Kategori: Östensö

Höstens kalvningssäsong inleddes på lördag kväll när Flora nedkom med en en kvigkalv. Det normala för dikoproducenter är att alla kor kalvar på våren för att man på det sättet skall kunna utnyttja betestillväxten maximalt (när korna producerar som mest mjölk åt kalvarna växer gräset också som bäst). För min del är betets andel i foderstaten inte så värst stor och därför känns det inte lika viktigt att maximera vårkalvningarna, en del får gärna infalla på hösten.

Kalvningen gick fint, Flora redde sig helt på egen hand. Hennes modersinstinkter är det inte heller nåt fel på och kalven är pigg och nyter. Enda felet är Floras juver, som hänger alldeles för lågt (sk. hängjuver). För att komma åt spenarna borde kalven böja huvudet ordentligt och hon har helt enkelt inte riktigt hittat knixet ännu. Jag antar att hon fått i sej en del mjölk, eftersom hon fortfarande är pigg och inte visar några tecken på uttorkning, men jag har inte själv sett henne dia ordentligt ännu. För säkerhets skull mjölkar jag av Flora lite grann och ger kalven via nappflaska. Det säkrar näringstillgången men är inte särskilt bra på längre sikt. Jag vill ju att kalven skall lära sig dricka själv, inte förlita sig på att jag serverar. De får hållas i kalvningsboxen ett tag till och öva, de flesta brukar komma underfund med tekniken så småningom. Tack och lov är modern som sagt snäll och tolerant.

Kvigan är för övrigt Trisses första avkomma i min besättning, så jag är extra intresserad av att hon skall klara sig bra. Trisse däremot bryr sig inte det minsta… 😉

Småkvigorna har börjat vänja sig vid sin hage och fenomenet nedrivna stängsel har inte upprepats sedan första kvällens snedsteg. I takt med att nyhetens behag avklingar börjar deras betesbeteende också utkristallisera sig. Just nu tillbringar de rätt stor del av tiden i ett skogsparti där de i första hand äter blad och kvistar.

Idisslarnas matsmältning och deras förmåga att bryta ner cellulosa är egentligen en rätt intressant sak. Man tänker inte alltid på det, men korna äter faktiskt helst sånt som vi mänskor har svårt att utnyttja som näring. Faktum är att korna inte ens om de så försökte kan leva på enbart spannmål, de måste få en del strukturfoder för att må bra. Korna äter gräs, löv, bark och granris med god aptit. Bark och barr är ju inte så värst näringrika, men de konsumeras om inte annat som omväxling. Blåbär äts lustigt nog inte i nån större omfattning, men när de ger sej på dem äter de bären med ris och allt. De äter t.o.m. brännässlor, hur det kommer sig att de inte bränner sig i munnen vet jag inte.

På den tiden kor och hästar betade tillsammans var det inte ovanligt att korna åt torkad hästgödsel! Inte för att det inte skulle ha funnits annat foder utan därför att hästens matsmältning är inte lika effektiv som kornas. När hästen var klar med maten fanns det ännu mycket att hämta i den för en ko.

På höstkanten brukar kor som betar i skogen också äta svamp, vissa verkar riktigt tycka att de är delikatesser. Märkligt nog undviker de giftsvampar. Jag vet inte om de känner nån otrevlig doft eller vad det beror på, men de håller åtminstone reda på vilka som går att äta och vilka de skall låta bli.

Kalle undrade häromdagen kring hur kalvarna rör sig mellan mjölk- och köttgårdar. Faktum är att det finns flera alternativ beträffande den frågan.

Mjölkproducenter (som t.ex. Sonja) får ju en del tjurkalvar. Vissa föder upp dem till slakt på den egna gården medan andra väljer att fokusera helt på mjölkproduktion och säljer bort tjurkalvarna. Flytten sker vanligen nånstans mellan 2-8 veckors ålder. Rent praktiskt går det oftast till så att kalvarna säljs till ett slakteri, som sedan förmedlar dem vidare.

Specialiserade köttuppfödare köper tjurkalvarna från förmedlaren och föder sedan upp tjurarna till slakt. Det här är alltså fråga om gårdar som föder upp köttjurar men som inte har några egna moderdjur, de köper in alla sina kalvar. Hur länge tiden mellan förmedling och slakt är varierar kraftigt, men normalt brukar tjurarna gå till slakt vid 16-18 månaders ålder.

Dikoproducenter är en tredje kategori. De har dikor, d.v.s. kor som inte mjölkas utan bara hålls för att producera kalvar.  Vissa dikogårdar föder upp sina kalvar till slakt själva och har alltså hela kedjan med både moderdjur och köttuppfödning. Andra satsar bara på att hålla moderdjur och säljer kalvarna till köttuppfödare (alltså till samma gårdar som också köpte in mjölkraskalvarna). Dikornas kalvar flyttar dock från födelsegården till köttuppfödaren först vid 6 månaders ålder, eftersom en av hörnstenarna i dikoproduktionen är att kalvarna skall dia sin mamma så länge som möjligt.

Jag hör till den senare gruppen, alltså dikoproducenter som säljer kalvar. Eller skall man vara riktigt noga säljer jag bara tjurkalvarna. Kvigkalvarna behåller jag dels som rekrytering, alltså för att de i framtiden skall bli dikor, dels föder jag upp dem till slakt.

Lite mer kött på benen får man t.ex. här (tyvärr enbart på finska).