Tusan också nu har nästan fyra timmar gått åt framför skärmen igen, är det början på datorberoende?
Det går onekligen åt en massa tid framför datorskärmen på både gott och ont, om det sen kan anses farligt har man själv svårt att avgöra. Funderar över vart de senaste timmarna tagit vägen….. lite bläddrande och några REKO-kommentarer på Facebooken får jag väl tillstå men i övrigt har det blivit att läsa Vasabladet som e-tidning, kolla kommentarer på Bondbloggen och väderprognoserna, läsa lite nyheter och kommentarer på YLE’s sidor, kolla startlistorna och gästbokskommentarer på BotniaVasan’s hemsida, gå igenom e-posten och så gick det lite på en timme åt att betala en STOR hög med räkningar och mata in årets förskottskatteinbetalningar.
Om det sen kan anses vara ett beroendeframkallat fenomen vet jag som sagt inte men visst återkommer jag till de flesta av ovanstående titt som tätt. De sistnämnda (räkningsbetalningarna) är det till och med lite svårt att låta bli ogjorda hur gärna man sen skulle vilja slippa 🙂
Alternativet skulle väl ha varit att läsa Vasabladet i pappersform och se YLE’s nyheter på TV och kanske tagit en tur i elljusspåret i stället för de andra aktiviteterna. Säkert hälsosammare och lika roligt skulle det ha varit.
Får väl konstatera att det är i det närmaste omöjligt att klara sig utan dator numera….. Februari är annars en månad som brukar vara mer eller mindre vikt för datorarbete i och med att skattedeklaration och en massa redovisningar ska göras då.
Annars så var det väldigt vårlikt idag, sol, takdropp och våryra talgoxar …….. och alldeles för varmt för skogsarbete …..
Mitt uppdrag som rapportör av snö- och tjälläget fortsätter även i vinter. I söndags var jag ute på ny runda vilket egentligen var en dag för sent då den egentliga mätdagen är den sista januari. Den dagen var jag dock upptagen med att funktionera på den lokala idrottsklubbens skidtävling eller Solf Parklopp som det officiellt heter. Ibland hör man dock, speciellt de yngre, deltagarna kalla loppet för ”morotsloppet” då varje deltagare som kommer i mål brukar erhålla en påse morötter. Två av barnbarnen deltog så det föll på morfars lott att också se till att skidorna löpte väl.
Det hann börja snöa och skymma innan jag hade ätit så jag beslöt att skjuta upp rundan till följande dag. Snöfallet under natten var stundtals ymnigt så det medförde lite mera arbete under mätrundan än om jag skulle gått dagen innan då det ännu eventuellt skulle ha funnits partier som varit så gott som snöfria.
Som sagt skulle ha mätningen utförts rätt dag hade det inte funnits mycket att notera. Men på söndagen varierade snödjupet mellan 6 och 35 cm i skogen och mellan 12 och 27 cm på åkermark. Snön vägs också för att reda ut dess vattenhalt men eftersom det mest var frågan om nysnö vägde den inte så mycket, det är alltså inte aktuellt med snöskottning av tak ännu åtminstone. Som väntat fanns det inte heller mycket tjäle att notera, i skogen fanns ännu ofrusna partier och som mest noterades 12 cm djup tjäle. Ingen vidare bärighet för tunga skogsmaskiner ännu med andra ord. På åkermark varierade tjäldjupet mellan 12 och 18 cm.
Terrängen förändras betydligt då träd och sly pryds med snö och det kan stundtals vara besvärligt att orientera sig samt finna de fasta mätpunkterna i skogen. Ibland har jag snitslat rutten på de besvärligaste partierna för att undvika alltför mycket yrande. Följande bilder som är de sista jag tog innan telefon gav upp får illustrera söndagens övningar.
Det är väl bara att bege sig in i snölandskapet 🙂Mätpunkt #5 hittades lätt men hur går det med nästa? Rätt riktningen är hursomhelst rakt fram 🙂Här har jag tydligen gått förut…. vilse? Nää men inte så lätt att hitta en vitmålad käpp som är en meter hög!Där är du ju! Missade dig tydligen med 3-4 meter vid första försöket. Noterar 22 cm och så vidare till nästa som ligger 40 meter bort…..
De som vill jämföra med mätningarna från våren 2013 finner dem här. Ifjol var det som bekant inte mycket till snö och tjäle, vi får väl se hur situation utvecklas under återstående vinter.
