dit, så det är inte så långt, men mitt på natten och i det eventuella regnet som utlovats känns det längre. Imorgon får hon flytta ut till fårhuset igen om hon repar sej, vilket jag hoppas och tror att hon gör.
Rökskadad apelsin
Så har då mitt Bondbloggande äntligen börjat.
Att blogga är någonting helt nytt för mej, men jag skall försöka mitt bästa att ge de som läser mina inlägg en liten inblick om vad det egentligen är som jag fyller mina dagar med. Att börja förklara allt vad jag håller på med, och hur jag lever i ett enda blogginlägg skulle bli ganska långt och tråkigt, därför kommer det att komma lite allteftersom. Tänkte istället börja med att helt enkelt berätta en liten del av min dag idag och om hur tankspridd jag var när jag rökte min apelsin.
Idag var det då riskbränning som stod på agendan. Varje vinter röjer och gallrar jag på fårens beten. Tar bort träd och buskar, lite vad det behövs för att ljusna upp i skogen så att det lättade går att gå där, och så att det förhoppningsvis ska börja växa mer gräs. Efter huggande blir det en massa riskor som skall brännas. Det är för att det ser snyggare ut, solen når ända ner till marken så gräset har lättare att växa, fåren hittar det och så är det bara besvärligt med en massa riskor i skogen där fåren skall gå och beta, och en massa andra fördelar.
Glad i hågen traskade jag med god fart till skogen med min ”vatukälka”. Det är en kälke som flyter ganska bra fram på snö, den är ca 40cm bred, 1 meter lång och medarna är ungefär 2cm breda. Den är mycket behändig när man vill ha någonting med sej ut i skogen som inte är alltför tungt men som man ändå inte riktigt skulle orka bära. Motorsågar, bränsledunkar och så vidare, i det här fallet en bunt med tidningspapper så jag skulle ha någonting att tända med. Jag parkerade den och ställde mitt mellanmål på den, en apelsin, och så började jag rota bland riskorna för att hitta passliga riskor och kvistar att tända och starta elden med.
Jag radade upp en prydlig hög, lade papper underst, kollade varifrån det blåste och tände på pappret på vindsidan. Det började brinna förvånansvärt bra och i min iver glömde jag att se efter var jag parkerat kälken. Gladeligen eldade jag flitigt i några timmar och när en liten småhungerskänsla kröp sej på och jag tittade vart jag satte min apelsin, då fick jag syn på den, mitt i värsta rökmolnet stod den, visserligen någon meter från brasan, men när jag luktade på den så luktade den allt annat än apelsin.
Med min rökosande apelsin i handen beslöt jag mej för att gå till min mormor och tvätta den innan jag skulle börja äta den, inte för att jag brukar äta skalet, men för att jag inte skulle få så mycket av alla rökgaser på fingrarna. På samma gång kunde jag få en kopp kaffe och en pratstund.