Sida 196 – Bondbloggen

Det var det då – det

Odlingssäsongen 2014 är definitivt över. Sista rypsen kom hem till torken på onsdagen, dvs 17.9. Det är tidigt, men säg mig vad som inte varit tidigt detta år?

När man gör odlingsbokslutet är det väl värt att notera att hela säsongen i våra knutar varit så problemfri att den nästan varit tråkig. Inget regn störde sådden, växtskyddet gick att utföra precis då det var lämpligt, inget problem med liggsäd eller dålig bärighet i åkrarna. Visst – det har varit alltför torrt och både kvalitet och kvantitet har lidit av det, men av de två ytterligheterna för torrt eller för vått är nog det torra att föredra. Torktiderna har varit moderata, för att inte säga korta och det är en faktor som väl uppväger lite sämre volym, när man sätter dagens energipriser mot våra spannmålspriser.

Vad blev då resultatet av 2014. För alla Er som spänt väntar på siffrorna kan jag meddela att havren gick sämst. Där orkade jorden producera knappt 3 ton/ha vilket är närapå hälften för lite. Däremot var fuktigheten vid tröskningen 13,5% ungefär och det hör nog till domdär en-gång-i-livet värdena. Kornet gick betydligt bättre, knappt 5 ton ha och med en hl vikt som vandrar iväg mot 70 kan man inte vara annat än nöjd. Torktiderna på kornet var längre, egentligen ganska normala 5-7 timmar.

Rypsen var dock det som gick bäst – återigen. Ungefär 1700 kg ha och torktider på 3 timmar (tröskfuktighet 10-14%) är utomordentligt bra när man tänker på hur det såg ut runt midsommar, när kolleger frågade varför jag lämnat en så stor åker osådd. Noterbart är igen två saker, såmängden kan helt bra vara ner mot 5 kg/ha och rypsen mår under alla omständigheter bättre av sen sådd. 27.5 var sådag för årets ryps. Anmärkningsvärt var också att rypsen – som brukar krångla på alla sätt och vis i tröskan var så mogen och lättröskad att den bara flöt genom. Det var som att hälla vatten ur en flaska. 12% tröskfuktighet på rypsen är också riktigt bra.

I år behövde man inte heller går runt och sparka småstenar på tomten och förbanna sina felaktiga beslut. I absolut sista minuten fattade jag beslutet att skära av havren före kornet och det var ett litet genidrag, eller kanske mera en turlott. Nu blev det kornet som fick stå ute under de två regnveckor som störde skörden, något som kornet klarade, men havren skulle inte ha gjort det. Ibland är man rätt sida om staketet.

Spannmålspriserna är dock en stor källa till bekymmer. Med ton-priser som i vissa fall knappt orkar över 100 euro tonnet är det ganska klart att nettot i börsen blir litet. Om det ens blir något. Alla spannmålsslag är dåliga, men det verkar ändå vara kornet som är minst dåligt. Detta gör att när målfotot är taget så blev inte min odlingsplan riktigt galen i alla fall. Det har ju pendlat mellan hopp och förtvivlan hela sommaren och kanske främst gällande vetet. Först var jag säker på att det inte skulle sås vete, sen ångrade jag mig när den tidiga våren kom, sen ångrade jag ångret när försommaren var så kall. Sen blev det lappkast igen i juli eftersom ju vetet såg ut att bli riktigt bra och det till och med pratades om att det skulle bli ett riktigt rekordveteår. Till sist gick ju vetet riktigt i baklås dels pga av att regnet förstörde falltalet och marknaden förstörde priset. Någonstans i slutändan fick jag ändå rätt i att det skulle bli ett dåligt år, men jag måste väl erkänna att det var vädret jag inte litade på. Facit gav vid handen att det var spannmålsprisena som kraschade säsongen.

I år har jag även haft en riktig otursfågel här på hemmanet. Nämligen lastaren på Valtra. I början på säsongen stod den i vägen för tröskan på åkern, lastaren klarade sig bra men inte tröskhackaren. Det blev en mera omfattande reparation som bla innehöll ett besök till Purkupörssi för att hämta en ny hackarplåt. Resten gick att fixa med hugg och slag och vinkelslip.

Nu räckte det tyvärr inte med detta för den stackars lastaren. Häromdagen hade jag besök av en lastbil som levererade lite material och denna gång gick en lastbilsskyddare till himlen efter närkamp med lastaren. Själva lastaren är däremot oberörd av alla närkamper, och tur är väl det.

Nu är då allt ”till hus bärgat”, torken morrar sig genom sista rypsen som bäst och vädret är höstligt vackert. Kvar på åkern står bara solrosorna som har gjort sitt som markförbättrare på trädan i år. Vackert står dom där till egentligen ingen annan nytta än ögonfröjd och lite mat åt fåglarna. När första frosten kommer är det slut med dom, men till dess får dom stå och den som vill ha är välkommen att hämta.

