Sida 225 – Bondbloggen

…och dom va så snälla…

… som satt och lyssnade 🙂

Knockad eller inte. Har man lovat så har man ju lovat. Och vad hade jag nu lovat. Jo, att på en träff nagu-bönder emellan, berätta om vad jag egentligen håller på med. JAADÅ! Sade jag då. Det var i Oktober. Jag flög på datorn och gjorde en powerpointprecentation. MYCKET nöjd med det hela sparade jag den på en liten, liten ljusblå minnessticka … …….. Trodde någon att jag skulle hitta den när December kom och Januari närmade sej?

Borta. Om nån hittat den, skratta så mycket du orkar, och slit den så gott det går. Jag har läst så många besvärjelser över den lilla stickan, att jag inte tror det kunde bringa mej någon lycka att träffa på den nånsin igen.

Nåja. Jag smäckade ihop en liten serie bilder, men naturligtvis blir det aldrig lika bra när man inte har någon månad på sej, utan några dagar. Nåja, lite text knåpade jag ner för hand i ett häfte… Men, vad skulle jag berätta om egentligen? Jag var lite i funderingar, men beslöt mej för att berätta om hur allt blivit som det blivit. Till lika är det inte direkt en miljonstad jag bor i, utan en liten bygd där alla håller koll på alla. Eller gör man det? Kanske man gör det, men, när jag började fundera, så kom jag på mej själv med att egentligen inte känna till så mycket av någon av de andra naguböndernas livsresa ur bondesynvinkel. Lite pejl har man ju, men folks livsresor är ju så olika! Hur blev de andra bönder, var det ett inriktat mål från början, och varför håller dom på med det dom gör egentligen? Ja, skulle man börja bena och fråga allt skulle det ju ta flera fulla dagar…

Så jag tänkte, att dom vet säkert de mesta om mej, men, när saker och ting farit ryktesvägen fram brukar det inte riktigt stämma i sista änden alla gånger heller. Många vet vem jag är, men få känner mej.

Så jag försökte mej på att sammanfatta lite kort vad jag gått igenom, och hur det blivit så som det är idag. Det var ingen enkel sak blev det rätt snart klart. Jag skulle ju inte ha en hel dag att berätta heller. Men att bli, det man blivit, att utvecklats till dagens läge, och hur man utvecklar är ju det som drivit mej dit jag är idag. Det som utvecklar är inom bondevärlden långt maskiner och byggnader. Så det blev mest sånt. Det som händer omkring följer liksom ”med på medarna”. Har du ingen traktor med frontlastare så bär du för hand, eller transporterar på vagn, man lyfter inte så stora saker heller, men med en traktor med frontlastare lyfter du och kan grejja på ett helt annat sätt. Du utvecklas, förnyar, förbättrar osv… Det är självklara saker att du använder dej av grejjerna du har så långt som möjligt för att underlätta i det vardagliga arbetet. Kanske var det Kalle, som engång kläckte någonting i stil med ”det du inte kan göra med frontlastare kan också vara ogjort”. Det var inte så tokigt sagt… Och jag tänker på det nu som då när jag står och lyfter, och släpar, fast det skulle vara enklare att gå efter traktorn 🙂

När jag knåpat, funderat, och funderat en gång till började jag inse att, ”hååhhå”… Tänk om jag skulle ha tackat nejtack den där gången som jag blev erbjuden att skaffa mina 5 första får? Vad skulle jag ha gjort idag då? Nä… nu skall vi inte tänka så. Är glad att jag gjort allt det jag gjort och det är såhär nu. Till lika kan jag ju tycka att man kanske skulle fundera över en och annan grej man tagit på sej. När man står och söker rum för frukostmarmeladen i badrumsskåpet inser man att man har och haft lite drygt att fundera på, för tillfället, huvvet är trött. Men de va då det. Nu är den härliga vintern här. Eller, ja, Januari är det i alla fall och det enda jag hade i kalendern med datum och klockslag har jag nu också fixat. Och kraxat. Rösten höll trots flunsan och Mathias är antagligen glad över att mamma fick stå och babbla på en timme. Äter strepsils och låter den sjuka halsen vila med honungsvatten medan han mycket nöjd förklarade för mej att -va tyst nu du, nu är det min tur att babbla på!

Vill till sist tacka alla snälla som orkade höra på mitt osammanhängande babblande en hel timme. Då hann jag ändå bara nudda i Ytterholm-brons funderingar, bondbloggens alla krumbukter och funderingar, framtiden blev helt orörd och likaså allt det som Mats håller på med på andra sidan skiftet. Men, som man brukar säga, det får bli en annan gång… eller så struntar vi helt enkelt i det och e de nu nån som är nyfiken, så svarar jag nog på frågor 🙂 Även utan minnessticka, powerpointprecentationer och jox.

