Ytterholm – Sida 42 – Bondbloggen

Trippelmontage och Födelsedag

Lillvalle ser riktigt tuff ut med sina 10 tossor…

Det var enda möjligheten för att få kålhäckarna från åkern…

Det här är kållandet. Det ser grönt ut, nästan så man skulle tro att all kål är kvar, men så är inte fallet. Det finns dock kvar en liten ruta kål. Det höll inte att gå där när de skar in kålen, så det måste de lämna, men rutan är inte så stor, skulle kanske ha kommit 3-4 häckar kål därifrån, skulle också ha varit en putsad pall, men när man inte kommer dit ens med stövlar, så vad göra… Bara att köra hem de överblivna häckarna.

Hipp hipp hurra! Det är Storvalles födelsedag!

Imorgon, för 10 år sedan, fick Mats hem sin ”Storvalle”. Den var sprojlans ny direkt från fabriken. Dagen var stor och fylld av glädje. Jag var inte med på den tiden, men jag har hört historier om det… Sin första egna traktor köpte han begagnad som 19åring, men före det hade han kört traktor med morfar på Dånö ända sedan han var så stor att han var kapabel att få ner pedalerna. Mats har i alla tider varit djupt intresserad av traktorer. Historierna om när han som liten kläpp blev dragen i pulka till dagmamma eller dagis och höll frågesport med sin mamma om vems hjulspår som fanns i snön längsmed vägen hör till de bättre. Eller som när han som lite äldre cyklade runt till alla firmor i stan som kunde tänka sej ha en traktor på backen och kanske någon broschyr inne på hyllan som man fick ta med sej hem och studera. Mats är nämligen uppväxt i Mariehamn, men så fort han kom ur skolan hägrade mormor och morfars jordbruk i Geta – paradiset fyllt av blod, svett och tårar 😉 Ni bönder, ni vet, endel föds med jordbrukaryrket i ryggmärgen och älskar det mer än någonting annat. Att satsa och köpa sej ny traktor vid en ålder av 23 är inget man gör om man inte är född med olja i ådrorna.

Sedan den dagen har det varit många turer med den traktorn… Den har varit mattes allt i allo och fått kämpa många dagar i både lera och snö. Grattis Valle!

Får i snö

Såhär såg det ut från köksfönstret dagen efter att det snöat. Totalt ramlade det ner ungefär 20cm fin, kall, kritvit snö. Småningom mildnade det i och snön satt ihop sej. Men världen var vit och från vattnet steg det sjörök hela dagarna, vattnet var varmt och vinden kall.

Får i snö – det går bra det! 🙂

Fåren har sökt sej till solen för att idissla och vila eftermiddag. Så länge det finns mat är det ingen nöd. Och inget snöslask, det tränger in på bara skinnet på både folk och fä. Torr snö brukar gå helt bra för fåren, det lägger sej i pälsen men smälter ofta inte, ullen isolerar så snön förblir osmält , men blir det töväder eller så snön blir till vatten rinner den in mot skinnet. Ändå ser fårens ull till att vattnet rinner av, men det som finns mitt på ryggen, så att säga i mittbenan måste ju vara kallt… burrr…

Fåren fick vara inne medan det värsta snövädret pågick, det tog några dagar, men sen fick de gå ut igen. Jag brukar låta fåren gå ute så länge de utlovas töväder inom rimlig tid eller tills det fryser till på sjön. Blåis med snö på är det mest förrädiska som finns, även för får. Men nu är vattnet ”varmt” ännu, och ingen röjknoppning i siktet, så fåren fick gå ut. De har tak att söka, så det går ingen nöd på dem, och mat får dom obegränsat så länge dom går ute. När fåren inte ännu har hunnit få så mycket ull och de går ute så är det viktigt att de får mat så det räcker till allt som tar energi.

Mat, mat, mat… Det än nyckeln till mycket…

Snöslask?