Skördefest

Nu fylls mitt huvud och mina dagar med skyltmålning, fårklippning, balplacering, kaffemuggsinköp, sortering i frysarna, potatisupptagning och mycket mer… Det är skördefest på gångs till inkommande helg!

Och det ska bli så roligt! 🙂

På Åland har skördefesten engagerat hela landskapet i många, många år redan, och alla vet vad det är. För några år sedan vandrade skördefest konceptet en liten bit österut, just över skiftet, och har nu funnits här några år. Skärgårdens skördefest. Jag tror jag varit med på marknaden alla, eller åtminstone de flesta åren. Det är ena dagen, men, andra dagen håller gårdar dörrarna på vidgavel, så vem som helst får komma och kika runt sej på gårdarna som håller öppet, och bekanta sej med bondelivet ute på bondgården, det ska jag göra i år. 🙂 I åboland är det få som missat Boundbirsen, som går av stapeln vartannat år mitt inne i Pargas centrum. Då drar landet in till stan, det här med skördefest fungerar lite tvärtom, det är en sådan dag då man vill dra stan ut på landet 🙂

Skylttillverkning på hälft, ännu fattas bokstäver, ben och en pil vart man skall köra 🙂

Så nu ska jag vara med i år och hålla öppen gård. Jag är full av ideer och har mycket jag skulle vilja göra. Men, mycket fungerar inte. Det faller på det ena eller det andra, men, jag skall i alla fall göra ett försök och se om det vågar sej någon alls ut hit till holmen. Jag finns ju inte direkt sådär jätte centralt, och är det så att någon tänker komma så långt ut som hit, så vill jag ju att den som gör sej mödan värt inte skall bli besviken och komma hem och säga ”där fanns nu ingenting att se…” Nej. Jag önskar ju kunna ge dem som kommer en liten upplevelse. Kanske inte en såndär ”WAOUDE”-grej, men kanske ett ”ahaa…”.

en rad med balar... vad ska de bli av det då? — en rad med balar… vad ska de bli av det då?

Hurdå? Ja, egentligen skulle jag vilja säga, kom så får du se 😉 Men, nä, de fungerar kanske inte att komma pedandes från österbotten, eller helsingfors, eller var du än sitter och läser… Men, vad kommer den som kommer hit att få se då? Jo, den kommer att å se att det går att bo och leva lite på sidan av kanalen. För att komma hit kommer de att gå genom skogen, över bron hit till holmen. De kommer att få se hur betesmark, strandängar och hagar ser ut när det är skött och betat. De kommer att få klampa runt i mitt fårhus, och kanske få sej lite information om får sådär överlag. Jag kommer att finnas på plats och klippa får. Jag tänkte klippa ett får i timmen, så folk får se hur det kan gå till. Jag säger inte att det är såhär det SKA gå till, för det finns det mycket profetsior om, utan jag kommer att visa hur jag klipper. De kommer att få klappa och pajja får. Jag kommer att svara på alla frågor jag kan. De jag inte kan svara på kan jag försöka ta reda på. De som kommer hit kommer också att få träffa och klappa blinkers och floppsy. Kaninerna. Dom hann vara på rymmen redan några dagar och jag befarade att räven tagit dem, men de är nu, i skrivande stund i allafall, till rätta igen. Återstår att se om de hålls i sin bur ända till söndagen… Men i såna fall går det att få klappa kanin också.

Varför?

Varför skall man sätta en hel veckas arbete med förberedelser för en öppethusdag?

Jaa-a, säg det egentligen… Men, det handlar väl om en sådan enkel sak som att försöka sprida lite information om bondelivet. Det är inte så enkelt att förstå sej på. Vi bönder är ett svårbegripligt folk, men kanske någon som kommer hit, får en liten hint om vad det är jag håller på med här. Jag har bråttom nästan alltid och hinner inte det ena eller det andra, och ändå har jag bara några får… Som i alla fall sommartid dessutom går ute! Men, ska jag nånting ska det planeras långt i förväg, eller inte alls. Ibland ska det planeras i en månad, eller så ska det beslutas samma dag om någonting blir av eller inte. Rörigt- ja, men, det är så det är.