Min trogne följeslagare här på bloggen som försett läsarna med stor del av bilderna och videorna har gett upp. Det är främst det som gjort att det inte blivit så flitigt deltagande här på bloggen den sista tiden, inte att jag blev tagen av det stora intresset enligt bloggundersökningen. Men visst är jag precis som de övriga bloggkollegorna överaskad och tacksam över det stora intresset för våra ibland tafatta försök att beskriva vardagen på våra gårdar. Att skriva blogg är väl kanske inte i första hand ett självändamål även om det i mitt fall ibland har en terapeutisk funktion. Att det under vissa perioder varit endast vi bondbloggare som kommenterat varandras inlägg har nu som då fått mig att fundera om detta enbart är en klubb för inbördes beundran. Efter att ha tagit del av kommentarerna i kollegornas senaste inlägg konstaterar jag att så inte är fallet.
Frånvaron av kommentarer orsakades visst också av lite tekniska problem under sensommaren vill jag minnas. Men som sagt roligt att det fortfarande intresserar och för egen del tycker jag att läsarna nog gärna, även om vi skriver när andan faller på och inte per beställning, kan fråga efter saker som Ni undrar över.
Laddningsproblem.
Men åter till luren. Det har varit lite till och från med laddningen av batteriet den sista tiden och jag trodde till först att batteriet var slut. Märkte sen att genom att vicka lite på Micro-USB’n kunde laddningen ibland fås att fungera men ibland så ville det inte alls. Vid närmare undersökning konstaterade jag att det nog är kontakten och inte batteriet som krånglar och efter att ha googlat lite verkar det som om det är en svag punkt på denna telefon som i övrigt fungerat bra trots att den hängt med både i vått och torrt. Hittade i arkivet det inlägg som skrevs då telefon köptes och kunde på så vis verifiera att det är ganska exakt 3 år sen den skaffades. Vad jag förstått så får det numera räknas som en helt OK livslängd för dylika apparater även om denna säkert ännu skulle kunna användas ytterligare en tid blott jag fick den fixad. Största problemet med USB-porten verkar vara att den inte är så lätt att byta ut då den tydligen är fastlödd direkt på moderkortet. Att föra den på service lönar sig antagligen inte även om en ny USB-port kostar endast någon Euro. Det blir antagligen att införskaffa en ny följeslagare.
Vad härnäst?
Jag har kommit bra överens med Lumia 800 och jag har också förvånats över att den varit så pass tålig att den klarat av den stundtals tuffa hanteringen i skog och mark. Utan telefon klarar man sig inte längre så nu är frågan vad skall man välja härnäst? Det får gärna vara någon snarlik modell så att man inte behöver lära sig använda luren från början. Förslag?
Jag har från och till kallats till studion i Vasa för att delta i ett diskussionsprogram som kallas för fredagsklubben, idag var jag åter kallad att diskutera aktuella teman. Länkar dagens avsnitt ifall någon vill höra en snorig och lite hes bondbloggare diskutera matpriser och snuttjobb.
Har med intresse följt med diskussionen i Nisses inlägg om det lönar sig att skruva eller utföra produktivt arbete. Eftersom det här inte enbart är en verkstadsfråga väljer jag att skriva ett skilt inlägg.
Plus och minus.
Det är ett stort dilemma det här att våra produktpriser är så låga. Att köpa nya dyra maskiner eller låta andra utföra arbeten på gården har blivit svårare och svårare då det krävs allt mera sålda produkter för att få ihop till utgifterna och lönerna. De senare stiger ju betydligt snabbare än vad våra utförsäljningspriser gör som i vissa fall till och med sjunker. Så jag förstår mycket väl Nisses ideologi att själv reparera för att inte behöva arbeta häcken av sig för att klara av att betala räkningen. Om han dessutom har kunskaperna och intresset för att skruva och svetsa är det ytterligare ett plus.
Å andra sidan är det också viktigt att maskinerna fungerar för att få något arbete utfört överhuvudtaget så att inte all tid går åt till skruvande. Här i det egna företaget har jag resonerat som så att de maskiner som används i arbete som måste göras under en begränsad tid lönar det sig att satsa lite mera på. I grönsaksodlingen används också en hel del specialmaskiner som inte går att uppdaga i grannskapet så dem lönar det sig definitivt att ha i skick. Däremot går det att göra lite avkall på driftssäkerheten vad gäller maskiner som har lite ”mañana- mañana-faktor” och utrustning som finns tillgänglig i de flesta gårdar i grannskapet. Där blir minuset inte så stort om än maskinerna står i verkstaden någon dag.
Nettot.
