Starten, från andra sidan…

Godag! Nu skall ni få höra minsann, jag har en hel del att berätta, allt kommer inte att rymmas på en gång, så jag kanske återkommer, om ni vill?

Jag skall berätta lite om mej själv först, så förstår ni mej bättre.

Jag föddes en gång, för lääänge seda, långt härifrån. Jag bodde då hos en dam, hon var lite äldre och orkade inte ta hand om mej och hela min släkt, så vi blev tvungna att flytta. Lite tråkigt kanske, men vi, jag och 4 av mina väninnor fick flytta till den plats där jag bor än idag. Vi hade sköna dagar den första sommaren… Jag minns det som igår…

Sen fick vi nya bekanta, som skulle bo med oss… Dom va lite underliga, helt från andra änden av skärigården… Men, nog vande vi oss med dom också… Trång blev det i alla fall, vi bodde då i ett lite äldre hus, utan rinnande vatten och bekvämligheter, tror vi va närmare 12-14 damer som skulle hålla ordning på varandra, och vi blev bara fler… Där trängdes vi först någon vinter, men så efter en tid fick vi ett nytt hus att bo i. Högt till tak, ljusa väggar, ordentliga bord och en belysning som var någonting helt annat än det vi hade förut… Vi fick till och med nattbelysning!

Men, inte nog med att vi fick nya tjejkompisar, och så småningom nytt hus, det kom en dag en mörk, stilig gentleman på besök också… Ni kan ju räkna ut hur det blev med den saken… ;–) Jag började vänta smått naturligtvis, och fick de allra härligaste ungarna. Min äldsta dotter var en riktig tuffing, hon var bara några månader gammal när hon bestämde sej för att bli ”högsta hönset”. Men hon var duktig på det. Jag kan ännu inte idag förstå hur hon kunde och orkade hålla koll på oss alla äldre damer, fast hon var så ung… Jag har aldrig själv varit den som känt de där kontrollbehovet… Jag antar att det var den stilige, ”brunögdes” förtjänst att sådana gener kom till min dotter.

Ungar har jag fått, många, med flera stiliga herrar, kanske låter lite lössläppt, men det är inget jag fäster mej vid. Jag har älskat dem lika mycket allihop. I alla fall så länge de haft något vett i huvudet,,, somliga blir helkollriga också, men det tror jag inte kommer från mej utan från fadern till ungarna. ;–) När man får nya barn orkar man inte heller ta hand om dom som är äldre, det är bara så, dom måste ju lära sej att klara sej själv också… Dessutom struntar dom blankt i mej när dom blivit lite äldre… Men så länge dom har sökt efter mej, har jag alltid tagit hand om varendaste en liten unge.

Därför säger matte att jag får vara kvar,  vi kommer så bra överens, matte och jag. Hon va nog lite väl ung och småkorkad på att ta hand om oss när vi kom hit… Ibland kunde hon sitta hos oss någon timme och bara titta på oss när vi skulle äta… fruktansvärt störande!

Jag heter Breda, är 13 år gammal, och kallas får här på gården. :–)

Sommargrannarna

Våra sommargrannar har jag inte skrivit om ännu. Det är två killar som är ganska maffiga och håriga. Man ska inte bråka med dem, för det kan säkerligen sluta dåligt. Hela deras revir är ingärdat och man ska inte kissa på staketet.. Kanske någon listat ut vem jag pratar om  ? 🙂

 

Detta är alltså pojkarna som bor andra sidan Lolaxvägen. Texas, en av de mycket få texas longhorn som finns i Finland, och hans kompis som inte presenterat sig, men är en highland cattle. Dessa två är en del av mina grannars nötkreatur som är ute på bete lite runt omkring i Petalax. Småningom ska väl dessa två flytta hem till ägarnas gård inför vintern.

Texas longhorn är en boskapsras som utmärks framför allt av sina typiska horn, vilka spänner över nästan två meter och vars ändar är svagt uppåtböjda, samt för sin rödbrokiga färg.

Rasens ursprung är föremål för diskussion, men anses allmänt ha utvecklats som en korsning mellan den spanska Retinton (Criollo), vilken kvarlämnades av spanska upptäckare, och engelska kor som togs med av engelska invandrare under 1820-1830-talet.