Vad det än kommer där borta så tänker inte jag möta ”dedär” minerna imorgon morgon…

Kan får se sura ut?

Ja, de kan dom! Dom kan se riktigt sura ut! Örona snett bakåt och sneda blängande ögon brukar man möta på morgonen efter första snöslasket. Jag har hunnit klippa de tackorna som går med bagge. Det gjorde jag för ca 2 veckor sen. Sent eller tidigt? Ingen aning, jag gjorde det när jag hann. Kvar att klippa är alla lamm som inte ska till slakt, men det är samma med det, man får göra det när man hinner. Bara det inte blir för kallt, då får det vara till våren. Ingen bra lösning om det blir så, men när man måste prioritera, så kan det hända att det måste bli så.

Men nu utlovas det slask tills imorgon, vet ju inte om det kommer snöblandat alls, men enligt väderprognoserna, och sikten västerut, så ser det ”lovande” ut. Temperaturmätaren står på 1,1 grader plus klockan 20.30… Hmm…

Viktigast var att få in de klippta tackorna. Men för att få in dem, utan att de blandar ihop sej med alla lammen, så måste jag också få in dem. Trångt sku det att komma bli, men vad gör man?

Det handlar bara om någon natt, eventuellt nån dag, och tills imorgon eftermiddag är planen att kunna släppa ut dem alla igen, eller lördag förmiddag. Jag har inte fått slaktat så mycket ännu, så för tillfället är fårhuset proppat när alla skall in, men det ska det bli bot på småningom.

I väntan på sin tur stod tackorna vid stängslet och gapade allt vad de orkade, precis som om de visste att de också snart skulle få komma in. Visste dom att det kommer att bli skitväder?

Hur som helst så var de inte alltför avigt inställda till att få komma in när jag öppnade grinden, det var full galopp, raka spåret in. Inne väntade ensilage, trångt vid matbordet, men som sagt, det är bara för natten… Förhoppningsvis i alla fall! Annars blir det att trolla fram en plan B…

Ute på betet har de en gammal ria som de kan gå in i, men då blir det värre trångt där, än vad det blir i fårhusets ena fålla.

Väl inne kom Anne och Viktoria och ”tackade”.

Medan de andra trängdes vid foderbordet kom de stegande och tryckte sej emot mina ben.

Teater

Å vad gör man sen då? Regn alla dagar. ”The botten is nådd” sjunger Timbuktu, nånstans där börjar väl humöret på vädret befinna sej. Ändå visar sej vädret idag sej från den bättre sidan, plattstillt, uppehåll och en grad på plus för tillfället. Längre inåt land har det nog varit kallare. Efter att ha varit en sväng in på facebook och se vad vänner och bekanta har för statusuppdateringar kan jag konstatera att vi har rätt varmt här ute på holmen. Vattnet värmer. Att se på väderkartorna blir man inte direkt överlycklig av, storm och gorm är att vänta de kommande dagarna, eventuellt lite snö också… Det kommer inte fåren att tycka om…

Vad göra? Lägga sej ner och böla hjälper inte mycket, bara att knata på och försöka hitta lite ljusglimtar i vardagen. En ljusglimt var när jag här om dagen var kulturell. Jo, stjälp inte omkull, jag var och såg HAIR på Åbo svenska teater. Det händer sej verkligen inte alltför ofta att jag är på teater, men när jag väl är tycker jag det är vansinnigt kul och lovar lite för mej själv, att det här, det måste jag göra oftare! Men inte vill det bli av. Varför man inte kommer sej iväg har väl fler orsaker. Att jag kom mej iväg den här gången var för att föreningen Kirjais och sommaröbygdens utveckling r.f. ordnade det hela. Det var bara att säga, ja, jag kommer med, så fick jag sen biljetten i handen när jag kom till teatern och samåkning ordnades så inte alla behövde ta egen bil. Smidigt. Det är lösenordet för att få mej med på något gulej, smidigt ska det va, annars får det va.

