Kategori: Ytterholm

Nämen vilken surprisan, det blåser, idag igen…

Det är som förmårrat och det promenerar på mina nerver. Varför skall det alltid ställa sej och börja blåsa vart år just när jag skulle vilja hämta hem fåren från holmarna?

Nu vandrar jag omkring på holmen och fnattar på med allt möjligt och får egentligen inget vettigt gjort. Det jag skulle behöva göra, (få hem fåren) går inte, och då slår det spinn i huvudet och inget blir gjort. Att föröka tänka framåt, vilka jobb som kommer att komma, som jag skulle kunna göra nu medan jag inväntar bättre väder går ju, men ändå ligger osaligheten i huvudet och koncentrationen uteblir.

I Geta står Mats och liksom jag, hoppar av irritation över blåsandet. Han skulle behöva blastdöda potatisen inför upptagningen som smäller igång om nån vecka, men när det blåser går inte det. Det får inte flyga omkring, det får inte regna och alla andra krav som det har på sej, för att blastdödningen skall bli lyckad.

I väntan på bättre väder stuvar jag in någon maskin för vintern, väger baggar, syltar och saftar, drar eltråd, klipper gräs, flyttar och stuvar om i frrysarna, byker och manglar, och… ja, allt vad man nu hittar på att fylla dagarna med. Har till och med snart hittat alla delarna till vävstolen, men det får nog bli en annan dags historia 🙂

Att skruva upp havren är svettigt, och det kliiiar… ÖVERALLT!

Man backar in vagnen i dörrarna på gaveln, släpper ner sädskruven i vagen, tippar den lite, stöpslar, så börjar skruven jobba och jag också… Vartefter som tiden går och det kommer upp havre så står jag och måkar den åt sidan så det inte börjar rinna över kanten i låren på vinden. Låren är inte hög, mer bred och lång. Pappa står där nere i vagnen och ser till att skruven hela tiden har att skruva upp så jag inte slöar till. Men jag blir precis full med fnösk och damm som letar sej in under kläderna, riktigt ända in under trosorna!

Det är inge vidare trevligt kan jag berätta… Det dammar och yr otroligt mycket om den snustorra havren, och det kliar helt kopiöst, men det är inte att sluta innan lasset är uppe, det är bara att jobba hårdare så man får fram lite mer svett så slutar det klia så förskräckligt, och kliar lite mindre sen, när det förvandlats till en jämn gröt i nacken och på ryggen… Fräscht så det förslår…

Upp kom havren, och då är det bara att stöpsla ur, dra upp skruven och ställa den på sin plats i väntan på nästa år.

Nu har jag havren i låren och halmen radad på vinden. Bara att småningom börja plocka ner lite av varje längs den långa vinter som komma skall 🙂

Krack krack krack krack krack krack… sade det…

Jag kastade mej på stoppern, den där runda gulsvarta vridknapplutten som man startar och stänger av kraftöverföringen med. Vad var det nu som lät så obehagligt, grymt och dyrt?

Mathias som satt bredvid spärrade upp ögonen, stirrade på mej och klämde försiktigt fram ett: va va de?

Jag vet inte, men nu är det INTE bra svarade jag.

Vi balade ensilage den dagen, Mathias och jag. Med ca en halv ha kvar att bala blev det ett abrupt slut när balmaskinen lät som om … ja, jag vet inte vad. Vad göra? Jag bara inte ville gå och titta… Med en snudd på färdig bal i maskin var det bara att lyfta upp pickuppen, köra till stranden och göra det man brukar göra när det blir krångel och kris – Ringa pappa!

Väl i stranden med vetskapen om att pappa är på väg, vågade jag gå och kika in bakom skyddsplåtarna, och jag kunde konstatera att det inte var någon 5-minuters reparation det skulle till den här gången… Det var den stora – största keden som drar hela baleriet som gått sönder, distanserna som ligger mellan själva brickorna hade nötts bort och så hade det hela hakat ur, krökt bort spännaren och det såg mer eller mindre tilltygat ut.

De mest censurerade av ord kom som löpande band ur min mun.