Vidare, bara en sån sak, hur många har sett ett får bli klippt? Hur många har klappat ett levande får de senaste året? Hur många har varit så långt borta från en landsväg att man inte hör bilar. Hur många har hört tystnaden en vindstilla dag i september… Nu kommer det väl att spöregna på söndag och kanske pappa får för sej att ösa på med vedkapen den dagen, och grannen köra motorsåg. Men blir det är sådan söndag som dagarna varit den senaste tiden, när vinden lägger sej, luften är fuktig och fräsch och allt står still. Inget ljud hörs, inget som rör sej… Kanske lyckas någon då höra stillheten … åtminstone när de kommit tillräckligt långt från fårhuset, för när jag klipper får, då kan det nog finnas ljud av både höga och låga decibell 🙂 Som bekant brukar det inte alltid gå som på Strömsö…

Dimman rullar in …

Så fick vi i alla fall igång tröskskrället. Branden försenade allting och därefter slog Helsingforsbacillerna till och försenade ännu mer men till slut lyckades jag köra ett varv. Därefter gav hydrauliken upp. Då satte jag in mellanreläer som kopplade spolarna direkt till ackun och sedan har det fungerat. Tills alla mätare gav upp … Men jag bara körde ända tills dimman började rulla in.

Tröskan körde jag hem och i morgon skall elektriska sidan kontrolleras ordentligt för där finns en hel del problem. Det värsta är dålig kontakt för det kan fungera bra tills det plötsligt slutar fungera. Så mäter man och då fungerar allt igen. Och så vidare … Det blir att byta kablar och kontakter tills det slutar krångla.

För övrigt har vi haft tur i oturen. Vädret har varit hyfsat trots ständiga hot om regn. Och vetet har hållit 14-15 % vilket är ovanligt lågt. Sedan är skörden ju urusel på leråkrarna. I svackorna tog juniregnen livet av brodden och på duntarna tog julihettan livet av resten. Bara mullåkrarna ger nån sorts skörd. Det har varit tre dåliga år i rad nu så snart kunde det börja svänga. Men kanske vi bara är i början på de sju dåliga åren ?

Torget

Köra från åkern och svänga upp till fårhuset med traktor och vagn. Ut långt till höger för att vagnen inte skall fara ner i diket då jag skall svänga till vänster, och så är dom där… Trafikdelarna.

Ploga snö på vintern, man vill ju gärna ta ut lite till sidan så man inte lämnar snön mitt på vägen, kommer det mycket snö fyller det hastigt upp inåt, och så är dom där igen… Trafikdelarna…

Köra med traktor och vagn längs vägen österut. Då ska jag svänga höger när jag kommer från fårhuset. Det blir att köra långt ut till vänster, lyfta frontlastaren upp ovanför stengården och så är dom där då igen, trafikdelarna…

Det känns ibland, som att vad man än skall göra i den knuten av holmen så är dom i vägen dom där trafikdelarna, som egentligen heter stenar. Men dom befinner sej mitt i en korsning, som egentligen inte är en korsning för vägar har vi ju inte alls här på holmen, vi har i princip bara stigar man eventuellt kommer fram på med traktor om man kan använda ratten, och vet på centimetern var man har sina metrar. Nåja, i vägen är dom… Har dom varit, skall jag egentligen skriva, för nu är dom flyttade 🙂 Hipp hurra för grävmaskin. Den är liten, men även smått kan åstadkomma stort!

Pappa kom med den för att gräva gropar där jag skall gjuta fast grindstolpar, men när han ändå var här med den passade jag på att be honom flytta stenarna, och så grävde vi ner ett rör under vägen, så jag kanske skulle slippa lervällingen i den korsningen i fortsättningen. Det rinner konstant vatten ner från backen ovanför och eftersom jag ofta kör och rörs i den korsningen, som är rakt nedanför fårhuset, så brukar det förvandlas till lerbad istället för väg om höstarna ända tills det fryser.

När stenarna kom bort förvandlades korsningen till ett stort torg istället för en korsning. I alla fall i Ytterholm-mått. Allt är litet här. Holmen är liten, vägarna små, maskinerna små, korsningarna små, husen förhållandevis små, och själv mäter jag inte mer än 160cm. 🙂

Sonja i intervju i Sveriges Radio

Berg av ruttnande frukt, lager med mjölk som blir sur och tusentals kilo norsk lax som ingen köper. Det ryska importstoppet, som kom som ett svar på EU:s sanktioner mot Ryssland, har varit kännbart både för marknad och producenter. Under fredagen möts EU:s jordbruksministrar i Bryssel för att disktuera hur de europeiska jordbruken ska hjälpas åt för att inte hamna i kläm i sanktionsbråket mellan EU och Ryssland. Samtal med Sonja Ek-Johansson, finsk mjölkbonde, och Jan Andersson, Sveriges Radios korrespondent i Bryssel. (Text från sverigesradio.se)

Försäkringar

Det är milt sagt allmänt att folk är grundligt misstänksamma mot försäkringsbolagen. Så också jag. Man har uppfattat dem mera som fiender som försöker lura en i varje vändning än som de hjälpare i nöden som de ursprungligen var menade att bli. Sedan finns det förstås en mängd bedrägerier som i sin tur får bolagen att bli misstänksamma mot alla ersättningsanspråk och den negativa spiralen av misstro fortsätter.