Vi hade i alla fall tur med vädret – kanske

En bekant kom nyligen hem från Kap Verde. Hon förundrade sig över vad folk där pratade med varandra om eftersom det var precis samma väder varje dag. Sol och 8 m/s blåst. Jag håller med, en stor del av smalltalket, åtminstone på landsbygden skulle nog gå i stå om inte vädret fanns och varierade

Alltså skall vi prata väder

Vintern såhär långt har ju varit lite speciell om man säger så. Visst hade vi gröna jular bl.a 2006 och 2007 och ibland även innan det, men något i denna dignitet tycker jag mig inte minnas. Nu förhåller det ju sig ändå så att jag för min del är helt nöjd för som den insatte bloggläsaren vet så är det ju endast vår och höst som jag fungerar som det var tänkt. På sommaren är det för varmt och på vintern för kallt. Ja utom denna vinter då. Visst har det varit mörkt och visst har det varit vått, men hellre det då än snö och kallt. Enligt mig då.

Problemet är dock att det finns ett problem. När man sysslat med lantbruk i snart 30 år så börjar man utveckla en känsla för vädrets rytm. Och den känslan bådar ofärd nu. Det brukar nämligen vara så att efter en ”bra” vinter (bra enligt mig då) så brukar det följa en veritabel skräpsommar. Inte så speciellt nederbördsrik, men kall. Dessutom brukar det minst en gång på 1o år vara en riktigt skräpsäsong (1974, 1985, 1992 och 2004), så det är väl dags nu då igen. Jag har alla produktionsförnödenheter beställda redan, men om inte kölden kommer snart så kommer dom nog att få vila i lagret till nästa år. Och ersättas med trädesväxter och eventuella höstdito.

Detta med att spå i rönnbär eller att titta på åns vattenstånd har jag en bekant som är en riktig fena på. redan i mitten på november meddelade han att vintern kommer den 16.1 och ensligt vad rapporterna nu berättar så verkar det inte att kasta på så många dagar. Denna kunskap härstammar från tidigare släktled som lärt det vidare, och nån humbug rör det sig absolut inte om, det har nog stämt för många gånger för det.

Så oavsett hur mycket man än njuter av den varma vintern så är den onormal och bådar inte gott. Både temperaturen och nederbördsmängden skall vara någorlunda konstant från år till år, så det betyder obönhörligen kall och torr sommar 2014. Ännu mera säkert är det att en hel del skadeotyg och annat knytt som naturen brukar ta död på under vintern kommer att leva i högönsklig välmåga i våra åkrar nästa sommar. Det är inte heller bra för insektsmedel är det sista kemprepratet man vill använda eftersom det också tar död på nyttoinsekter. Därför är det bättre att inte odla alls, och passa på och markförbättra med kvävebindande växter istället.

Nu har förstås inte alla tåg gått ännu, än finns det tid för kyla och elände och visst, februari brukar ju vara kallaste månaden så än hinner allt reda upp sig. Ambivalent var ordet, jag vill ha värmen kvar, men jag vill också ha kyla. Snö däremot, det klarar jag mig gott utan, för snön har jag intensivogillat sen jag var barn.

I sammanhanget passar det att visa en bild som togs på trettondagen och inte är det minsta stylad. Det handlar om skogsarbete i kortärmar första veckan i januari.

Och oavsett hur trevligt det är – så är det inte normalt.

Avslutningsvis en liten lustighet. Datorns stavningskontroll hade svängt ordet ”kölden” på sista raden i tredje stycket till ”ölen” Dvs om inte ölen kommer snart tänker jag inte odla nåt i nästa år. Kanske tur att man läser genom texten innan den publiceras.

Och hur gick det sen ?

En av mina stora favoriter är Mumin som hämtar mjölk: ”Hur gick det sen ?” Här tänkte jag i alla fall berätta om Pannan Som Slocknade. Vi var ju till tandläkaren och kom hem till en slocknad panna och en söndrig flismatare. Nu, två dagar senare, är pannan igång igen och utan större katastrofer. Men du milde som skruven satt fast ! Flisen var packad stenhårt i det två meter långa röret och rördes inte en millimeter. Jag måste skruva loss brännhuvudet innan jag kom åt att hack bort en del av flisen och sedan med hammare och den stora rörtången få skruven att röra sej.