Nu vet jag inte riktigt bakgrunden till de stora handelskedjornas aviserade prissänkningar. Har hotet från de utländska handelskedjorna blivit så pass relevant att de försöker mota Olle i grind eller är det ökad direkthandel som dom oroar sig för? Att dom som det påstås skulle pruta på sina marginaler har jag svårt att förstå då dom gång på gång hävdat att det inte finns någon luft i deras prissättning. Den ena kedjan har visserligen sagt sig avstå från nya etableringar och utbyggnader och det är förstås klart att då ökar ju marginalerna något. Om det nu blir ett regelrätt priskrig så kan det för en tid säkert gynna konsumenterna men att det som det hävdas skulle ge större köpkraft betvivlar jag då den riktiga matens andel av konsumtionen är så liten. De här beror nu på vilka varor som tas med i kampanjen. Det brukar ju vara så att det som förloras i gungorna tas igen i karusellen. Tyvärr är risken för oss bönder att ytterligare press sätts på producentpriserna och att det är vi som får stå för kampanjkostnaderna och att vårt redan låga eller i vissa fall obefintliga netto ytterligare sänks.
En stor och billig reklamkampanj har dom i alla fall fått.
……borde jag kanske hållits. Inte för att det heller skulle ha garanterat att jag hållit mig fri från flunsan men risken att smittas hade i alla fall varit betydligt mindre.
Odlarseminarium.
Jag deltog förra veckan återigen efter ett par års paus i det årliga odlarseminariet för grönsaks-, frukt-, och bärodlare. Normalt brukar jag så gott som årligen sen slutet av -80-talet delta men de två senaste åren har det arrangerats lite väl nära inpå min årliga skidresa. Nu kommer skidresan att arrangeras lite senare så det gav möjlighet till deltagande, dessutom hade jag lite affärer i Åbo-trakten som jag kunde sköta på samma gång och då jag erbjöds skjuts under delar av resan passade det som hand i handske.
Vi ”specialväxtodlare” är ju en liten grupp i landet så med ca 250 deltagare i seminariet kan man räkna med att uppskattningsvis 5% av landets odlare fanns representerade. Det är inte många gånger under året som man har chans att träffa så många av sina kollegor så seminarierna ger förutom en hel del branschinformation också goda möjligheter till att diskutera och utbyta erfarenheter. Dessutom samlar seminarierna annat branschfolk som representanter från affärsliv, rådgivning och myndigheter.
”Ren hand – smutsig hand”.
Förutom oss odlare fanns det väl närmare ett tusen personer från olika håll och kanter på färjan vilket naturligtvis medför att man utsätts för risken att smittas av de influensabobbor som cirkulerar så här på förvintern. Man berör gemensamma föremål, skakar hand och får kanske någon kram av dem man är närmare bekant med. Jag lider nu inte av bacillskräck och är man relativt frisk så tål man väl en och annan bobba om de nu inte blir alltför många. För att lite decimera kontamineringen brukar jag hålla lite skillnad på höger och vänster hand så att höger hand är den ”smutsiga” och vänster hand den ”rena”. Höger hand använder jag således till handskakningar och att ta i föremål som andra berört medan jag använder den ”rena” vänstra handen till att peta mig i ögon, näsa och andra kroppsöppningar 🙂
Nu är det ju otroligt svårt att vara konsekvent i sitt handlande, man knäpper ihop händerna, applåderar och tar i misstag i föremål med fel hand. Hur som helst så överskreds smittotröskeln i något sammanhang och jag har nu fått gå på halvfart några dagar med muskelvärk, stegring, snor och nysningar vilket inte är något vidare muntert. Därtill var det i början av denna vecka några dagar med någorlunda vinterväder som bra hade passat till skogsarbete och skidåkning och med bara 3 veckor kvar till BotniaVasan hade det varit hög tid att få lite träning. Idag då det verkar som om de värsta förkylningssymptomen börjar vara över så har vädret varit regnigt, blåsigt och varmt vilket definitivt inte passar varken skogsarbete eller skidåkning. Att det är dåligt vinterväder är ändå inte så underligt då man hör radion meddela att havsvattennivån ligger på +83cm i Vasa.
Att jag skulle ha hållit mig i skogen garanterar ändå inte att jag skulle undgått förkylningen den kan ju lika gärna ha ”burits” hem från till exempel skolan med barnbarnen då det ingalunda är så att jag är den enda i nejden som är förkyld. Många har dessutom drabbats av en besvärligare variant som tagit flera veckor att kurera. Om jag nu är i skick till nästa vecka så är det väl egentligen inte mycket att orda (eller skriva) om och var det så att jag fick smittan på färjan så var resan ändå den värd för så pass intressant och roligt var det att återigen delta.
17 januari 2015.
Med tanke på att mer än halva januari månad passerat ser det onekligen illa ut med skogs- och skidföret för andra året i rad.
