Sida 181 – Bondbloggen

”Luren” är död.

Min trogne följeslagare här på bloggen som försett läsarna med stor del av bilderna och videorna har gett upp. Det är främst det som gjort att det inte blivit så flitigt deltagande här på bloggen den sista tiden, inte att jag blev tagen av det stora intresset enligt bloggundersökningen. Men visst är jag precis som de övriga bloggkollegorna överaskad och tacksam över det stora intresset för våra ibland tafatta försök att beskriva vardagen på våra gårdar. Att skriva blogg är väl kanske inte i första hand ett självändamål även om det i mitt fall ibland har en terapeutisk funktion. Att det under vissa perioder varit endast vi bondbloggare som kommenterat varandras inlägg har nu som då fått mig att fundera om detta enbart är en klubb för inbördes beundran. Efter att ha tagit del av kommentarerna i kollegornas senaste inlägg konstaterar jag att så inte är fallet.

Frånvaron av kommentarer orsakades visst också av lite tekniska problem under sensommaren vill jag minnas. Men som sagt roligt att det fortfarande intresserar och för egen del tycker jag att läsarna nog gärna, även om vi skriver när andan faller på och inte per beställning, kan fråga efter saker som Ni undrar över.

Laddningsproblem.

Men åter till luren. Det har varit lite till och från med laddningen av batteriet den sista tiden och jag trodde till först att batteriet var slut. Märkte sen att genom att vicka lite på Micro-USB’n kunde laddningen ibland fås att fungera men ibland så ville det inte alls. Vid närmare undersökning konstaterade jag att det nog är kontakten och inte batteriet som krånglar och efter att ha googlat lite verkar det som om det är en svag punkt på denna telefon som i övrigt fungerat bra trots att den hängt med både i vått och torrt. Hittade i arkivet det inlägg som skrevs då telefon köptes och kunde på så vis verifiera att det är ganska exakt 3 år sen den skaffades. Vad jag förstått så får det numera räknas som en helt OK livslängd för dylika apparater även om denna säkert ännu skulle kunna användas ytterligare en tid blott jag fick den fixad. Största problemet med USB-porten verkar vara att den inte är så lätt att byta ut då den tydligen är fastlödd direkt på moderkortet. Att föra den på service lönar sig antagligen inte även om en ny USB-port kostar endast någon Euro. Det blir antagligen att införskaffa en ny följeslagare.

Vad härnäst?

Jag har kommit bra överens med Lumia 800 och jag har också förvånats över att den varit så pass tålig att den klarat av den stundtals tuffa hanteringen i skog och mark. Utan telefon klarar man sig inte längre så nu är frågan vad skall man välja härnäst? Det får gärna vara någon snarlik modell så att man inte behöver lära sig använda luren från början. Förslag?

Mina tidigare mobila verktyg kan Ni läsa om här

Tjurarna lever och mår bra

Fick nästan kaffet i fel hals då jag läste en kommentar på en webbsida angående en kalv som föddes under en intervju med en mjölkbonde. Kalven var en kokalv och personen som kommenterade var av den åsikten att det var tur för kalven eftersom en tjurkalv hade dödats mer eller mindre omedelbart p.g.a. att dom är olönsamma.

På riktigt?! Finns det folk som går omkring och tror att vi ”klåbbar” tjurkalvarna då vi inte behöver dom på en mjölkgård? Nere i Europa gör man så på sina ställen, det är tyvärr kall fakta. Men att man sku göra det hos oss är nog långsökt. Inte lägger jag huvudet i pant för det att ingen i hela landet sysslar med det men jag har personligen inte hört om någon som gör det.

I regel går det till på det viset att tjurkalven anmäls först till nötregistret och mer eller mindre i samma väva till förmedlaren, i vårt fall HK. Förmedlaren kommer sen och hämta kalven då den vuxit till sig och för den till en uppfödare och därifrån ännu eventuellt vidare till en slutuppfödare. Om jag inte minns helt fel ska kalven väga minst 40kg och vara minst 2 veckor gammal då den flyttar från hemgården. Ju mera kalven väger desto bättre betalt får vi, så också ur en ekonomisk synpunkt vinner vi på stora välmående kalvar. Hos oss och de flesta andra mjölkproducenter är det en självklarhet att kalvarna sköts lika bra oberoende vilket kön de är.