Flismataren står på hjul så den flyttade sej 10-15 cm bakåt men det var enkelt att dra den framåt igen – efter att ha krafsat bort tio säckar flis som runnit ned under bottnen. Till all tur var det varmt i dag.

Pannan var förstås också full av flis så jag fick stå och krafsa ut fyra säckar till.

Nå, det passade bra att sota pannan tillika eftersom det skall bli kallare. Nya säkerhetsanordningar är ännu inte installerade men det tänkte jag börja med nu. Problemet är varför pannan slocknade … Det borde den inte ha gjort för det brann för fullt då vi åkte till Borgå. En möjlighet är att tidsautomatiken (som skall hålla liv i elden) klickade. Det är ingen trevlig tanke för den kan klicka på nytt igen. I den förra flismataren fick jag bygga ny styrautomatik och det kanske jag måste göra i den här också. Men det första jag tänker göra är att sätta in en brytare som stänger pannan då flismataren börjar röra sej bakåt.

Vanligen har jag med mej Androidtelefonen så jag kan se hur pannan fungerar men den hade jag förstås glömt hem just på tisdag. Där ser man att mätsystemet är viktigt. Hade jag haft med Androiden så hade vi åkt hem direkt i stället för via IKEA.

Den Vandrande Vålnaden på IKEA

Det finns tillfällen då Den Vandrande Vålnaden – sorry, Bonden – går på stadens gator som en vanlig man. Och i dag var det en sådan dag, dvs. jag var för första gången i mitt liv på IKEA – detta världens största tempel för billigt skräp och dålig smak.

Att jag kände mej som Den Vandrande Vålnaden har sin förklaring i att jag varit hos min favorittandläkare Barbi i Borgå. En kindtand hade blivit inflammerad och måste få sej en behandling. Intressant nog har jag inget alls emot tandläkare och borrar fastän jag är livrädd för vanliga läkare och sjukhus vilket bara bevisar hur underligt konstruerad människan är. Vanligen får Barbi borra utav hjärtans lust utan bedövning men då hon började härja i roten på den inflammerade tanden så fick jag en spruta. Därför gick jag omkring och kände mej som Den Vandrande Vålnaden resten av dagen. Då halva käken inte alls finns med …

Orsaken till utflykten till vanligt folks billigaste möbelförsäljare berodde på att jag behövde en arbetsskiva till gamla folkskolans kök. Köksskåpen måste flyttas fem centimeter då jag installerade de nya vattenrören – förstås utanpå väggen i en kanal inne i skyddsrör med värmeslinga och isolering så de garanterat inte fryser och kan börja läcka i huset. Men arbetsbänkens skiva blev för kort. Naturligtvis sökte jag först på Internet hos mitt favoritvaruhus Blocket där alla gamla fina prylar säljes och sedan Biltema och i desperation hos nytillverkare av arbetsbänkar. Men de skivor av helträ som jag hittade var ihoplimmade av korta trästavar (urgh !) så jag fick ge mej och gå tillbaka till laminatskivor som åtminstone var billiga. Och billigast var IKEA. Så jag tänkte att skall man köpa skräp så skall det åtminstone vara grisbilligt skräp.

Därför irrade jag en halv timme senare omkring bland den ena möbeln hemskare än den andra. Gräsligt för en gammaldags bonde som bara har hemsnickrade möbler där varje bräda är hyvlad för hand (nåja, litet överdrivet som vanligt :-). Labyrinten var förstås konstruerad så att man var tvungen att gå igenom hela varuhuset för att komma fram till den enda pryl man tänkt köpa. Vi var ståndaktiga och förutom skivan var det enda vi fastnade för på vägen en omålad pall av asp för 7:99. Den behövs för att få ned kaffepaketen från övre skåpet och DET är en livsviktig sak då man på morgonen vacklar ned och absolut behöver en kopp kaffe för att man skall bli människa.

Och så åt vi IKEAs köttbullar med potatismos då vi en gång var ute på excursion till främmande och exotiska omgivningar (de var helt ätliga men vi vet inte hur mycket tillsatsämnen vi blev imatade …). Vi kom i alla fall iväg därifrån efter att ha irrat omkring på parkeringen en stund. Så slutade vårt exotiska äventyr och Den Vandrande Vålnaden började känna sej som en vanlig bonde i takt med att bedövningen släppte.

Men dagen var inte slut och då vi kom hem så lät det som om någon spikade i ladugården i snabb takt. Jaha – skruven till flismataren hade fastnat och kättingen slog över. Jag stängde av den och tittade på pannrummets övervakning. Pannan hade slocknat på morgonen direkt efter det vi åkt så kättingen hade slagit över hela dagen. I morgon skall jag se om det finns nånting kvar av kugghjulet på skruven. Nån sorts känsligare brytpinne måste också installeras eller något bättre system för stängning av matningen ordnas. Det finns men det fungerar inte som det borde.