Fart och fläng, folk och skumpa. En och en halv timme från teatern, staden ljus och liv skulle jag hem och det var kolsvart och regnade. Snurran startade ändå snällt och Mathias som inte var med på teater utan fick vara hos barnvakt under tiden, var rätt nöjd där han satt på sin lilla skumgummibit och gav order om att jag inte skulle köra så hårt då det var mörkt. Hem kom vi i alla fall, snudd på genomsura, men vad gjorde det, vi va ju hemma 🙂

Kål och dikeskörning

Mats har kinakålen inne. 🙂

Det blev snudd på fullt i lagret och kålen ser fin ut, alltid något att glädjas åt. Det krävdes trippelmontage med tossor på lillvalle för att Mats skulle våga sej efter en del av kålhäckarna. Han körde fast i kållandet också, med ”tomma” traktorn sa det nästan plopp så satt den där, med träck och jord upp över däcken. Två grävmaskiner krävdes innan den var därifrån. En att dra och en att hålla i med så inte det skulle bära av ikull. Det optimala skulle ha varit svävare, men… ja, det är ju som det är med det också.

Men in kom kålen och när han skulle köra in häckar fick han hjälp…

Så fort det brummar i någon knut kan man nästan vara säker på att det står en liten kille och visar om man skall köra fram, bak, höja, sänka, osv… Koncentrationen är på topp för både far och son när kålhäckarna ska stuvas 🙂

Det är ett lite extra program att ha en liten kille med sej, men tänk vad man lär sej i den åldern, och det speglar sej i de vardagliga lekarna…

Efter att i veckotal hört och sett hur Mats gång på gång kört fast sej på ett eller annat sätt, så ”råååkade” det sej ju att Mathias också fastnade med sin bil i diket på vägen upp till fårhuset. Naturligtvis hjälpte det inte att ta tramptraktorn till hjälp, utan grävskopan och lilla blåa traktorn behövdes också för att dra upp bilen. Men inte kunde han köra alla maskiner själv, utan mamma fick lov att övertalas att komma med och köra, innan problemet var löst.

Kommer ni ihåg – en gång till

Idag var det dags för de sista att få komma hem, sist ut, sist hem? Eller hur var det nu, kommer inte ihåg, var så länge sedan. Men det minns jag, att det var dimma! Tjock dimma var det när vi förde ut fåren till Borstö i ”våras”, någon som minns?

Men det var då det, nu var det dags för att hämta hem dem. Hyggligt väder var det igår och det höll i sej ännu tills idag. Stenhård koll på vädersidorna, vackert utlovades, och det höll i sej.

Såhär såg det ut vid starten i morse. Det var plattstillt. Himlen speglade sej så vackert i vattnet ända tills pappa kom från sin strand med Liselott till min strand, och hämtade upp mej där. Det var som att förstöra en vacker målning när han kom med båten, men där kunde man ju inte bli att stå och stirra och se dum ut, fort fort iväg. Klockan var… morgon… ca 8 tiden. Det är tidig tid för mej att vara på plats i stranden. Jag är som en nattuggla och sitter hellre uppe till halvt mitt i natten än stiger upp klockan 7 vilket jag gjorde den här morgonen…

Nåja, iväg kom vi. Medsamma när vi snett rundade Ytterholms södra udde och tog sikte rakt söderut, började det komma emot vågor. Ju längre fram på dagen som det skulle ta, desto större sjö skulle det hinna dra upp.

Solen steg i öster, dold bakom molnen som tornade upp sej, och såg ut att innehålla en hel del regn, eller kanske de bara stod där och hotade? Det fanns stora, mörkblåa ridåer hängandes i söder, kanske lite längre bort än vad vi skulle, men nu spelade ingen roll vilket väder vi skulle möta, nu skulle fåren hem. Punkt.