Rasen blev populär under 1870-talet, när stora hjordar av Bisonbufflar slaktades, och de invandrade bönderna spred sig norrut över prärien. Detta var under den tid när cowboyer fortfarande var de som vaktade hjordarna, och drev dem till slakt över stora sträckor.

I takt med att taggtråden tog över och stora marker stängslades förlorade denna behornade ras i popularitet. Den försvann nästan, men räddades 1927, i sista sekunden, av entusiaster från United States Forest Service vilka gav en liten hjord en fristad i Oklahoma.

Senare hölls rasen som kuriositet och historiskt intresse av framför andra, ett flertal bönder i Texas, varför den idag kallas Texas longhorn, men ursprungliga namnet var Longhorn cattle.

Källa: Wikipedia

Lite allmänt rolig information jag hittade:
Texas Longhorn horn kan spänna över två meter (7 1/2 feet).
Texas Longhorn har lätt för att kalva (99,7 av kalvarna blir födda utan hjälp).
Texas Longhorn har ett lungt temperament.
Texas Longhorn köttet har låg fetthalt och lågt kolesterol.

 

 

 

Fårhälsa

Man blir aldrig fullärd, det bara är så. Punkt. I ett försöka att försöka förstå lite mer om fårhälsovård var jag i torsdags på en föreläsning som projektet Know sheep ordnade. Föreläsningen var i Pargas och när jag ändå skulle från holmen den dagen passade jag samtidigt på att uträtta en hel del andra ärenden, bland annat köpa dragked  😉  På morgonen var det först matning, sen in och byta kläder och vid 9 tiden gick starten hemifrån. Skenade runtomkring i Åbo och Pargas på ärenden hela dagen, när klockan blev 17 höll fårklubben möte och klockan 18 var det då dags för veterinären / föredragshållaren att ta ton.

Cirka 20 par ögon satt som trollbundna, lyssnade, diskuterade och frågade nonstop i tre timmar. Mycket som man kunde, men mycket nytt också. Sjukdomar som inte florerat i de här trakterna, vad jag vet om, var ur min synvinkel mest intressanta att höra om. Som ett exempel kan jag berätta lite om den köttfluga jag aldrig hört talas om förrän nu i somras. Flugan attraheras främst till får som är smutsiga, skitiga, toviga och blöta i ullen främst kring rumpan, men även till andra får utan ”hygienproblem”. Flugan lägger sina ägg, kring rumpan, i ullen, de kläcks inom ett dygn, sen börjar det obehagliga, larverna äter in sej i levande kött, tarmkanaler osv, det tar bara någon dag innan fåret dör. Upptäcker man det i tid finns det räddning, maskmedel, tvättning, putsning och plockning. Nyheter om sådant här fick jag höra i somras. Först från den estniska sidan, men senare även från denhär sidan av finska viken.

Ruggigt och obehagligt. Flugorna (och även andra insekt – otyg) har verkligen mått bra i sommar. Fuktigt och varmt. Önskar mej en grymt kall vinter utan snö och på det en kall och torr sommar, eller en stekhet torr sommar, ur otygs – synvinkel… Hur skall jag kunna, hinna och ha råd att varannan dag köra kring till alla holmar och kontrollera alla fåren??? Det säger ju sej självt att det inte går. Det blir att i möjligaste mån försöka vara på alerten nästa vår och försöka förebygga det här så gott det går. Men hur förebygger man sånt här? Det naturliga är ju att se till att fåren mår bra, hålls friska i magen, inga små eller sjuka djur ut på bete, maskmedel doserna på grej, insektmedel över hela betessäsongen och det där ”normala”. Så jättemycket annat kan man inte göra, det man nu kan göra är att läsa på. Studera, läsa på internet, lyssna på grannar och bekanta, fråga dom som vet och kan, och gå på föreläsningar.

Det här gäller ju inte bara för den här flugan, utan för alla sjukdomar. Att försöka vara före sin tid, samla på sej kunskap så att man när det väl händer någonting kan reagera med en gång.

