Solmogna bär. Inte bara en fröjd för ögat utan nytta också.
Jag har några vinbärsbuskar, med röda, svarta, vita och gröna bär. Inte många, kanske 14-17 st i olika storlekar och skick, men bär ger dom och nu ska dom plockas, helst innan trastarna far iväg med dem. Jag plockar och fryser, man kommer lindrigast undan med dem på det viset den här årstiden när det inte finns alldeles för mycket extratid. Nässlor, bromsar, myggor, skållhet sol och allt annat besvärligt ser till att tillställningen inte blir alltför munter… Men det är bara att tänka på den egna, rena vitaminbombs-saften man kan koka åt sej sen i november, när dagarna är är gråa och trista och allt vad sommar heter känns så fjärran. Då släpas saftmajan fram och jag kokar saft så det doftar sommar i hela huset! 🙂
I år kan det väl ändå inte finnas någon som klagar på sommarvädret? Sommaren kom tidigt i vårens ställe och fortsätter nu efter en liten andhämtningspaus i medlet av juli. Borde kanske inte skriva att ingen borde klaga för det finns säkert en och annan bonde som har lite synpunkter 🙂 Själv tycker jag att det räcker bra med en 18-20 grader för blir det varmare mår en stor del av grödorna inte bra och för en själv vill arbetstakten också gärna slå av lite ifall det blir varmare.
Igår var det i alla fall så varmt (+26‘’C) att jag valde den gamla traktorn utan hytt (Cabversionen) för transporten av plantorna till åkern. Hyttförsedda traktorer blir ju som växthus med sina stora fönster och häromdagen när jag provkörde traktorer i Seinäjoki fick jag minsann tillräckligt av värmen. Traktorerna stod parkerade i solboet vid husväggen och jag var iklädd läderställ i och med att jag tog mig dit per hoj, tror det skulle ha gått att vrida ur kalsongerna när jag kom hem :/
Planteringarna börjar vara på slutrakan och det känns nog bra, dels börjar man bli trött på planterandet och dels känns det olustigt att nu sätta ut plantorna när det är så varmt och torrt. Den åker som nu planteras har begränsad vattentillgång så för att hålla liv i plantorna tills de rotat sig har jag fått ge lite tilläggsvatten med planteringsmaskin eller kyla av dem med växtskyddssprutan.
En extra överfart med planteringsmaskin för bevattning i raden.Och visst tackar de slokande plantorna för vattnet och reser sig upp 🙂
….. eller pustsemester. Hur som helst läget efter 2 dagarssemestern 🙂 Visst hade vi roligt på bondbloggarsemestern och det finns väl inte så mycket att tillägga än att hålla med om det som Nisse skrev i sina inlägg Plingelinge, plong och Bondbloggare i skärgården, jaa det skulle väl vara en bild på Nisse i så fall. Han fanns ju av förståeliga skäl inte på så många av de bilder han publicerade, så varsågod en bild på Lotta och en nöjd Nisse som just funnit ett exemplar av Åsa-Nisse i Bokmalen. Ska man dra paralleller visavi namnet 🙂
Nisse skrev om att min mobil ringde hela tiden och att det kanske lite naggade semesterkänslan i kanten. Hoppas att det inte störde de övriga semesterfirarna alltför mycket ändå. Det här var ändå kanske det mesta sommarsemester jag haft sen 1986 då frun och jag företog en smekmånadscykeltur till Mora i Sverige. Då gick det an att ta några dagar ledigt det var ju innan vi började som heltidsbönder. Nu får man lätt en ”Costa Condordia”-känsla så fort man tar några timmar ledigt under högsäsong, ni vet den där känslan om kaptenen som lämnar skeppet innan alla passagerare räddats. Jag har nog svårt att sätta mig in i hur det skulle kännas att lämna jobbet i flera veckor utan att behöva bry mig ett skit i hur företaget sköts. Men kanske kommer det en sådan dag också?
Nu var det mycket att göra dagarna innan resan och nattsömnen innan träffen med bondbloggarna inskränktes till en powernap på en parkering norr om Björneborg på vägen söderut. Tack och lov förstod vi att lägga oss tidigt natten hos Lotta (tror alla bondbloggare behövde lite vila) och sov länge eller ända till 8-tiden på måndagmorgon så på hemvägen kände jag mig betydligt piggare. Och det är väl det som är meningen med semester -att vila ut- 🙂
Så TACK Sonja och Lotta för att ni tog emot oss och tack Mirjam för arrangemanget och tack till bondbloggarna för inspirerande diskussioner, det skall väl bli lite mera inlägg nu efter det här…….
Väl hemkommen var det bara att hugga i med det som försummats, visst är det märkligt hur lite man tycker sig uträtta de dagar man är hemma men ändå få konstatera hur mycket som blir ogjort när man tar lite ledigt. Nu en vecka efter semestern börjar jag komma ikapp det förlorade och har till och med tagit mig lite tid för att par turer med MC:n. Säsongpremiären hade jag tänkt företa på vägen till bondbloggarträffen men då Eivor önskade följa med och vädret var lite svalt och ostadigt fick den istället gå till Seinäjoki för att provköra lite traktorer. Det kändes lämpligt att kombinera nytta med nöje med att ta hojen istället för paketbilen till Seinäjoki, när det nu blivit soligt och vackert hojväder. Säsongens andra tur företogs till begravningsplan för en stund tillsammans med Erik. Det är emotionell vecka som ändas, i torsdags hade det gått 3 år sen hallbranden och igår fredag skulle <3 Erik ha fyllt 26.