Båtturen tog som vanligt sin timme och när vi väl började sikta Borstö holmarna såg vi ett låghängande, grått moln en bit bort och ur det molnet kom det ner regn. Man kunde riktigt se hur skuren, och molnet vandrade vidare där borta. Som tur var, var det en bit bort och skulle inte komma att blöta ner oss.

Så steg jag då iland på den nordöstra delen av den holme där fåren vistas mot höstkanten. Borstöborna är hyggliga och flyttar fåren till en närliggande holme när betet sinar på hemlandet. Jag hade inget hört av dem, om de flyttat fåren eller inte, men de brukar göra det, så ”-nog har de säkert gjort så i år också” var vår filosofi, och det stämde. 🙂

Men var börja leta? Holmen är långsmal och flera hundra meter från ena änden till den andra. När jag blev ilandsläppt siktade jag direkt motvinds, till södra sidan och österut. Vinden låg på där. Fåren brukar trivas ”väderpå”. Jag ropade några gånger med jämna mellanrum, och mycket riktigt, efter kanske 10 minuter fick jag svar 🙂 Och så kom de radandes…

Med flinka klövar skuttar de smidigt omkring på det glashala berget bland enbuskarna som dominerar växtligheten. Jag däremot är inte lika flink och får bara se upp att de inte knuffar omkull mej när de kommer. De är inte av den sorten som springer undan, utan av den sorten som kommer uppklättrandes mot ögonen om de bara får.

Mitt uppe på berget stannade jag och kikade bak mej. Fåren kom radandes som i ett pärlband, innan jag hann få upp min kamera hade några av dem redan hunnit passera mej, men jag fick ändå några av dem på bild med byn, hav, holmar och himmel i bakgrunden.

Så ”krella” vi iväg mot båten längs bergen.

Vi tar alltid ombord fåren vid ett speciellt ställe. På västar änden av holmen, det är ganska lagom djupt där, berget är format passligt så man får fören in i en V formation, så fåren har lättare att hoppa ner i båten.

I år krävdes inte några större lirkanden, lite övertalning med havreämbaret, men sedan gick det nog rätt så galant. De gamla tackorna som var så smidiga, på det för mej, glashala berget, ( trots bra gummistövlar med rediga räfflor, ) förvandlades på glasfibern i båten till balettdansösens raka motsats. Glasfiber och klövar är ingen bra kombination. Det märktes också en stund senare när vi kom ut på öppnare vatten. Det hade redan dragit upp lite sjö och tackorna hade svårt att stå i ända. Någon lade sej ner, men de flesta skulle envist stå. Pappa fick parera och trimma upp båten med trimmplanen för att båten inte skulle kasta sej på sida alltför mycket innan fåren funnit sin position i båten. Det är först alltid ett irrande om var de skall stå, lammen vill stå nära tackan och tackan flyttar runt tills hon har hittat ett sätt att stå stabilt på, om hon inte ramlar omkull. Sjögången leder också till att de alla åker lite från höger till vänster innan de ställer sej stadigt och stilla.

Så kom vi i halvfart hemåt. Fjärd efter fjärd avverkades, och småningom siktades Ytterholm. När vi körde in genom ”strömin” och det började komma land och träd på alla sidor började tackorna vädra luft. De stod med nosen rätt i vädret och näsborrarna blev dubbelt så stora som normalt. Om det var för att det luktade grönt eller ”hemma” vet jag inte, men de verkade gilla det.

På vingliga ben stegade de längs bryggan iland. Jag tvättade ur båten diverse pärlor som de lämnat efter sej… Men när jag sedan skulle söka upp dem för att ta dem med mej upp till fårhuset höll jag inte på att hitta dem. Jag gick en lov och små ropade på dem, inget svar… Mitt i allt fick jag syn på dem. De hade, antagligen direkt, gått och lagt sej för att vila under några låga tallar, och svarade inte fast jag vet att de nog minsann hade hört mej. Antagligen hade resan tagit på…