Nåja, tillbaka till kvällens know sheep föreläsning. När alla frågor var besvarade, klockan blivit en bit över 21 och kaffe var drucket började alla söka sej hemåt, så även jag. Dock kunde jag konstatera när jag satte mej i bilen att det kunde bli tajt att hinna till färjan mellan Pargas och Nagu klockan 21.30. … 21.31 var min klocka i bilen när jag kom ner till färjan och såg att den hunnit ut 3 meter och börjat tuffa iväg. Följande tur gick 45 minuter senare 22.15… Men inget att göra åt, jag hittade mej ett gammalt kexpaket (som verkligen inte innehöll goda kex mer ) pratade lite i telefon och snart var klockan 22.15. Det är ju det, att fast man kommit över färjan, så är man bara halvvägs ändå. Ner till följande strand, lämna bilen där, packa det man handlat i snurran och så köra några minuter till hemstranden. Sen var det bara 527 steg hem till trappan. Äntligen hemma, och kvällsmatning. Men sen, efter 15-16 timmar på språng var det skönt att lägga eld i spisen, ta en kopp te, summera dagen och försöka smälta allt man hört om fårhälsovård.

Lugna puckar!

Idag har vi först varit i fähuset med kossorna. Seminören var på besök och seminerade en ko och dräktighetskollade två andra. Jag och Michaela blandade en sinkomix. Mellan varven hade vi lite disco i foderladan och spelade musik från traktorn. Lite roligt måste man ju få ha 🙂 Dagarna ska ju förgyllas med lite guldkant också. Efter maten tvättade vi upp en av traktorerna och fixade lite småsaker i maskinhallen; målade dyngpumpen bland annat. Inte så mycket anmärkningsvärt. Det är ganska lugnt här för tillfället då ettorna sköter det mesta av plogningen.

Något jag tycker skulle vara ganska roligt, är att vara lärare på en sådan här skola. Tänk vad mycket olika saker man skulle få göra. Det gör man väl som ’vanlig’ bonde också, men att ha så pass många människor inblandade i saker och ting skulle vara en rolig utmaning tycker jag. Kanske det är något att fundera på – jordbrukslärare? 😉

Svarta boken…

Kruxar för, låter stå tomma, frågetecken, röda bollar, gröna bollar, pilar uppåt, pilar neråt, plus och minus, svarta ringar och så vidare. Alla tecken har en förklaring i mitt huvud. Att besluta sej för vilka som får vara kvar och vilka som skall bort är ingen lätt sak. Det som avgör är inte bara en sak. Att tänka på när man står där med en hel radda med tacklamms öronnummror är bland annat, vem är mor och far, mormor, mormorsmor… födelsevikt, födelsedatum, antalet syskon, tillväxten, nuvarande vikt, tillväxten i förhållande till sommarens bete, syskonens vikt, ullkvalitet och det viktigaste av allt, är lammet tamt? Har det möjlighet att bli tamt?

Ingen vill bli fasthållen och kollad i örat, så anteckningar från besök i lugn och ro på betet under våren och sommaren är viktiga. Många kanske tycker det låter knasigt. Skall ett litet lamm som gillar att bli skrapad bakom örat få grön boll och ett plus i kanten, medan ett stort lamm som är lite rädd av sej få en röd boll och en svart ring i svarta boken?

Svar: JA!

De som är små växer nog till sej, en del behöver lite mer tid, de kanske har varit på ett lite magert bete, ängarna ute i skärgården är inte direkt några matbomber, djuren växer långsammare, men fåren här fyller en annan viktig funktion än att bli slaktmogna så fort som möjligt. Skulle det vara det som skulle vara mitt mål med fåren så skulle jag inte ha finska får utan köttras och ösa i dem mat. Men det är inte det som min fårhushållning går ut på… Men det finns sådana lamm som växer till sej riktigt hyggligt även på holmbete, men, är dom skygga och springer till andra änden av holmen när jag kommer för att hämta dem, får dom en röd ring kring sin nummer i svarta boken. Sådana får kan jag inte ha! Jag kan inte ha får som strittar iväg och leker lågtflygande jetplan när man kommer nära.

Har varit med och försökt få fast sådana får. Dom ställer sej först med spetsiga öron, långa i nacken, studdsar iväg på alla fyra när man närmar sej och när man kommer nära, skenar dom iväg. Låga som stryklod far dom längs marken med fyrhjulsdriften på, det går undan…  Har man ett fårnät uppspänt någonstans för att fånga  in dem i en inhägnad studsar dom till med fjädrarna i benen och tar ett galant språng över nätet och skenar så långt bort dom kan, eller upp på ett berg där dom kan hålla utkik på vad man planerar göra till näst…

Så är man tam på min gård gör det inget om man är liten, korkad och ful i ullen, då får man stanna.