I vissa fall lämnar man tjuren hos sig. Om avelsbolaget är intresserat att testa tjuren blir han hemma tills vi får svar på om han duger eller om man själv vill använda tjuren som gårdstjur blir den också i knutarna och växa.

Men om vi ska prata om olönsamma kalvar finns det nog en sort som klår tjurkalvarna 100-0, nämligen kokalvar som är köttraskorsningar. Fina kalvar, som äter och växer i grymm takt men ingen vill ha dem. Enligt förmedlarna finns det ingen åtgång på dom i denhär ändan av landet då hit inte finns sådana uppfödare som sku ta emot dem. Just nu har vi en handfull av dessa ”köttkalvar” som väntar på skjuts. För varje dag som går, står dom hos oss och äter mat och tar plats av mjölkraskalvarna. Och det är ett problem som måste lösas. Hela tiden uppmanas vi att använda oss av mera köttdoser vi seminering. Dels därför att det inte sku finnas ett så stort överskott av djur på marknaden och dels därför att uppfödarna hellre har köttraskorsningar som växer bättre än mjölkraserna. Så länge lönsamheten är vad den är på köttsidan lär det inte bli nån snabb lösning på den här saken heller. Tvärtom tycker jag att det hela tiden blir ett bara större problem 🙁

Verkstadens viktiga verktyg: kaffekokaren

Man tycker kanske att de viktiga verktygen i verkstaden är svets, vinkelslip, borrmaskin och alla sorter nycklar. Men efter tre veckors intensivt verkstadsarbete så börjar jag luta åt att ett av de viktigaste verktygen är kaffekokaren.

Här tog jag med också den fina blomman som förgyller kaffestunden i högsta grad. Jag gillar blommor och man blir glad då man ser en fin blomma. Nu på vintern har den heller inte så stor konkurrens. Hushållassistenten och kvarnen är bara på besök – de skall flyttas till ”baakstuvun” då vi får den färdig. Där kommer en mängd arbetsbänkar.

Förra veckan så bytte jag fjädrar i bromsarna på Zetorn. De gamla fjädrarna var nämligen så slöa att bromsarna låste sej hela tiden. Det är inget litet arbete. Fjädrarna kostade inte många euro men jobbet går ut på att lastarn skall bort, bakhjulena skall bort och bakaxlarna skall bort … Nåja det är andra gången på närmare 40 år (Zetorn är inköpt 1975) men det känns alldeles för ofta i alla fall.

Med en pumpkärra får man lätt bort halvaxeln efter att ha skruvat bort en massa bultar. Och inne i axeln hittar man sedan bromsarna.

Traktorerna behöver bra bromsar. Ofta måste man använda styrbromsarna för att svänga (styrbroms betyder att man bara bromsar på ena hjulet). Då jag sådde med Zetorn förr så svängde den runt kring ena hjulet med styrbroms och man kunde köra tillbaka invid föregående drag. Men det är ofta bekymmer med bromsarna. Gamla MF-165 har bromsar som hugger hur försiktigt man än försöker bromsa. Vår är årsmodell 1970 och ett år senare lär det ha kommit en modell med mycket bättre bromsar. I alla fall är det bättre med inga bromsar alls i stället för sådana som låser sej.

Men att sätta tillbaka halvaxeln var inte så enkelt. Jag måste skruva bort den ett par gånger på nytt innan jag fick hjulet att gå runt. Och då var det bäst att gå in och sätta på kaffekokaren. Mest elände ställer man till då man är arg, trött eller hungrig. Och då är det bra att dricka ett par baljor kaffe så man hinner fundera ut nånting förståndigare än att ta fram storsläggan …

I själva verket sparar kaffekokaren en massa tid och pengar. Jag har lärt mej att gå på kaffe då det blir problem i stället för att bara skruva och skaffa mera reservdelar. Man kan ta med sej verkstadsboken och läsa igenom den en gång till vid kaffebordet. I bästa fall så kommer man på en enkel förklaring till att det krånglar. Till exempel om hydrauliken inte fungerar så kan det bero på att man inte fyllt på hydrauloljan på nytt :-).

