Kategori: Bondbloggen

Så är då andra advent på inflygande – redan i morgon faktiskt. Precis hand i han med allt annat har även denna höst försvunnit alltför fort, undrar när och vart dom långa tråkiga höstdagarna försvann, numera hinner man knappt stava till november före även den månaden är historia.

Konstaterar i övrigt att allt går sin gilla gång i vår lilla bloggarvärld. Nisse svetsar sig framåt med nya projekt, Christer plöjer och skidar i en märklig blandning, Lotta håller ordning på sin holme och sina vintertrötta får, och jag sitter mest och grubblar. Det har nästan blivit min favoritsysselsättning att fundera över dåtid, nutid och framtid. I dåtiden finns mycket man vill ha tillbaks, i nutiden finns alldeles tillräckligt med ogjorda jobb, och om framtiden vet man bara mindre och mindre.

I det mikrouniversum som kallas mitt liv är det ju mycket som snurrar runt jordbruket. Man funderar över gamla misstag och framgångar och försöker komma underfund med hur dom hängde ihop – oftast med ganska klent resultat. Gällande nutiden går man igenom hur man ligger till nu och funderar över om något radikalt behöver göras just nu – idag eller i morgon (och sådant finns alltid) och vad gäller framtiden handlar det väl mest om oro, både på lång och kort sikt, men även förstås ett hopp om att allt skall ordna sig en dag – annars skulle man knappast orka en minut till.

En sak i taget:

Dåtid – fjolåret

På något konstigt sätt tror jag det gick rätt bra ändå. Det som var nytt för mig med fjolåret var ju att köra plöjningsfritt till stora delar. Plöjningsfriheten sparar en del pengar och framför allt en massa tid, men var nog lite bångstyrig i vårbruket. All vår början bliver svår gällde nog för mig där också. Jag provade ju lite ett och annat i metodväg, tallriksharvning, s-pinnharvning och riktig direktsådd (utan direktsåmaskin) och fick väl mig nog några smällar. Det visade sig bland annat att där man tallriksharvbehandlat fjolårsstubben på våren var det rena katastrofen att s-pinnharva efteråt. Harven drog upp all halm som tallriksharven jobbat ner, och att så i den röran var värre än värst, inte så mycket för att det packade, det gjorde det nog också, men främst för att det var hart när omöjligt att se var förra körstråket gått. Resultatet blev ändå gott konstigt nog, både vad gällde jämnheten och slutresultatet i växtligheten.

Det som kanske förvånade mest var ändå den åker där jag hoppade över all jordbearbetning och sådde korn direkt efter ryps. Jag har skivbillar både på gödsel- och utsädessidan på såmaskinen, men förstås inget hävt billtryck. resultatet blev ändå 5,2 ton fint korn.

Nutid – lägesrapport.

Det blev nog att fortsätta på det ovanstående, det mesta lämnade oplöjt i år också, man kan inte dra några som helst slutsatser av en säsong, nästa kan var precis tvärtom, eller annorlunda på något annat sätt. Nu borde man då göra nån slags planering för nästa år och få lite förnödenheter inköpta före nyår, och det är minsann inte det lättaste. Vad i helsefyr skall man odla i nästa år – och framför allt hur. Helst skulle jag odla oljeväxter på hela arealen, men tyvärr går inte det av flera olika orsaker, men får inte för EU och så går det inte heller för växtsjukdomarnas skull. Egentligen borde man väl köra på grönträda och gröngödsling nu då priserna är som dom är, men det känns också konstigt att bara odla något för syns skull. Visst skulle jorden må bra av det, men då ser man ju framför sig ett spannmålspris på 200 euro tonnet nästa höst och även om man inte tror ett dyft på det så hoppas man ju i alla fall. Sen flimrar begreppet bondböna framför ögonen också som ett alternativ. Allt mynnar ändå ut i ett stort ”jag vet inte” Jag har i varje fall 1500 kg obruten utsädeshavre i lager så den borde nu åtminstone bäddas ner i fädernesjorden nästa vår.

Framtid – drömtid

Någon slags framtidstro måste man väl ha i alla fall för lite överraskande för alla, främst för mig själv, så köpte jag tre hektar odlingsjord till här i slutet på november. Visserligen tycker jag att odlingsjorden är alldeles fruktansvärt överprissatt, men denna gång var geografiska belägenheten på skiftet sådant att det var omöjligt att stå emot. Jag ligger från tidigare i rå åt två håll med det nu inköpta och kan på sikt få ett skifte på 8 ha istället för två rutor på 3 respektive 2 ha och det lockar förstås. Dessutom är 3ha såpass lite att totalsumman ändå på något sätt är hanterbar. Alltså är jag rätt nöjd ändå. Det går ju liksom inte att låta sig sjunka sålänge man har någonslags flytkraft kvar, för om jag skulle avsluta karriären skulle jag nog vakna på morgnarna och inte begripa vem det var som just vaknade. Bonderötterna sitter djupt – bevisligen minst 430 år bakåt i tiden. Sånt skojar man inte med.

Nu är det i varje fall arbetspaus och jag sitter nersyltad i stolen och skriver ner virriga tankar och tittar på ”Bonde söker fru” i Svt4. I år samma iakttagelse som förr om åren – John Deere är överrepresenterad som traktor hos bönder med kärleksproblem i Sverige.

