Midsommaren 2010 firades under trivsamma former. Släkt och vänner, nypotatis, grillat, god musik och alldeles för sent i säng. Precis som midsommar skall vara.
Våra midsommartraditioner inbegriper faktiskt ingen midsommarstång, men jag reste ett par alternativa stänger på midsommaraftonens förmiddag. Fast i ärlighetens namn handlade det nog mer om fågelskrämmor än festsymboler.
Kärnan i ensileringen av gräs är anaerob jäsning, d.v.s. jäsningsprocesser som sker under syrefria förhållanden. Därför är det helt grundläggande att plasten på rundbalarna är hel, uppstår hål och luft kommer in kan fodret förstöras. I värsta fall tvingas man kassera hela balen, men även om det inte går så långt försämras fodrets näringsvärde.
I Sundby har jag vissa år haft problem med kajor som hackar sönder plasten. De kommer i stora flockar och verkar av nån orsak irriteras eller attraheras av den nya, blanka plasten. Bara balarna klarar sej den första veckan brukar de få vara i fred därefter. Problemet varierar i omfattning och de senaste åren har jag inte haft så värst stora angrepp, men jag bygger ändå fågelskrämmor för säkerhets skull.
Skrämman består av två gamla höstörar som slås ner, en i var ända av balraden. Därefter spänner jag ett par presentband mellan störarna. Banden skall vara spända som fiolsträngar så att de både darrar och ”sjunger” i vinden. Jag är inte helt säker om kajorna är mer rädda för ljudet eller rörelsen, men åtminstone hålls de borta från balarna.
Det här är utsikten för dagen. Och för gårdagen och morgondagen och många dagar till i sommar. Framåt hösten känns det där avgasröret nästan som en gammal vän.
