Full fart på flisen

Vi tog två dagar ledigt för Bondbloggarträff i Åboland hos Sonja och Lotta. Dagen efter så blev det förstås bråttom. Jag hade tömt torken kvällen före träffen och ringde till Flisan-Christer (som barnbarnet kallar honom) för att fråga om det går att flisa den här veckan. Jo, det passade bra – om två timmar. Ojdå, inte var allting riktigt färdigt än. Jag måste såga upp öppningen i väggen som i fjol visade sej vara litet för trång och ett par stockar måste köras bort och en del rör och bråte städas undan.

Med en minuts marginal hann jag innan Flisan -Jonas kom med stora flislastbilen. Vi har nämligen generationsväxlingar på gång i Hindersby. Här börjar finnas en hel del unga bönder numera. Jonas (Christers pojke) har fått ett stort kontrakt  och de skall skaffa en flistugg till. Fliseldningen har byggts ut ganska kraftigt här runtomkring de senaste åren. År 1983 då jag började var vi bara två (Christer började redan 1979 med flis).

DSCN2863

På en timme var hopen borta och närmare hundra kubik flis i torken. Då började det roliga för mej för den skulle ju bredas ut kvickt. Även om veden inte är plaskvåt så börjar flisen varmna och mögla ganska snabbt så det gäller att få på fläktarna. Gymfaktorn är ganska hög då man skyfflar ut flisen som är både tung och hårt packad. efter flisandet.

DSCN2864

Förstås kunde man ta traktorn men den stora Zetorn ryms inte under taket om man kör utanpå flisen och så är det inte bra att packa den. Det blev skyffel och gubbkraft i stället och sent på kvällen kunde jag sätta på fläktarna. Jag har mätare för temperaturen på inkommande luft och den luft som kommer ut ovanför flislagret. Så länge luften blir kallare så torkar den. Så där i början kör jag natt och dag, sol och regn.

fliistemp

Röd kurva visar inkommande luft vid fläkten och blå utgående luft ovanför flisen. Så länge den blå kurvan ligger under den röda så torkar flisen. Den blå spiken uppåt visar när jag startade fläktarna. Då hade flisen redan hunnit varmna litet så det kom först varm luft upp ur flisen. Skillnaden mellan kurvorna visar hur fort torkningen sker. Ett tag på morgonnatten var det ganska långsam torkning men nu börjar det bli snabbare igen. Den röda kurvan visar precis när solen börjar lysa på taket för det höjer temperaturen ordentligt. Allting ligger på nätet så det är bara att gå till http://84.20.155.7/owfs och titta.

Nu gäller det bara att sätta fart på gubben och ta igen ledigheten.

 

Plingelinge, plong

Här sitter jag i Lottas kök på Ytterstholm tidigt på morgonen. Just nu är det så nära ett paradis på jorden som man kan komma.  Solen lyser genom björkarna och sjön blänker i den svaga brisen. Men det är inget semesterställe utan ett fungerande jordbruk.

Vi kom med båt i går och då blåste det litet mer och stänkte en aning. Man kunde föreställa sej hur det är att släpa hem mat i menförestider. Genomduktiga Lotta har byggt (och bygger) sej och Mathias ett hem i skärgården långt från alla moderna ensidiga jordbruk på hundratals hektar. Det krävs förstås att man är väldigt mångsidig och kan och vill ta itu med allt mellan himmel och jord. Ingenting för nagelfilare direkt.

I går hälsade vi på Sonja i ett annat skärgårdsparadis där en mängd kossor njöt vid lagunen. Där finns det stor ladugård, mjölkningsrobot och en mängd stora traktorer men det är också en skärgårdsidyll.