Ute kommer det ned blötsnö men i morgon skall det bli varmare så jag sparar eländet tills det blir ljust. Då blir det att slå loss skruven med jäärnstavur och slägga och sedan dra ut hela skruven och börja svetsa på den. Nu går i alla fall Den Vandrande Vålnaden till sängs som en vanlig bonde.

Knockad

Av flunsa.

Har känt att nånting varit på lut en längre tid, ungefär ända sen mitten av december. Har motat och botat med allt jag hittat i skåpen. Hade inte tid för flunsa! Men till slut blev jag knockad. Ena dagen var jag på benen, lite ont i halsen på kvällen, men följande dag accelererade flunsan som en ny tjusig sportbil på autobahn, och mot eftermiddagskvällen låg jag som en båt för ankare i soffan.

Titta noga på bilden. Det är INTE alla dagar jag ligger och läser en bok! Så det var nog värt att ta bild på. Jag hade inte läst en bok på kanske 10år när jag i höstas fick för mej att ta tag i en bok, sedan dess har jag dragit över 2 tunnare mer lättlästa, men sen gav jag mej på Röde orm. Vikingar, svärd, präster och omvändelser i långa banor.

Allt har sin tid, och flunssa måste få sin. Lider dock ingen nöd, boken är på hälft, och jag blir ompysslad av Mathias som är hemma nu. Han förser mej med grillad korv, dricka, choklad och snytpapper hur mycket som helst. Ber dock till högre makter att jag inte blir parkerad här så många dagar. Inte har jag någonting som stressar mej, men nog skulle jag vilja få nånting annat gjort än vända blad i en bok under dygnets få ljusa timmar.

Nära ögat.

I brist på snö för skidträning har jag försökt hålla på med lite nyttomotion i form av skogsarbete. Och det trots att det inte heller är något vidare skogsväder, plusgrader, duggregn, sparsamt med ljus och ofrusen mark som det ännu är trots att vi skriver januari. Jag har ingen brist på skogsarbete men vill inte riktigt ge mig ut och hugga på ställen där bärigheten är dålig för de vore ju olyckligt att ha en massa virke liggandes i skogen om det inte blir någon vinter i år. I värsta fall kommer man inte att få ut det från skogen.

Följande bild får beskriva situationen på dagens arbetsplats

: Vått, mörkt men varmt i skogen.

Nå, jag har lite avverkning längs skogsbilvägen som skall grundförbättras och marken i dess närhet har god bärighet så i väntan på bättre väder har jag kört några tankar per dag. Mycket mera hinner man inte innan mörkret faller och att hugga i mörker är inget vidare man behöver nog se vad man håller på med.

En påminnelse om olycksfallsrisken fick jag här om dagen då jag föll över sågen. Jag skulle stamkvista nedre delen av en gran innan fällning och hade höjt sågen och satt fingret på gasreglaget men tyckte att jag stod lite för långt ifrån för att kunna göra det bekvämt och säkert. Tog därför ett litet steg framåt och råkade sätta foten på en gammal halvrutten tallstubbe. Stubben var hal och vips for fötterna undan och jag omkull. Skulle ta emot mig med händerna som höll sågen och då sågen slog i marken råkade jag dra på full gas. Innan jag hade bromsat fallet låg jag med näsan ovanför kedjan som nu roterade för fullt så nära att det nuddade visiret. Först när jag kände vinddraget kom jag mig för att släppa gasen och kunde lättad pusta ut och konstatera att det var nära ögat eller näsan denna gång. Jag är noga med skyddsutrustning och säkerhet, det är viktigt när man jobbar ensam. Men just ansikte och överkropp är det svårt att skydda på förnuftigt sätt.

Nu är jag helt på det klara med att lika lite som att man förflyttar sig med fingret på avtryckaren på bössan så rör man sig med fingret på gasreglaget på sågen. Nu när det inte finns varken snö eller is så är det ju inte direkt halt men våta tall och björkstammar är alltid hala oberoende av temperatur och detsamma gäller tydligen halvruttna stubbar. Dagens säkerhetsstövlar innehåller så mycket plast att fästet inte är något att hurra för. De är förberedda för dubbar och det har jag nog övervägt flera gånger. Annat var det förr när stövlarna hade gummisulor då kunde man gå säkert till och med på is. Och hållbarheten var helt OK bara man undvek att klotta bensin och olja på dem.

: Plastsulor 🙁