Hojen framförs med andakt de gånger jag kör och med Erik i minnet även om min körstil något avviker från hans 🙂 Det blir inte så många kilometrar i året men R6:an tyckte han om och det känns förnärvarande omöjligt att göra sig av med den, så varför inte nyttja den nu som då när den ändå finns. Det blir en sorts avkoppling det med 🙂
Trafikvett får man åtminstone när man ska ta körkort. Jag vet att reglerna ändrat sej sedan jag tog mitt körkort men då var det så, att moped fick du köra utan kort, bara du hade en moped, hjälm och ålder var det bara att gasa på. För att köra traktor måste du ”skriva”, köra behövde du inte bevisa att du kunde bara du kunde kruxa rätt i rutorna på frågepappret var det ok. Så som 15 åring fick man bränna iväg med traktorer på X antal ton utan att ens ha sett en traktor, inga problem, det var bara att gasa på. Bilkortet var ju sedan en liten annan femma, jag tog både personbils och lastbilskort, och ”körde upp” med båda. Man kunde väl få det smidigare att man bara körde upp med lastbil, men de föll sej så att jag körde upp med båda, inte gjorde det ngt, men jag har knappt satt mej i en lastbil sedan dess, så frågan är ju nog om jag skulle vara så säker bakom ratten på en lastbil.
För att köra båt behöver du lite ålder, flytväst och pengar. Sjövett, njah, de behöver man tydligen inte så mycket av.
Men, hur kom jag in på dehär funderingarna?
Jo, igår skulle jag flytta 5 tackor från en holme till en annan. Det har blåst ganska hårt från nordväst någon vecka, så det har varit att vänta ut blåsande till en dag med mer lagom vind, den dagen kom igår. Jag och Mathias tog då snurran och gav oss iväg. Vädret felade inget, det drog lite sakta, men inget att tala om. Allt var så perfekt för att flytta får som det kunde vara och fåren kom snällt med i båten.. Lite övertalning med några skivor bröd och så hade vi dem alla fem med oss.
Mathias satt och pratade med dem och satte mössan på dem och skrattade när de såg roliga ut och jag satt och räknade segelbåtar och tyckte att det var helt allmänt en mycket vacker arbetsplats. Sakta sakta skurrade vi på. Inte ens på halvfart. Onödigt att gasa på så det slår virvel i tanken då vi hade tid och vädret var med oss.
Fåren åker från en holme till en annan
Jag hörde att det någonstans körde en motorbåt som överröstade skrattet och vår snurras surrande. Tänkte inte så mycket på det förrän den kom svepandes bara några 10 meter ifrån oss… Det var en stor 8-9 meters båt, fullproppad med folk i alla våningar man såg. Det var skybridge, gummibåt på aktern och allt det där tussilulliga man kan tänka sej på en båt… Dom kom i såndär svepande fart, sån fart som drar upp mesta möjliga svallvågor. … Jag såg bakåt, när det inte blåser så kan man en tid se spåret där en båt har kört, och jag kunde konstatera att de kommit körandes mot oss med mening att göra det, fjärden var inte stor, men trångt var det inte, så dom ville nog antagligen se vad det var för någonting i båten…
Kände mej som på skansen…
En utrotningshotad art som lever och bor i skärgården…
Jag höjde handen, och dom började vifta, vinka och veva någonting alldeles otroligt, men när de såg min min, att jag skakade på huvudet, och istället för att vinka så glatt satte upp handen med tummen ner, så avtog deras viftande och de styrde raskt bortåt igen. Med facit på hand skulle de ha kunnat köra några 100 meter bort, men då skulle de ju inte ha fått se spektaklet.
Dags för bergochdalbana… Jag svängde aktern mot, drog på fritt, för att inte fåren helt skulle stjälpa i svallvågorna. Vi gungade några ordentliga gungningar, dom körde ju så nära, så mängd vågor blev det inte. Alltid något och fåren hölldes att stå, fast de var ordentligt uppskärrade, ingen ramlade och vi puttrade sakta vidare. När vi kom till holmen vi skulle hoppade de glatt iland och började meddetsamma äta, på ett helnytt bete. 🙂
Landkrabba är vad jag är men en stark nyfikenhet drev ut till åboländska skärgården för att se hur Sonja och Lotta lever – och det var värt att ta två dagar ledigt mitt i brådaste sommaren. Mycket intressant för en veteodlare som bara har ett lerigt utfall (utan vatten just nu). Jag lovade sätta in bilder och här kommer de:
På väg till Heisala och Sonja. Från vänster Mirjan som är vår nya mamma på Rundradion (jag vägrar använda det nya fjantiga namnet på institutionen så det är Rundradion för mej tills jag dör), Lotta från Ytterstholm i mitten och sedan Eivor som är bondbloggare via gifte (med Christer).