Men nu måste jag ur egen erfarenhet ge försäkringsbolagen en blomma. Vi hade ju eldsvåda i köket den 10 maj och allt revs ut och det var en hel del jobb innan vi kunde flytta in igen den 10 augusti. Förstås är mycket på hälft och förblir det för nu är det tröskning som gäller. Och alla andra jobb som borde ha gjorts på sommaren. Så det står stilla ganska länge.

I alla fall så hade vi granskning (två bolag) genast efter branden och kom överens om att vi själva sköter om ombyggnaden (mot en liten timersättning). Sedan har jag skickat in räkningar ungefär varje månad. Ärligt talat så tvivlade jag starkt på att få räkningarna betalade utan en massa krångel men måste nu då sista räkningen gått säja att det har fungerat utan problem.

Speciellt misstänksam var jag mot begreppet ”underförsäkrad” som jag för mitt liv inte kan förstå (annat än som rent bedrägeri från bolagets sida). Det är nämligen så att om jag försäkrar för 100 000 euro och bolaget konstaterar att huset egentligen är värt 200 000 euro så anses det vara ”underförsäkrat”. Då blir också ersättningen halverad !!! Helt vansinnigt. Så jag betalar premie för 100 000 men kan enbart få ut 50 000. Det här är rena svineriet och enligt min mening kriminellt så jag förstår inte att en sådan sak kan tolereras.

Nå, nu tolkade bolaget färsäkringsvillkoren så att jag fick ut ersättningen i sin helhet. Det blev egentligen billigt för bolaget också då vi gjorde arbetet själva. Vi köpte till och med en ny spis från Sverige som brorsan hämtade (gratis) då han var i Stockholm. Jag sparade inte egna pengar utan bolagets (ca 500 euro). Av gammal vana så köpte jag billigt material och hämtade allt själv (utan ersättning). Det är ju så det skall gå till. Inte så att man försöker pressa de sista centen ur bolaget för allt möjligt strunt. Då blir premierna billigare för oss alla.

I alla fall så anser jag att en stor orsak till att allt gick så bra var att bolaget var i högsta grad lokalt. Kontoret finns i kyrkobyn och personalen känner alla i trakten. Sammanslagningen av bolag är väldigt bekymmersam för den förstör (liksom nödcentralernas vansinniga omorganisering) helt den lokala kännedomen. Och leder till en kultur av allt större misstänksamhet på alla sidor. Rationaliseringsvinsterna är löjliga i jämförelse med att hela systemet förstörs.

Det leder också till att jag struntar i bolag som lämnat bort den lokala förankringen. Då kan jag lika gärna välja ett bolag i Sverige eller Tyskland eller var som helst som ett som finns i Helsingfors. De är alla lika långt borta från vår verklighet. Visst förstår jag att man måste vara försiktig med utgifterna men det måste gå att hålla kvar lokal kännedom. Förr fanns det inga lokala kontor heller men min farfar var lokal agent för ett försäkringsbolag och fick någon liten slant för det. Nu struntar idioterna till ”rationaliserare” i det lokala och troligen rationaliserar de bort hela bolaget inom kort.

Det är i alla fall klart att det behövs försäkringar. Inte för att få ut nån hundralapp då man tappat mobilen i backen (för att man är slarvig) utan för de stora katastroferna som man inte har en chans att klara annars. Så jag struntar i alla fåniga apparatförsäkringar som bara är rena lurendrejeriet. Men jag tänker se till att de stora sakerna är ordentligt försäkrade. Och nån ”underförsäkringsparagraf” kommer inte med i mina nya försäkringar. De bolagen får försöka lura nån annan. Har jag försäkrat och betalar premier för 100 000 så skall jag kunna få ut 100 000 också. Allt annat är bedrägeri och därmed jämt !

Självrisken får gärna vara hög. Så hög jag bara klarar av. Det sänker också premien betydligt för det är klart att en hundralapps utbetalning kan kräva arbete för hundra euro (eller mer) inom bolaget vilket i sin tur höjer premien. Jag orkar inte heller börja bråka om små summor.

Och kom ihåg att det som händer kommer oväntat och plötsligt (det är liksom försäkringens hela idé) så se till att försäkringarna är i skick hela tiden ! Då det händer är det för sent. Min pappa var också försäkringsagent och hade bra försäkringar som jag fått ”ärva”. Det var också inställningen att man måste ha försäkringarna i skick som var värdefull.

Nu skall försäkringarna läggas om – speciellt som Henrik äger halva stället – och då kommer ett bolag som har ”underförsäkringsparagraf” att försvinna. Det finstilta skall lusläsas och stötas och blötas men man kan ju aldrig vara säker på framtida ersättningsbeslut ändå.

Men i misstänksamhetens hav sätter jag ändå en liten blomma av erkänsla till det lokala försäkringsbolaget.