5 april, 2014 av Sonja

Vårbruket körde igång

Våren är rekord tidig i alla fall hos oss. Särskillt varmt är det inte, men solen har fått vallarna att grönska.

Antte var tidigt i morse ut och ”lappade” vallarna, på de ställen där gräset inte överlevt vintern. Blandningen som han sådde var engelskt rajgräs, ängssvingel och timotej.

fergu

 

Åkrarna var väldigt torra. Lite fukt fanns det på ytan, men annars är det riktigt torrt. Jag såg på FB en bild som troligtvis var tagen i Kimito där man redan ytharvar.

Hur tidig våren och vårbruket på riktigt blir återstår att se.

 

 

25 mars, 2014 av Sonja

Luppas gener går vidare

Luppa levde ett långt liv och lämnade många fina avkommor efter sig. Här hemma har vi två döttrar i mjölk samt hennes sista dotter som ännu inte mjölkar. Förutom dessa finns det flere avkommor antingen efter dessa döttrar eller efter hennes son Ponnistus.

Ponnistus har använts förutom inom finsk avel också i t.ex. Norge. Antte var på ett möte i Norge härom veckan och där kom det fram att den tjur som för tillfälle har bästa avelsvärdet i landet är Skjelvan, son till Ponnistus 🙂 🙂

På lördagen föddes en dottersonsdotter till Luppa här hos oss. Lisans far är Robert, som vi sålde till avelsbruk för några år sedan och hans mor är Uppa, Luppas dotter. Robert är mera en exteriörtjur än en produktionstjur, men eftersom kalvens  mor har goda produktions egenskaper, så har vi rätt så höga förväntningar för kalven. Nu är det bara att hoppas att allt går vägen 🙂

Aison o Lisan

 

22 februari, 2014 av Sonja

Kabböle

Vi är på en liten ”semester” i Kabböle, hela familjen för omväxlings skull. Då vi kommer hit brukar vi ofta prata om ”gamala tider” och för er som inte exakt vet var i världen Kabböle finns, så kommer här ett litet infopaket 🙂

Kabböle är en by i gamla Pernå kommun i östra Nyland och finns längst ut på en udde invid Pernåviken . Hur länge hit har funnits befolkning och varifrån namnet kommer vet jag inte. Enligt sägnen skulle en av de första fastbosatta personer som bott här ha hett Per af Kabbas och faktum är att det än idag finns en åker som heter Kabbasåkern.

I början av förra århundradet bestod Kabböle av två skattehemman, (under Näse gård, om jag inte minns helt fel); Jakobsvik och ett ”husvillt” område där inga byggnader fanns. Så småningom byggde man upp en gård på det ”husvilda” området och det fick namnet Husvilla. Efter några ägobyten och delningar heter gården idag Dahlskog och ägs av mig.

Man kan egentligen säga att Kabböle by i sin nuvarande utsträckning fick sin början då några estniska familjer köpte största delen av byn och flyttade hit i hopp om ett bättre liv än vad man hade i Estland. Man hade tidigare varit väldigt nära ett markköp i Rimito, men just innan man skrev under köpebrevet ändrade försäljaren sig och det blev Kabböle i stället. Kanske på många sätt ett bättre val för esterna eftersom man redan långa tider åkt över Finska viken för att fiska i dessa vatten. Lätt hade de inte då de flyttade och hela livet skulle i princip börja på nytt.Husen måste byggas, ladugårdar lagas åt djuren man hade med sig,  åkrarna röjas upp osv. Förutom jordbruket livnärde man sig genom fiske och båtbygge.Så småningom accepterades esterna också av den befintliga befolkningen och byn blomstrade upp. Jag vågar nästan säga att tack vare esternas inflyttning fick byn en egen skola, eget bibliotek,danslava,såg osv.

Då åren gick började det estniska i byn försvinna och idag finns det egentligen bara några enstaka byggnader kvar som påminner om byns historia samt några släktnamn som ännu lever vidare bland estättlingarna. Sådana är t.ex. Kristjankroon, Mikiwer och Warma. Namnet Mikiwer ligger mig närmast, då det är mammas flicknamn. Min morfar var liten pojke då hans familj flyttade till Kabböle och mormor (f. Piibemann) föddes några år efter flytten till Kabböle, så teoretiskt sätt är mamma est och jag och mina syskon halvester.  Mummis far var förövrigt en skicklig båtbyggare och det finns än idag en allmogebåt som är gjord enligt hans ritningar och heter Joosep,likasom vanhapappa.

I samband med att man firade 100 år sedan esterna flyttade till Kabböle restes en minnessten. Den avtäcktes av Estlands ambassadör i Finland och den står på det ställe där danslavan i tiderna fanns.

De åkrar som esterna med stor möda röjde upp för att livnära sina familjer med har så gott som alla växt ihop eller blivit beskogade, endast tegdikena bevittnar om vad skogen en gång i tiden varit.
Från att ha varit en by med mycket människor och många små gårdar har Kabböle förändrats till en typisk finländsk by som lever upp på sommaren tack vare sommargästerna. Visst finns här ännu fastbosättning, såväl ung som gammal,men nog får man vara ganska för sig själv då man går längs med landsvägen. Den enda gård som fortfarande bedriver jordbruk i byn är det forna husvilda området, Dahlskog.

