Kategori: Bondbloggen

Mer om krigshästar

Efter att vi diskuterat hästar och krigstida bekymmer i Lördax fick jag ett intressant telefonsamtal. En bekant hade lyssnat på programmet och diskussionen hade väckt minnen av hur deras häst reagerade på sin krigstjänst till liv. Den tillbringade ungefär fyra år vid fronten och det satte rätt djupa spår hos hästen vilket märktes när det några år efter krigsslutet genomfördes ett större landsvägsbygge genom byn.Varje gång vägbyggarna som skötte sprängandet hojtade ”Ampu tulee” blev hästen livrädd, eftersom den mindes vad det innebar.

Efter krigsslutet transporterades hästarna hem med tåg och en stor del av hästarna från Pedersöre skulle avhämtas från järnvägsstationen i Bennäs. När min bekants farbror som skulle hämta hästen kom till stationen stod det förstås ett stort antal vagnar på bangården, alla fyllda med hästar. Han började gå längs raden med vagnar och funderade på hur han skulle hitta sin häst bland alla dessa andra. I nåt skede hostade han till och i samma stund gnäggare en häst till i den vagn han passerade just då. Och mycket riktigt, det var hans häst som kände igen sin ägare på en hostning (!) ännu efter att ha varit borta hemifrån fyra år.

Djur är definitivt inte dumma.

Tomt i boxarna

Som jag skrev här för en tid sedan har vi haft en riktig tjur-boom på gång. Den nionde tjurkalven på raken såg dagsljuset på onsdagsmorgonen. Juletider som det är, så önskar jag nu att det skulle börja räcka med den här sorten för en tid framöver.

Men de 8 tidigare, samt en lite äldre tjurkalv flyttade alltså igår. Vi började redan vara oroliga för att vi har dem alla här över julen, men till all tur kom förmedlingsbilen igår.
Tomt blev det i boxarna, men påfyllnaden började som sagt redan! 😉

Skoljulfest

Ikväll är det skoljulfest i vår by. Vi hör nämligen till de allt färre byarna i Finland som har en fungerande byskola, vår är inte ens indragningshotad. Tvärtom växer både byn och skolan så det knakar. Förra sommaren gjordes en del ombyggnader för att få fler klassrum, eftersom antalet elever som började ettan var rekordstort. De var hela sexton stycken, vilket gjorde att man för första gången i skolans historia fick dela på ettan-tvåan. Hittills har vi alltid haft sammansatta klasser, men nu hade ettan-tvåan i så fall blivit för stor.

Förhållandet mellan en by och dess skola är något av en symbios. Finns det skola i byn ökar det intresset för att bosätta sig där, vilket ökar elevunderlaget i skolan. Visst är det också viktigt med butik, post och annan service men jag tror nästan skolan brädar de andra om man måste välja. Bilburna vuxna är lätta att flytta, barnen måste ha korta avstånd. Omvänt kan en indragningshotad skola dra med sig hela byn i fallet. Eftersom man inte vet om skolan finns kvar drar sig mänskor för att slå sig ner i byn, vilket på sikt minskar antalet elever ytterligare och man får en nedåtgående spiral.

För vår del går spiralen åt andra hållet. Vi har nära in till grannstaden Jakobstad och servicen där, vi har nära till kommunens skolcentrum med högstadium, idrottsanläggningar m.m. och, som alltså framgått, en egen liten byskola. Inte så liten att den är hotad, men inte så stor att den känns opersonlig. Följaktligen är det många som gärna slår ner sina bopålar i byn och det förstärker förstås skolans situation ytterligare. En granne brukar säga att det kommer två skolelever med varje huspaket och det stämmer ganska bra. 🙂

Fler vinnare

7.12: Ja, den här var allt lite klurig! Närmast kom Catarina i Torsholma som gissade att det var en (vägg)kalender.

8.12: Så att det ska finnas att ta av skickar jag ett par två tre par arbetshandskar till Marina i Skuru.

9.12: Plus, minus, och ibland noll, det visar utetermometern och den går till Erika i Vasa. Hoppas den mest visar trevliga temperaturer!

10.12: Brödkaveln, ajaj vad den kan göra ont! Jag hoppas att Annika i Esbo främst använder den till pepparkaksbak och annat trevligt.

11.12: Förklädet är det som ska låta dig slippa undan klåttet. Det här var jättesvårt och det var faktiskt ingen som lyckats gissa rätt. Därför skickar jag klappen till Hjördis i Michelspiltom som kreativt nog tyckte att lösningen på ett pinsamt och fläckigt förflutet är en ring!