Det är förstås också bra att äta en tallrik rågmjölsgröt med lingonmos men det skrev jag om redan tidigare.

En liten Megabra kändis

Ja vetni, inte kunde jag gissa igår då jag på morgonen gick till ladugården vad som skulle hända under dagen. Inte nån stor sak, men en sån sak som man blir på gott humör av!

Kossan Extrabra hade haft beräknad kalvningsdag för nån dag sedan och i förrgår på kvällen såg hon ut som om det började närma sig. Hon läckte en hel del mjölk, så Antte mjölkade henne så att den värsta spänningen i juvret skulle släppa. Det är dessutom ett gammalt knep att man genom mjölkning före kalvningen får allt att komma igång, tack vare oxitocinet som frigörs vid mjölkningen.

Igår då jag kom till lagårn hörde jag det där speciella muuandet som kor har då dom kalvat. Men ingen kalv syntes i boxen, då inte heller Extrabra såg ut som om hon hade kalvat så tänkte jag att hon råmade för att hon hade värkar. Jag gick i varje fall lite längre in i lagårn och där låg ju en liten kalv, ett par boxar bort från Extrabra. Den hade rätt så nyligen blivit född men hade på något sätt lyckas komma bort från sin mor. Kalven var rätt så stor så jag var säker på att det var en tjur, men vid närmare undersökning visade sig att det var en kokalv .

Mamman heter som sagt Extrabra, så det första namnet jag kom på var Megabra. Antte tyckte sen att hon borde ha hett Mykibra, men nån förmån måste väl jag ändå ha då jag var den som såg henne först så det blev Heisala Megabra. Man får hoppas att namnet går i kategorin Nomen est omen och hon om några år blir en megabra mjölkko! I alla fall har det fungerat så med mamma Extrabra 🙂

Inget extra där, en kalvning bland med dom andra. Allt gick bra, kalven och kossan mår bra så jag fortsatte med sysslorna. Lite senare på dagen kontaktade en halvbekant journalist Antte då hon tyckte kalvar i allmänhet är så söta och att namnen på våra kalvar är lite speciella. Hon ville skriva en liten notis om Extrabra och Megabra och det gick givetvis bra det. Så igår dök det upp på ÅU;s webbsida en liten grattis annons för lilla Megabra och i dagens tidning finns bilden med lite text 🙂

http://www.abounderrattelser.fi/news/2015/01/nagot-megabra-behovs-i-mjolkbranschen.html

Man blir så glad av sånahär saker och av alla Era kommentarer! 🙂 Som jag skrev senast, kossorna fortsätter med sitt jobb trots alla nyheter och det gör också vi! 🙂

Accelererande munterhet

Dagen började lite sådär. Klockan ringde 06.40 och det var mörkt. Väldigt mörkt. Strömavbrott. När man vaknar till tonerna av ett strömavbrott så är det två tankar som slår en. Har jag betalat elräkningen och kommer jag att få kaffe? Man vet inte riktigt vilken tanke som kommer först, men dom två är det. Varför vet jag inte, för elräkningen har alltid varit betald, och kaffe brukar man nog få på något sätt.

Hur som haver, det elektriska kom ju förstås tillbaks rätt snabbt och kaffet blev kokat. Resten av den ljusa delen av dagen var väl inte så speciell, men som sagt, det skulle bli bättre.

Det har onekligen varit lite mötessjukt dom senaste dagarna. Två kvällar har gått till låååånga kommunala möten och däremellan ett flängande mellan olika punkter och sysslor. Denna dagen ingen skillnad, även ikväll stod ett möte på agendan och eftersom jag nog är lite mötestrött just nu så var det väl inte med riktigt lätta steg som jag styrde kylaren mot nya hoteller ”Red & Green” som vi då har här i stan. Själv brukar jag kalla det för ”Skrämd & Gråt”, varför kan Ni fundera på en stund. (Som ett tips, det är en ordlek med ord från Närpesdialekten).