Vi är alltså Bondbloggens gäng på sommarvisit i Åboland. Här ser man hur olika bönderna har det. Här är vi långt ifrån Hindersby slätter, skogar, lera och stenbackar. Långt är det också till Österbottens slätter. Men visst märker man att  vi har väldigt mycket gemensamt. Bondelivet har sina speciella sidor och är ganska annorlunda än löneslavens och stadsbons liv. Det är mej inte obekant eftersom jag jobbade över 35 år i Otnäs och bodde i södra Helsingfors nästan lika länge – nåja, sov där åtminstone. All ledig tid och somrarna var vi på hemgården i Hindersby.

Semester har ingen bonde som vill fortsätta vara bonde. Sommaren är tvärtom den brådaste tiden. Men nu har vi två dagar ledigt i alla fall och vänder oss på andra sidan då olika högteknologiska väckare som är inställda på halv sex börjar med sitt plingeliplong (utom min mobil som tutar ut Beatles Good morning).

Beklagar att jag inte kan sätta in bilder – det finns men jag glömde hem sladden så jag får inte ut dem ur kameran. Men de kommer senare.

I kväll åker vi hem och får bråttom att ta igen den tid vi haft ledigt. Torken städade jag i förrgår sent på kvällen och den skall snart fyllas med flis så vi har värme i vinter. Sedan gäller det att få gjort så mycket som möjligt förrän tröskandet börjar. Hoppeligen bli hösten bättre i år än fjolårets katastrofhöst.

 

Ibland ser man bara rött….

Vad tar man sig till en lördagskväll i juli? Dans? Inte attraktivt. Krog? Ännu mindre attraktivt. Skären? Nä, för nära vattnet. Alltså blev det rödfärgning av häbbret som drog vinstlotten ur jobbkrukan denna kväll. Byggnadsunderhåll finns det oändligt av som vi tidigare noterat, men jag var ju inte först i kö när händigheten och spiklådorna delades ut så jag får hålla mig till det jag kan. Rödfärgning är definitivt en syssla man begriper ganska snabbt. Har man bara en vägg, en pensel och en burk rödfärg så ger det sig själv. Ändå är det ingenting som gör sig självt utan det tar nog sin lilla tid, speciellt om huset är stort, vilket då årets projekt inte är.

Rödfärgning skiljer sig lite från annan målning just pga av sin enkelhet. Det är liksom bara att svabba på. Färgen är ganska tunn så det brukar bli lite kladdigt och röda skvättor brukar finnas här och var, men inte desto värre. Dettsutom är färgen lättvättad, som våt är den bara att torka av och som torkad brukar den gå att skrapa bort, åtminstone från hud och stegar. Väl torkad blir ju rödmyllan mera som ett pulver på väggen, vilket gör att ett rödmyllat hus går inte att måla om med någon annan färg utan att bräderna byts ut.

De röda husen har ju funnits i många hundra år på landet. Många tror att det alltid har varit så att husen på landet varit röda med vita knutar, men de vita knutarna är faktiskt ett ganska nytt påfund, bara knappa hundra år gammalt. De röda färgen kokade man förr själv hemma. Den bestod av rött färgpigment (från falu gruva), rågmjöl och vatten och kanske lite annat. Än idag finns det vissa som inte godkänner annat än hemkokt rödmylla på sina hus, men det gäller förstås närmast museibyggnader och dylikt.

Det finns lite olika fabrikat på rödmyllan, själv brukar jag använda Riihi som är en halvkopia på den orginala rödfärgen. Varför vet jag inte, det har bara blivit så, men häromdan såg jag faktiskt att Tikkurila sålde ”äkta hemkokt rödmylla” i plåtburk. Undrar vem av dom anställda där som kokat den hemma, någon tydligen. Jag tror faktiskt att jag skall vid tillfälle prova en sådan burk för att se på vilket sätt det skiljer sig från Riihi.

Häbbret som jag nu svabbar över är senast målat för 12 år sedan så riktigt jättehållbar är nog inte färgen. Bostadshuset som är målat för 10 år sedan med Ultra ropar ännu inte alls på hjälp på samma sätt. Dock är ju rödmyllan mångfalt billigare också.