Hur göra nu???

Pappa visste på råd. Med ”lite” skruvande och plockande, extra smådelar som hittats här som där uppe i pappas verkstadshall, lite våld och gas att värma med så det gick att bända tillbaka det som var krökt, fick keden nödhjälp så jag kunde få ut balen ur maskinen, plasta den och sedan följande dag bala vidare så jag fick det lilla jag hade att ligga balat.

Men keden skulle bytas, nödhjälpen bestod inte av några hejdundrande starka metaller och grejjer, men höll ihop det lilla det behövde. Ny ked införskaffades … efter diverse kringelikrokar påvägen… När man som tjej kommer in i en butik och säger vad man skall ha i reservdelsväg kan man få diverse olika bemötanden… Man blir frågad: Har du någon aaaning om vad maskinen heter? Är det det du skall ha? Vet du var den här delen sitter? Kan du visa på bilden vad det är? Den är ganska dyr…?

Tålamodet ryker och fram fräser man som en marskatt att, ja, jag vet var den sitter, jag var själv med och skruvade löst den och det är en sånhär jag skall ha! Ska jag säga det många gånger? Det kan mycket väl hända att jag inte vet det exakta namnet på just den här grejjen, dessutom skall man tydligen helt klart veta vad det exakt heter på finska också i det här landet, fast man knappt vet det exakta namnet på den på svenska – vad det sen än är, men jag har väl för 17 varit med själv och krälat i skiten och skruvat löst den! Jag vet ju vad det är jag ska ha! Det som ändå alltid är bäst, är att ha den gamla med sej. Då brukar det inte längre finnas frågor om det är exakt en sådan som det skall vara. Sen kan dom ju få fundera vad dom vill om vem som ska ha den, bara jag får åt mej det jag ska ha.

Nåja, hem kom ett nytt lager och en ny ked 🙂 frid och fröjd, och de som läste om min lyxiga lunch vet också att jag nu äntligen fått färdigbalat, allt höll ihop 🙂

Alla värderar vi olika,,, men för mej är bland annat det här är lyx…

En småtrött, mätt och belåten moster med Valter i famnen 🙂

Normalt består lunchen av en låda rester man grävt upp ur frysen, eller måltid hos någon här på holmen. För tillfället är min syster Alice mammaledig, så hon brukar laga mat åt oss här på holmen eftersom hon är hemma, och det är roligare om vi alla äter på samma ställe, och gärna naturligtvis till lika. Den här dagen gick det där med ”till lika” i stöpet för min del… Jag började morgonen med att koppla startkablar till valle, han var helt utan liv när jag vred om nyckeln, och blev därmed lite sen… närmare bestämt två timmar…

Att komma till Anisor och konstatera att det inte finns ett liv i traktorn, (den dagen man som mest vill att den ska starta) innebär att man först måste kolla om någonting man har på kobben startar, eller om man måste hämta reservakku eller laddare och kablar och … nåja, startade gjorde jonte, sen var det att få tag på startkablar. Eftersom man inte bara har att springa in i en verkstad för att hämta dem, utan måste åka båt någon kilometer först innan man börjar vara i närheten av ett par kablar tar sin rundliga tid… Men småningom fick jag så även valle att kvickna till och ”dagens dont” kunde börja. När jag då hade några ha att slå och linda in idag var det lika bra att slå allt före lunchen, skulle man släppa slåandet bara för att klockan slog 12 skulle det man tänkt få gjort den dagen dra ut på tiden på ett förargligare sätt. Bättre var att slå, skicka meddelande till ”restaurang bjärkholm” att jag blir sen, och sedan äta så gräset fick torka några timmar och sen fara och bala.

”Restaurangen” lovade hålla mat åt mej trots krångleriet och när jag så äntligen slog mej ner med rostbiff, gräddpotatis och sås, med kaffe och muffins på, var jag mycket glad över att inte behöva gå hem och gräva i frysen efter någonting ätbart. Det sparar så mycket tid en stressig dag, att mat och kaffe bara finns mitt i allt! Dessutom är det som om maten blir godare när man inte behöver diska efteråt 😉