På agendan i kväll stod info för styrelsemedlemmar i ÖSP lokalavdelningar. Jag hade i all röra inte riktigt tagit reda på vad det var som skulle berättas om så jag hade väl inte så stora förhoppningar heller. Det första jag såg när jag kom in i salen var en PowerPoint bild som hälsade oss välkomna. Bland personer som gick att känna igen på den bilden fanns bloggerikollegan Christer med fru Eivor. Hej bara!

Det visade sig att kvällens huvudföreläsare kom från LRF i Västerbotten, motsvarigheten till SLC i Finland (eller MTK om man så vill).

På något sätt var föreläsningen väldigt inspirerande och redan efter några minuter noterade jag med tillfredsställelse att humörbarometern svängde uppåt och hjärncellerna morrade igång. Det är ju tyvärr så att man så lätt blir hemmablind och bara tänker innanför lådan när man bara traskar i egna fotspår. Vi har inom vår lokalavdelning länge haft idétorka vad gäller verksamhet, men nu fick man då höra att sånt går att vända. Det visade sig att LRF Västerbotten levde i samma idétorka för ett antal år sen, och att bara pga av att två rätta människor råkade träffas på rätt plats så fick man igång skutan igen. Idag har man medlemmar som inte ens är aktiva jordbrukare, och verksamheten står på många nya ben.

Går det i Västerbotten måste det gå i Österbotten också.

Uppfylld av ny inspiration lämnade jag kollegerna och åkte hem. Väl hemma öppnade jag lite sociala medier och läste med tillfredsställelse samma rapport som Nisse skrev om tidigare ikväll. Det finns fortfarande folk som läser Bondbloggen! Och det har till och med ökat. Om man inte blir glad över ett sådant besked måste man vara en saltstod.

Jag kan bara säga att jag är imponerad över att det fortfarande finns snälla människor som orkar med våra funderingar. Själv tycker man det mesta börjar vara skrivet, men kanske det ändå på något bakvänt sätt inte är så. Dock kan jag kan bara buga mig och säga tack och konstatera att dagen som började i mörker slutade både upplyst och på gott humör i soffan.

Och i morgonkväll är det mötesfritt.

Facit på ordleken: Uttala Red & Green på engelska men tänk Närpesdialekt ”Rädd o Griin”

Kryper omkring på knä

Man känner sej lite … udda. Lite som en smygtittare smyger jag om kring och småpratar för att fåren ska veta att det är jag som kryper omkring bakom dem och inte nåt farligt. Jag hyschar och mumlar, tittar, funderar och räknar.

Koncentrerad på juver kryper jag omkring igen en gång i ströbädden. Lamningstider i antågande. Åhå, där satte jag handen rakt i rena rama fårskiten. Nåja, bra att jag tog handskar på, och bykmaskinen får jobb igen. Kryper en bit framåt och konstaterar att det slirar under knäna… Jajjamensan, där va det ett lass igen… Nåja, det är bara vanlig fårskit, och så kryper jag vidare…

Det finns smuts jag är ”rädd” för och smuts jag inte är ”rädd” för. En allmän toalett. Heltäckningsmatta. Pengar. Den rullande ”ledstången” i en rulltrappa. Bollhavet… Där kan det finnas ett som annat. I ett lass fårskit finns det antagligen just det – skit. Visst vimlar det av ett som annat där också, men det är ändå sånt jag vet vad det är.

Endel har börjat bygga juver, andra inte…

När jag matar fåren tar jag hö/ensilage från två olika balar, det syns bra där nere i kätten som fåren kan välja till vilket bord de vill gå, att gräset från ena balen är betydligt godare än från den andra…

Packade som sillar står fåren och mumsar på den ena sidan, medan det på andra sidan av kätten kommer hö/ensilage från en annan bal…

… som inte alls ser ut att vara lika god… Här står de med bredsidan till och har ingen brådska i världen 🙂