Christer och Kalle på den gamla norska färjan som dunkar sej fram och med nöd och näppe kan lägga till ibland. Man kunde tro den har tändkulemotor … Sonja är inte så väldigt förtjust i den. Färjlinjen är som mycket annat ett offer för ”konkurrensutsättning”.
Det är ingen liten gård med 60 kossor och mjölkningsrobot. En hel del traktorer behövs det också.
Här köar kossorna att få komma in i mjölkningsroboten.
Och så var det kaffe och diskussion om Bondbloggen – det var också arbetsmöte med en hel del saker att reda ut. Fast på bilden ser folk ovanligt allvarsamma ut. Husbonden på gården är på väg till traktorn. Sonja i rött.
Och så bondbloggarna på Heisala brygga: Nisse, Lotta, Kalle, Christer och Sonja.
Lotta bjöd på rökt abborre, fårkött och nypotatis upptagen från landet då vi kom.
På en vandring runt holmen hittade vi också Lottas får som kom då de hörde hennes välbekanta röst.
Fyrhjulingen är mycket viktig på holmen för bilen blir på andra sidan. Det går fint nu på sommaren men att släpa matkassar och allt annat på vintern är mindre trevligt. Så Lotta vill helst av allt ha en väg ut till holmen. Det är inte omöjligt men har nu fastnat i byråkratin som sitter på pappren och utreder … Vi gick helt torrskodda över bron till ”fastlandet” men bil klarar den vägen inte av.
Och så tittade vi på Kalles verkstad där allting på Kirjais repareras. Det blev många Kalle men det är Lottas pappa som har verkstaden. Ser bekant ut på något sätt …
Kirjais är en lite idyllisk by med god sammanhållning och talkoanda. Efter en milt sagt stadig lunch rullade vi på en liten rundtur och sedan var det dags att återvända till allt som var ogjort (se ”Full fart på flisen”).
Kalle var tvunga att åka på jobb redan på söndag kväll och Christers mobil ringde hela tiden så litet naggades ledigheten i kanterna. Jag såg på nätet att flisen tagit slut i pannan så det blev bråttom hem. Den moderna tekniken är bra i många sammanhang men mera stressade blir vi nog.
Det finns många fler bilder men allting kan jag inte sätta in. Men ni ser i alla fall litet av en väldigt lyckad Bondbloggsträff. Hjärtligt tack till Mirjam, Sonja och Lotta !
Vi tog två dagar ledigt för Bondbloggarträff i Åboland hos Sonja och Lotta. Dagen efter så blev det förstås bråttom. Jag hade tömt torken kvällen före träffen och ringde till Flisan-Christer (som barnbarnet kallar honom) för att fråga om det går att flisa den här veckan. Jo, det passade bra – om två timmar. Ojdå, inte var allting riktigt färdigt än. Jag måste såga upp öppningen i väggen som i fjol visade sej vara litet för trång och ett par stockar måste köras bort och en del rör och bråte städas undan.
Med en minuts marginal hann jag innan Flisan -Jonas kom med stora flislastbilen. Vi har nämligen generationsväxlingar på gång i Hindersby. Här börjar finnas en hel del unga bönder numera. Jonas (Christers pojke) har fått ett stort kontrakt och de skall skaffa en flistugg till. Fliseldningen har byggts ut ganska kraftigt här runtomkring de senaste åren. År 1983 då jag började var vi bara två (Christer började redan 1979 med flis).
På en timme var hopen borta och närmare hundra kubik flis i torken. Då började det roliga för mej för den skulle ju bredas ut kvickt. Även om veden inte är plaskvåt så börjar flisen varmna och mögla ganska snabbt så det gäller att få på fläktarna. Gymfaktorn är ganska hög då man skyfflar ut flisen som är både tung och hårt packad. efter flisandet.
Förstås kunde man ta traktorn men den stora Zetorn ryms inte under taket om man kör utanpå flisen och så är det inte bra att packa den. Det blev skyffel och gubbkraft i stället och sent på kvällen kunde jag sätta på fläktarna. Jag har mätare för temperaturen på inkommande luft och den luft som kommer ut ovanför flislagret. Så länge luften blir kallare så torkar den. Så där i början kör jag natt och dag, sol och regn.
Röd kurva visar inkommande luft vid fläkten och blå utgående luft ovanför flisen. Så länge den blå kurvan ligger under den röda så torkar flisen. Den blå spiken uppåt visar när jag startade fläktarna. Då hade flisen redan hunnit varmna litet så det kom först varm luft upp ur flisen. Skillnaden mellan kurvorna visar hur fort torkningen sker. Ett tag på morgonnatten var det ganska långsam torkning men nu börjar det bli snabbare igen. Den röda kurvan visar precis när solen börjar lysa på taket för det höjer temperaturen ordentligt. Allting ligger på nätet så det är bara att gå till http://84.20.155.7/owfs och titta.
Nu gäller det bara att sätta fart på gubben och ta igen ledigheten.
