Kategori: Bondbloggen

Såhär års brukar det vara kutym att tillönska varandra Gott Nytt År. Det är väl en fin tradition men ibland har jag funderat lite över vad det betyder. Personligen tänker jag lite annorlunda runt det där, och eftersom jag brukar vara känd för att mera titta i  backspegeln än i vindrutan så tänker jag lite såhär:

Nyåret är ett bra tillfälle att summera året och att tacka för gott samarbete – om det nu varit något sådant.

Därför skall jag göra det nu istället:

Jag vill uppriktigt tacka alla Er som läser Bondbloggen och framför allt Er som tar Er tid att kommentera lite. Jag har lärt mig mycket genom era kommentarer, och ibland har jag till och med omvärderat något jag tidigare har skrivit pga någon bra kommentar från Er läsare. Det enda jag skulle önska är att ännu fler skulle skriva och kommentera, för det verkar nog på bekanta man träffar som om det skulle finnas både läsare och åsikter om våra skrifter.

2016 blev för mig personligen ett bra år, faktiskt ett av dom mera händelserika åren på länge och dessutom gick det förbi egentligen helt utan större motgångar.

Några plock ur ”dagboken”

• Vårens sådd gick bra. Vädret var snällt, några maskinhaverier av mindre karaktär inträffade men på det hela taget gick sådden bra.
• Det var första året som jag inte hittade någon flyghavre alls på åkrarna. Detta eländiga ogräs har jag kämpat mot ända sedan 1990, och tyvärr fortsätter väl kampen, men just nu har jag övertaget.
• Vi blev djurgård helt plötsligt när 4 höns flyttade in. Det var väl egentligen döttrarna som ville ha dom, men eftersom jag länge saknat djur på gården var jag inte svårövertalad. Dessa fyra hönor har redan varit till mycken glädje och jag har aldrig kunna föreställa mig att höns skulle ha ett sånt utvecklat socialt liv och vara så sällskapliga som dessa fyra är. Kul
• På högsommaren begåvades också familjen med en tredje dotter. Det betyder att mycket ändras och att mycket börjar om, men också att livet berikas med ytterligare en dimension och mening.
• Skördetiden gick som på räls. Inte ett maskinhaveri så långt ögat nådde. Allt bara fungerade, såväl tork som tröska och almanacka och vädret. Det myckna regnen som blötte landskapet höll sig på lite avstånd och både blötmark och liggsäd kunde undvikas.
• I oktober hade vi besök en kväll av bloggarkollegorna Christer och Lotta. Det blev en kul kväll och det är alltid roligt att få prata i verkligheten om saker som man annars bara läser om.

Nu skall vi då ta oss an 2017 och hur det blir vet ingen. Lite tänker jag väl nog som en Facebokvän skrev igår på nyårsaftonen – fred på jorden och billigare bensin. Det är väl kanske inte exakt billigare bensin som skulle vara frälsningen, men det visar bara att livet har två dimensioner, den stora i världen och den lilla runt en själv och skulle man klara 2017 utan missväxt, idiotiskt väder, sjukdomar och dödsbud – då blir det nog ett Gott Nytt År i år också.

Med detta önskar jag Er alla ett Gott Nytt År! SåDeSå

Jag brukar ofta tjata om hur det var förr och hur det var annorlunda och till viss mån kanske bättre. Nu skall jag ta ett rejält skutt tillbaks i tiden och flytta oss hundratals år bakåt. I en fantasihistoria.

Jag har en bekant som är ivrig metalldetektör – eller vad det nu heter när man letar metall i marken med en sånär pipgrej. Han har i sin tur en kompis som är bra på lokalhistoria och förra våren ledde ett slentrianmässigt samtal till att dessa två herrar provletade saker i den åker som jag har i Fållbäcken, Övermark.

Egentligen var jag ganska ointresserad av när det begav sig, inte negativ men jag tänkte väl bara att vill dom så får dom så jag var inte ens närvarande vid tillfället utan ägnade mig åt annat då. Därför engagerade jag mig inte så mycket när jag fick samtalet om vad dom hittat, några mynt, en kedja och nån knapp och några blykulor. Jag lovade komma och hämta påsen vid tillfälle och det tillfället dök inte upp förrän härom dan.

Nu tände det till och det var nu fantasin skenade totalt. Innehållet i påsen var alltså följande: En kedja som tros vara en klockkedja, årtal okänt. Några mynt och två blykulor, en verkar ha misslyckats i gjutningen och den andra verkar ha skjutits och träffat någonting. Det sista var riktigt spännande, nämligen en knapp som lär ska ha suttit på en kossackuniform.

Nu skall vi åka tillbaks till 1808. Jag har väl aldrig varit sådär riktigt påläst på vår historia men ibland får man hjälp från oväntat håll – denna gång från humorgruppen KAJ. Deras sång om Wilhelm von Schwerin bara älskar jag rätt uppifrån och ner och den har fått mig inspirerad att läsa på om slaget vid Oravais och därvid lärt mig följande:

Adlercreutz och Schwerin och deras kompisar hade slagits vid Ömossa i södra Kristinestad innan det skedde truppförflyttningar mot Oravais. Eftersom dom knappast åkte med Satakunnan Liikenne blir väl det troligaste att förflyttningen skedde till fots eller med hästar. Om man tänker sig en vandring från Ömossa till Oravais så kommer mina nuvarande tegar ganska exakt att passeras om man inte vill göra någon omväg. Riksåttan fanns förstås inte då, men vår parallellväg Östra Linjen kan mycket väl ha funnits som nån form av kostig.

Det är ungefär här som fantasin skenar iväg med mig. Tänk om knappen och blykulorna i marken på vår åker har hamnat där när detta gäng passerade. En kittlande tanke. Jag vet ju inte hur det såg ut häromkring runt 1808 men någon form av odlingar bör ju rimligtvis ha funnits så alldeles omöjligt är det väl inte att man stannat till här.

Nu är ju detta bara en fantasiresa i mitt huvud, jag har aldrig hört om något sånt här men hursomhelst, fynden i åkern kommer ju från nånting och en kossackknapp tillsammans med en använd blykula kan ju nästan inte bli något annat än spännande. Hur mycket historia och hur mycket märkliga saker har inte vårt land upplevt långt innan vi som går här nu tog över. Hur mycket spännande finns det att hämta i fädernesjordens mark om man bara på en liten kvällsstund kan hitta så mycket intressanta fynd.

Det är lätt att tappa vördnaden för marken när man bara ser den som ett lager mull som man bäddar ner frön i, tröskar och får EU stöd och sen nästa år samma igen. Men när samma mark börjar skicka hälsningar från folk som trampat på den i hundratals år blir tankarna genast mera påtagliga. Hur såg det ut, vad gick människorna och funderade på och hur levde dom? Jag vet ju inte ens när hästplogarna kom in i bilden och hur länge före det man gick omkring och hackade med gräftona. Knappast var heller åkrarna speciellt stora, men hur det riktigt såg ut, det blir en utmaning för fantasin att reda ut.

Vänder man på det kan man ju undra vad folket om tvåhundratjugo funderar ut för historier med hjälp av saker som hittas i marken då. Finns det ens nån landsbygd eller ser allt ut på något sätt som vi inte ens kan fantisera om nu. En sak som finns att hitta är i alla fall min fars vigselring som omsorgsfullt plogades ner på en annan åker på 60-talet.

Den historien får nån annan komponera, just nu nöjer jag mig med att leka med tanken att Schwerin och hans polare pausat på vår åker i Fållbäcken. Förmodligen är det förstås inte så men ändå kanske…..