Kategori: Ytterholm

Varje höst tänker jag att aldrig mer, och varje vår fräser jag gladeligen upp mitt lilla ogräsland där jag sår lite diverse grönsaker. Bara för hemmabruk, lite dill, lök, palsternacka, fänkål, ärter, bönor, squash och pumpa finns det i år där… någonstans…

Och så ogräs, något så sjuåndemilde med ogräs! (som vanligt… 😉 )

Eftersom grönsakslandet är lägst i prioriteringsklassen, är det först nu som jag tagit mej lite tid att söka efter grönsakerna bland ogräset, och visst hittar man små plantor av både det ena som det andra i djungeln…

Squashplantorna hittar man lätt, värre är det med de små andra plantorna som jag inte ens tänker försöka hitta med kameran…

Jag försöker först bena ur plantorna, stora som små, och sen hackar jag med pärongräfta mellan raderna och plantorna. Tid tar det, myggen biter, svettigt är det och ryggen känns som om någon höll på med hammare och mejsel i den, men om man ger sej 17 på att det skall göras så får man det nog gjort, förr eller senare.

Med gräftå, ( potatishacka 😉 ) hackas det på tills ogräset ligger omkull och ogräsrötterna uppe 🙂

Men varför håller man på, på det här viset, egentligen???

När svetten rinner längs ryggen och skjortan inte längre suger upp något vatten börjar man onekligen fundera… Men det är väl någon överlevnads gen som sitter djupt innanför långt borta som gör sej påmind att man måste odla grönsaker, annars är man utan och typ får svälta i vinter! Eller så är det den där visionen som alltid dyker upp i huvudet om våren, hur rofyllt och exotiskt det kommer att vara att sitta och peta bort ogräset mellan raderna medan solen skiner och ger en liten puff åt den vackra sommarbruna färg man kommer att få. Fåglarna kvittrar medan man går längs raderna med vattenkannan innehållande egengjord nässlegödning åt alla de goda grönsakerna, som preciiis kommer att se ut så som i den där fina trädgårdsboken man har studerat hela vintern, om vilken temperatur bönorna skall ha för att gro, och hur många cm det skall vara mellan fröna osv.

Nu kan jag bara konstatera att solen lyser med sin frånvaro, benen hör till de blekaste i södra Finland, fåglarnas kvittrande har bytts ut till peltorlurarnas eviga dunka-dunka-skrål, några rader syns inte då allt är en heltäckande matta, och nässlegödning har jag inte ens försökt mej på att göra sen den gången för flera år sedan, när jag glömde bort ämbaret med smörjan i, tills den själv påminde mej om att den fanns, med att sprida en halvhärsken odör kring hela holmen. Boken är för länge sedan gömd i sitt förvar upp på vinden och kommer antagligen inte att komma fram förrän nästa vårvinter då jag åter kommer att bläddra och drömma i den, men för tillfället har drömmen förvandlats till en mardröm, där jag hånfullt står och gapskrattar åt mej själv, hur kunde jag åter en gång inbilla mej att sommarens dygn har 36 timmar och inte 24?

Så enkelt, så vardagligt, så självklart… Eller?

Många pratar om det, lite sådär i hyschan-hyschan-ton, inte själva maten i sej, men, när man far bort och jobbar, får man mat eller inte? Många tycker det är självklart, har man någon på jobb hos sej en hel dag så hör det till att man bjuder den personen på mat den dagen, på ett eller annat sätt. På någon lunch-restaurang-liknande ställe eller hemma i köket. Om det så är schnitzel eller mikrovärmd leverlåda spelar ingen roll, men någonting… I princip vad som helst!