 

13 februari, 2014 av Sonja

Fortsättning följer

Igår skrev jag om Rina och hur vi försöker få henne i skick. Nu har hon tagit ytterligare ett par steg mot rätt riktning då hon lite smakar på mat och idisslar 🙂

12 februari, 2014 av Sonja

Höpöhöpö piller

Nu har den dagen kommit som jag var helt säker på att aldrig skulle infinna sig. Vi håller på att testa homeopatisk ”medicin” på min gamla tant Rina.

Häromdagen då jag var ner och skrapa om dem lite märkte jag att hon var hängi och pratade om det med Antte som också hade lagt märke till det. Det var på veckoslutet och då hon nu ändå åt och inte hade några andra synliga tecken beslöt vi oss för att vänta med veterinären till måndagen. Under veckoslutet fick hon bl.a. kalk, magnesium, pötsipotku.

Då jag ringde och fick efter många om och men tag i en veterinär på måndagen misstänkte han problem i löpmagen. Han var inte vår egen veterinär utan från ett annat distrikt och tyvärr hann han inte komma ut. På tisdagen då jag ringde upp honom och berättade hur Rina mådde, kom vi fram till att han ingenting kan göra. Hon har sår, antingen i löpmagen eller i tarmen. Det ända man kan göra är att ge linfrö. Linfrö blir till en sorts gelé då man blandar det med hett vatten och det bildar en skyddande hinna i magen på kon.

Nå, jag lade en fråga på en FB-grupp om någon hade några andra tips och fick till svar homeopati. Jag är väldigt, väldigt skeptisk inställd till deras ”kraft”, men tänkte att vi måste prova för sämre kan hon inte bli av dem.

Efter ytterligare par stycken frågor om vad, hur mycket och hur man ska använda medlen begärde jag vår avbytare åka och köpa dem då hon var på väg ut till oss igår och på kvällen fick Rina sin första homeopatdos.

Nu har hon fått linfrö och höpöpiller och lite höpödroppar i ett dygn och tro det eller inte, men piggare är hon. Inte är hon i skick ännu, men ögorna är piggare och hennes avföring ser nästan ut som den ska göra.

Ännu är det för tidigt att ropa hej, för vi är inte ens halvvägs över bäcken. Men om hon ”karpar” sig och blir i skick får jag nog minsann lov att revidera min åsikt om dessa höpöhöpö mediciner 🙂

7 februari, 2014 av Sonja

Antte duger inte till seminbruk

När något börjar gå åt skogen så far allt! Senaste månaden hade vi nog minsann klarat oss utan, i alla fall i ladugården.

Man kan ju inte säga vad som harmar mest, för alla liv är värdefulla. Ekonomiskt sett var den största smällen det att Emington dog i komplikationer efter en förlamning. Hon kalvade i början av månaden och kom snabbt upp till 40kg mjölk per dag. Ingenting man direkt strävar efter, men inte kan man ju hindra dom från att mjölka heller. Hon kalvade bara för tredje gången, så risken för förlamning bedömdes som nästintill obefintlig då hon var på allt sätt i gott skick. Men där låg hon en morgon då avbytaren for till ladugården. Som första hjälp fick hon kalk under skinnet. Veterinären kom så fort som möjligt, allt som allt hade vi tre gånger veterinär hos henne. Vi lånade också en lyftställning så hon kunde stå på egna ben, vilket hon också gjorde men troligen blev ansträngningen på hjärtat för stor och hon dog ett par dagar efter förlamningen 🙁

Sen hade vi Lopeka. En litenliten jersey tjur som kom till världen lite för tidigt, men ändå väldigt pigg och kry. Han fick vara med sin mamma över natten i kalvningsboxen, eftersom hon verkade riktigt lugn och duktig. Men på morgonen då Antte gick ner till ladugården märkte han att Lopeka låg livlös i boxen. Mamman hade legat på honom 🙁 Nu är det ju inte frågan om en för liten box så att hon skulle på grund av utrymmesbrist ha måsta ligga på honom, utan det har nog bara slagit ”slint” i huvudet på henne fastän hon annars är lugn. Lopeka intresserade också avelsföretaget VG och han sku ha blivit testad för eventuellt seminbruk…

Följande: Lasse. Även han en tjur som föddes för ett par veckor sedan som VG sku ha velat testa för seminbruk. Hans mamma flyttade till oss från Anttes kusins besättning då de slutade med mjölkkorna ifjol. Lasses pappa i sin tur är pojke till Heisala Ponnistus, en avelstjur efter Luppa. Så det sku ju ha varit jätte roligt om det sku ha gott så bra att Lasse sku ha blivit godkänd till semintjur, men tyvärr dog också han. Orsaken den här gången var trumsjuka, han blev alltså uppblåst 🙁

Det tar inte slut ännu. Komea. En limousinkalv som föddes i början av året. Han hade nog oddsen emot sig redan vid födseln. Han hade förmodligen haft för trångt inne i magen då hans huvud var böjt bakåt och benena styva flera dagar efter födseln. Eller så hade han någon form av utvecklingsstörning för han blev aldrig riktigt bra. Då han dessutom fick inflammation i ”knäet” som inte blev bra trots medicin och hans ben inte överlag fungerade riktigt som de skulle, så tog Antte beslutet att avliva honom.

Sedan pricken på i;et. Nå, det är inte så allvarligt och sorglit som ovanstående men nog harmar det. Nämligen det att Antte inte duger för seminbruk. Alltså tjuren Antte, som testades men inte godkändes. Den andra Anttes avkommor pratar väl sitt klara språk om hans duglighet 😉