I brist på vettiga saker kan man fundera på dumma.

Ha det gott! Mörkertid är semestertid!

Hösten kom och for. Och märklig var den i år. Lång och fin. Fast ändå inte tillräckligt lång för det är den aldrig. Det är precis som med snön i Hufvudstaden, minusgraderna kommer alltid överraskande.Fast de som inte hunnit med i år får nog skylla sig själva. Alltså gör jag det.

Som tidigare nämnts gick skörden som på räls. Så även kvickrotsbekämpningen och annat smågodis. Mitt på hösten hade vi besök en kväll av kollegerna Christer och Lotta, och det var förstås en riktigt trevlig kväll. Jag minns precis när jag inledde min bloggkarriär att man tänkte ett år framåt och att det skulle ge bestående vänner och upplevelser var inget man ens snuddade vid i tankarna, ej heller att det skulle fortgå sex år senare, men vackert så, vad är nu bättre än det?

Tröskrengöringen brukar jag försöka få ur världen rätt snabbt efter att skörden är klar, detta för att minimera risken att det skall bli ogjort. Att lämna tröskan i oskick på hösten är ett sabla oskick. Jag har prövat detta misstag en gång för länge sen, och det kommer inte att ske igen, åtminstone inte så länge jag vandrar på egna ben. Att påbörja en säsong med en liten råtta som kommer vandrande längsmed en kedja och rutten säd och halm överallt, till vissa delar redan till jord bliven, det roar mig inte det minstaste. Det blev en gång och icke mer.

Samma med torken. Ett år blev agnbänken otömd och på våren var det första jag mötte i trappan – en råtta.

Således skall torken städas minutiöst – så ickepedant jag är. Det var väl där problemen började och tidtabellen sprack i år. Jag började med det livsfarliga att skjuta upp det, och sen hade det väl också lite att göra med det fina vädret, det brukar vara bäst att fixa undan städandet när det är dåligt väder – och det var det ju överhuvudtaget aldrig i år.

Nåja, till sist blev även det gjort och bilderna talar sitt tydliga språk. Skulle man lämna det som det ser ut efter säsong skulle det nog vara ett smärre elände att komma tillbaks på våren.

Efter en hel del excercis med dammsugare och borste såg det betydligt mera hemtrevligt ut.

När torken och tröskan var urstädade var det bara resten kvar. Dels att packa in allt under tak, vilket kräver en hel del planering. Här dras jag med ett farsarv som tar sig uttryck i att jag ogillar att ha maskiner och redskap utomhus, och denna farsot kombinerad med alldeles för lite maskinhallsutrymme gör ekvationen knepig.

När jag byggde maskinhallen i slutet på nittiotalet höll jag tillbaks med kvadratmetrarna med den följd att en äldre granne kom incyklande till bygget och undrade varför jag som inte har några barn byggde en lekstuga? Tyvärr hade han mer rätt än vad jag ville tro då.

Till denna hösts ”nöjen” har också hört att försöka planera nästa år. Närmast då i fråga om växttäcket vintertid. Jag som alltid varit en edsvuren plöjare har nu då börjat vackla i tron och börjat få för mig att det går bra utan. Om dessa funderingar skall jag försöka få ihop en skild text, få se om det lyckas.

Nu slutade det i alla fall med att jag inte fick ihop maxvintertidsväxttäcke (!) på 80% utan det stannade på dryga 60% Detta pga att någon tänkt till och avskaffat möjligheten att få räkna med solrosåkrarna i växttäcket. En typisk byråkratiprodukt. Man kan inte räkna som växttäcke en åker som har växttäcke av en annan orsak än att den har växttäcke. Så skall man tänka som bonde i Finland 2016.

Den 23.10 fyllde jag år. Inget märkligt med det, dels gör alla finländare det en gång i året, dels börjar det bli lite onödigt ofta återkommande i denna ålder, det är inte därför jag nämner det. Däremot minns jag från barn och ungdomen att min födelsedag var nån sorts avslutningsdag för säongen. Det var inte ovanligt att det fanns gott om snö då och allt åkerarbete skulle nog vara avslutat sen länge vid denna datum förr. Här ser vi nog att någonting hänt med vädret för de senaste 10-15 åren har jag nog både tröskat och framför allt plöjt långt efter detta datum.

Därmot släcker ju samhället ljuset helgen därpå när vi återgår till vintertid. Det är inte heller så farligt numera när belysningen utvecklats så enormt som den gjort.

Trots allt detta gick det ju inte bra i år heller. Den 3. november attackerade minusgraderna just innan plöjningen var klar. Nu sitter jag och stirrar på 1 hektar som börde ha varit plöjt men inte är det. Irriterande så det förslår, speciellt med tanke på att det bara hade behövts en timme att färdigställa det på, men nu är det som det är. Hav förtröstan – det kommer väl nog plusgrader ännu i höst. Får vi hoppas.

En annan detalj som kan nämnas är investeringar. Jag har i många år haft som princip att en maskin per år skall förnyas, eller något annat skall renoveras eller byggas. Så blev det även i år – ja eller maskin och maskin, det blev ett eluttag på torkväggen. Det har jag velat ha länge.

Så nu är allt precis som vanligt. En ovanligt lång och fruktansvärt fin höst ligger bakom – men hann jag med vad jag skulle?

Nä