Mats som kör lite borta börjar ha sett en hel del… Pizza till traktorn vid åkerkanten, lunch-restauranger, husmanskost hemma i köket – allt är lika välkommet och värdesätts högt! Har man själv någon på jobb hos sej är det klart att alla äter lunch tillsammans. Det har till och med funnits dom som varit så tacksamma och glada över att få ett ordentligt mål mat mitt på dagen att de dragit av lite på fakturan… 🙂

Här ute på holmen kan man inte räkna med att dom man har på jobb hos sej kan fara till kyrkbacken och äta, det är i alla fall dryga 20km dit enkelväg, och varför skall någon sitta med sitt smörgåspaket i trappan och äta, när man själv sitter och slevar in köttsoppa?

Hur är det där ute i bygderna? Hur högt värdesätts ett varmt mål mat om dagen?

Så var jag då hemma igen efter en verkligt rolig liten tripp till ”pampas / plattlandet…” kärt barn har många namn sägs det ju 😉

När vi for ställde jag in mej på att det är vansinnigt långt och hur jobbigt ska de inte bli att köra och hur trött och smågrinig skall inte Mathias vara innan vi är framme, och… ja, ni vet, allt det där man kan måla upp för sej själv så länge man inte har upplevt det. Nu efteråt tyckte jag det gick så fort att köra, Mathias satt snällt, tålmodig i baksätet och vi stannade hela en gång på vägen upp för att röra på benen. De långa raksträckorna var inte alls jobbiga, utan mer roliga att köra.

Väl framme sökte vi upp Christer och Eivor på Finnefarm och lyckades prata bort dem från jobbet, så att när vi lite väl sent började dra oss tillbaka till gästgiveriet fick vi veta att de samma kväll ännu skulle skära in lådvis med isbergssallad… Men väldigt intressant var det att hinna prata några timmar ”live”, så även den här vägen 1000-tack för att ni tog er tid. 🙂

Söderfjärden och bondbloggarträff stod på följande dags program. Väldigt roligt att träffa alla och se alla live. På något vis känner man alla, men ändå inte. Att sitta och äta middag med alla fick många bitar i ”vem-är-du-egentligen?”- pusslet, att falla på plats.

Söderfjärden då ja, detta helt otroligt stora fält av åkermark. Helt otroligt. När man dessutom fick höra historien om hur den med hacka och spade en gång dikades och pumpades torr, ja, då inser man att det nog minsann funnits ett j–lar anamma i bygden.

Och ränderna, märker man nog att de inte går ur sådär hur som helst … 😉

Utsikten från Meteorian, som ligger precis i söderfjärdens mitt, går inte av för hackor.

Som Nagu-bo måste jag ju se Replot bron också när jag var så nära jag var. Stilig, ståtlig stod den stadigt där.

Vi promenerade upp till mitten på bron och kikade ut över fjärdarna, vädret var vackert och allt kändes riktigt sådär turistiskt som det väl ska göra. Nu vet jag också vad jag skall skriva överst på min önskelista till tomten i höst. Inser visserligen att det nog är till någon annan man kanske skulle behöva skriva, men man kan ju alltid försöka…

Retur, via Skaftung. Och vad finns det där som är så fantastiskt att det måste upplevas? Säkert en hel del som vi inte visste av, men det som varit på tal i ett halvår var natten när ett 20-tal potatisodlare från Åland skulle till Skaftung men båten tog inte iland den natten, på grund av oväder. Då var det för dem att vackert svänga på klacken och klockan tre på natten köra hem igen, men nu skulle i alla fall en av dem som den natten körde kors och tvärs över Åland till ingen nytta äntligen få uppleva det som då upplevas skulle, nämligen Grimme skandinavien, Grimmes centrallager i Finland. Och dit bar det på fredag eftermiddag. Vi fick en liten rundvandring och Mats som ju själv har en Grimme hemma i hallen blev som ett barn i en leksaksbutik.