Målningsarbetet ändå ganska snabbt bara man hålls vid sin läst. Att måla ett häbber på en dag på en person är inte på något sätt en omöjlighet, förutsatt att det är lite annorlunda beläget än mitt. Det är nämligen placerat på två meters avstånd från vägen. Det betyder att det blir ganska mycket språkande med grannar och hundmotionärer under ett målningspass. Detta är väl kanske en av de allra största fördelarna med att bo på landet. Varenda människa som passerar har man något att prata om med, och även om en del målningstid far bort så är det en stor fördel när folk stannar till och vill prata lite.

Kvällens målande avbröts dock som vanligt denna sommar av regn så inte blev det då klart idag heller. Som jag sa, det borde gå på en dag, på fyra har jag nu kommit drygt halvvägs. Intet nytt under solen alltså.

DSC_0440

Tre dubbelt oho

Kvigan Isolde började närma sig sin beräknade kalvningsdag så det var dags för henne att flytta in till ladugården. Då hon hämtades från betet lade Antte märke till att hon såg ganska smal ut, inte så där rund som ett djur som ska kalva inom ett par veckor brukar göra. Juvret hade också lite fyllts, men inte helt och hållet.

Vi misstänkte att hon hade kalvat för tidigt, men då hon togs in syntes ingen kalv i hagen och Isolde själv stod och betade i all sköns ro bland med andra djuren.  Det här var på eftermiddagen och följande morgon hade juvret fyllts betydligt, så våran praktikant åkte på nytt till hagen för att ännu en gång kolla om där fanns en kalv och visst fanns där det! (Första OHO!) En brun, väldigt spänstig och snabb liten kalv som sprang och gömde sig i skogen, så att Antte och praktikanten inte fick syn på den på nytt. Jag tog bilen och åkte dit för att hjälpa till och där låg kalven in på betet bredvid vägen.

Kalven Kalle fick skjuts hem och direkt var han fast i spenen och Isolde var nöjd att få kalven till sig igen. Var han fanns när Isolde kom hem vet vi inte ännu heller, någonstans låg han och tryckte så att ingen fick syn på honom.

Följande dag åkte praktikanten igen mot betet för att börja fixa på ett annat stängsel och då kom andra OHO! En kalv till. Den var också brun, väldigt spänstig och lika snabb som sin bror. Kalle-Kakkonen fick också han skjuts hem och var helt förståeligt hungrig, men annars i gott skick. Att en kviga får tvillingar är så vitt jag vet ganska ovanligt, men det tycks hända ibland. Det förklarar varför Isolde hade kalvat nästan ett par veckor i förtid. Båda pojkarna växer och mår bra och har inte tagit någon som helst skada från sitt ”äventyr”. 🙂

Tredje OHO, kom i förrgår då vi fick meddelande om att avelsfirman är intresserad av Kalle och Kalle-Kakkonen och därmed satte jag igår i posten ett hårprov för genomtestande. Kanske vi får säga OHO! ännu en fjärde och femte gång? 😉

WP_000948WP_000949WP_000952

 

Nästa skörd

Då har vi kommit igång med andra skörden.Likasom med första skörden blev det att börja lite tidigare än räknat eftersom vi inte fått just något regn alls den senaste tiden. Gräset har förstås lidit av det och nu var det bara att börja ta omkull före det helt och hållet torkar bort.

Blålucernen har däremot igen visat att den klarar av också torra förhållanden tack vare sina långa och djupgående rötter. Bilden nedan är lite missvisande i sina proportioner eftersom det är en av våra dexters som var på rymmen, men nog ser man att lucernen har växt och mår bra.

 

WP_000921-1

 

Även helsädsensilaget har gett en bra skörd.

WP_000936

Trots att mängden foder inte är vad det kunde vara, så får vi lov att komma ihåg att det nog kunde vara betydligt värre. Dessutom blir andra skörden borttagen i så pass god tid att vallarna, med lite hjälp ovanifrån i form av regn, har tid att ta sig och ge en riktigt bra tredje skörd senare i höst.