Grimme så långt ögat når, och åt alla håll, och i alla storlekar, och modeller fanns det att kika på…

Överallt där vi varit på hela resan har vi blivit väl emottagna och bjudna på kaffe, och så även här. Tack för titten 🙂

När jag sent på fredag kvällen trampade hem uppför strandvägen kunde jag konstatera att ordspråket borta bra, men hemma bäst väl kom till pass. Visst är det bra och roligt borta, men nog längtar man alltid hem… Har dock inte tänkt det låta ta typ, 20 år innan jag nästa gång besöker Österbotten 🙂

Ja, tro det eller ej. Jag som är en liten hemmakratta och lite drar mej för längre resor tänker nu ta hela tre dagar ”ledigt” och bege mej ut på vägarna. Jag rör mej så ofta på småresande fot när jag pendlar lite nu som då till Geta, så jag varken behöver, hinner eller orkar med några ”längre” resor där emellan. Och är det så att det skall bära av någonstans så ska det va någonting som verkligen drar. Som exempel har jag bara varit en eller max två gånger till huvudstaden sedan högstadietiden. Vad skulle jag dit och göra? Dessutom ligger det ju så avsides… 😉

Men nu ska det bära av norrut. Första gången sedan… ja, vad skall jag dra till med, nångång under lågstadie tiden var det som jag besökte österbotten senast, så, man kan väl säga att det börjar vara på tiden. Men vad det är som drar, ja, det är någonting som verkligen drar 🙂 En träff för oss bondbloggare 🙂

Med spänd förväntan och nästan lite resfeber ser jag sååå fram emot att träffa de andra bondbloggarna och över huvudtaget se österbotten ”med andra ögon” än de jag hade som 10-åring. Så om ni, någon läsare där i norr läser det här, och mot slutet av veckan siktar en ljusblå Honda som ser lite allmänt förvirrad ut, håll till höger! 😉

 

Finns det någon därute som har en propp att stoppa upp regnet lite med???

Ja, ska de marras om vädret så ska de! 😉 och nu har det regnat tillräckligt och drygt. Tror det är första gången, ”i min 11 år långa jordbrukarkarriär” som det så vackert heter 😉 , jag tycker att det börjar bli väl av vattnet i juni. De exakta vattenmängderna som här kommit, har jag inte riktigt exakt ordning på. Idag kom det vattenskurar med åska indragandes över hela skärgården, siffror som kommit mej emot idag är allt från 5mm till 50mm på bara någon timme, och det var ju inte direkt torrt från förut.

Veckan när jag var borta fylldes min regnmätare med ca 32mm, sedan dess har jag fått tömma ut både 17mm + 10mm, så det är inte konstigt att våra potatisar för tillfället badar i vatten och att jag sjönk ner till anklarna i mitt lilla grönsaksland… Antagligen kommer det inte att gå någon större nöd på dem… Ännu… men mer vatten vill jag inte ha nu. Även på vallåkrarna blir det stora vattenpölar och det bara skvätter om däcken. Glad är jag att jag har ensilaget färdigt. Det är ingen höjdare att försöka få enslaget att bli skapligt när det skvätter om traktordäcken, gräset faller i vattenpölar och det gör djupa spår i åkern efter traktorn… Innan man kan ge sej ut på åkrarna måste vattnet hinna sjunka undan och vad det verkar på väderprognoserna så kommer det att hinna komma mer vatten innan jorden torkar upp… Tillika springer dagarna iväg och gräset som ännu är oslaget blir bara hårdare och ”mindre innehållsrikt” för varje dag som går…

På Åland har jag hört att dom också börjar ha sitt vattenbehov fyllt igen en gång. Löken och potatisen vill ha lite gödsel och så skall den sprutas, men nu är det nog lite väl blött på sina ställen och då ”gårar” det bara sönder, så det är bara att vänta, vänta och sen försiktigt pröva om det går att köra eller inte.

Så värst många vackra, varma soldagar med högtryck verkar vi få vänta på ännu en tid enligt väderprofeterna… Men månne det inte ska bli torrt och hett ännu i sommar… Eller vad tror ni?