Sida 270 – Bondbloggen

Fint vinterväder

Ibland kan man inte klaga (hur man än skulle vilja). Nu är vädret i det närmaste perfekt för skogsarbete. Ingen snö på länge och -15 grader (bara -8 på dagen). Vintervägarna är hårda och bra och jag har börjat köra ut stockar. I dag kunde man riktigt njuta av vädret och skogsarbetet. Inga södernresor kan vara bättre än det här.

Det blev litet avbrott då svängmekanismen på lastaren slutade fungera. Det var i princip kvickt ordnat men då traktor och lastare var varma inne i verkstaden så fixade jag en hel del annat som blivit uppskjutet alldeles för länge. Bakrutan var viktig för det har varit usel sikt vid lastning och det kan vara direkt farligt. Polykarbonatskivan visade sej vara utmärkt. Den är klar som glas men ändå böjlig vilket var bra för hydraularmarna skulle ha spräckt glas genast då jag startade traktorn. Nu ser jag fötterna på lastaren och dessutom lamporna till elventilerna. På bilden syns polykarbonatskivan inte alls – och det är så det skall vara (nåja, då den blir smutsig så syns den nog).

En sak som retat mej länge var knapparna till elventilerna (de gula små och runda). De är svåra att använda med handskar eftersom det händer allt möjligt då man i misstag snuddar vid dem. Värst var knapparna till stödbenen bakom spakarna så jag lödde loss ledningarna och byggde en skild låda (med stora gröna och röda knappar). Materialet var billigt på Biltema. Tryckknapparna är tyvärr av dålig kvalitet så det kan hända att jag måste byta dem – men de får vara tills de går sönder. En fördel med de nya knapparna att man nu kan sänka och lyfta bägge stödbenen med en hand.

Och så var det nödvändigt att montera lampor framåt. I skogen är de vanliga strålkastarna för lågt så jag köpte lysdiodlampor (LED) och monterade i takkanten ovanför vindrutan. Priset var tufft – tio gånger högre än gammaldags arbetslampor – men hållbarheten borde vara tio gånger längre också. Numera börjar arbetslampor med lysdioder vara helt användbara – jag är riktigt nöjd med de här. Och ändå är de bara 15 och 10 W vilket betyder avsevärd inbesparing på strömsidan.

Men för att få lamporna inkopplade måste jag bygga en ny central i hytten. Den behövdes också till den nya fläkten och för uttag till lastarens elventiler samt till radiostyrningen av vinschen. Det är ingen vacker konstruktion – men stark och torde fylla sin funktion. Där finns två dragströmbrytare för lysdiodlamporna och fläkten, tre säkringar och två uttag.

Och så satte jag ett gummi runt svängpelaren för att hindra vatten att rinna in i oljebadet för svängkuggarna. Jag fick svar från Farma att det numera finns en plåt som skall hindra vatten att rinna in – men jag tror mera på gummi (tack till Matts för idén). Gummiremsan är fastspänd med en stor (200 mm) slangklämmare.

Nåja, ”int ein daa uutan förlustär” (inte en dag utan förluster) som förra bisin sa. I dag började en hydraulslang läcka vid gripen så det blev litet avbrott i stockkörandet. I stället tog jag stora Zetorn och körde spår. Det hade nämligen snöat litet och redan ett par cm lös nysnö isolerar en hel del. Så man måste packa till den. Och så började jag fälla granar igen.

På kvällen blev det fliskörning. Det går åt ungefär en liten skopa per dag – kanske en halv kubik. Sådant kan man sköta på kvällen fastän det är mörkt. I kväll var det i alla fall ett strålande månsken – nästan bättre än de mulna dagarna i december. Man blev riktigt lyrisk och tänkte som Jeremias i Tröstlösa: ”En borde inte sova då natta faller på …” (skrivet av Levi Rickson 1915 på närkesmål). Tur att man inte bor i en stad.

Pop-up torg med förhandsbetalning

På tisdagskvällen var det informationsmöte om REKO-konceptet som jag nämnde om i ett tidigare inlägg. Det var rätt god uppslutning av såväl bönder som konsumenter och visst var idéen intressant.

Huvudlinjerna är ungefär följande: bonden och konsumenten gör ett avtal där man kommer överens om vilka livsmedel kunden vill köpa, hur ofta de vill ha dem och till vilket pris. Varje kund gör en enskilt avtal med varje producent han vill anlita. Det låter lite omständigt, men eftersom avtalen löper på rätt lång tid är det inte så ofta man gör upp dem. Kunden betalar hela beställningen på förhand.

En gång per vecka träffas sedan alla konsumenter och alla bönder på ett och samma ställe för varuleverans. Bönderna ställer upp sina bord och radar upp varorna. Därefter är det bara för kunderna att gå runt och plocka åt sej av de varor de bokat. Allt är färdigt betalt, så några pengar behöver inte byta ägare i det här skedet.

Själva konceptet startades i Japan på 70-talet och har därifrån spritt sig till olika håll i världen, bl.a. till Frankrike där det kallas Amap.

Det finns onekligen en del intressanta sidor på den här grejen. Dels slipper man en massa mellanhänder, kunden får öga mot öga träffa den som odlat maten, ingen behöver bygga dyra butiks- och lagerutrymmen, spillet blir mindre eftersom odlaren bara har med sig det som garanterat går åt o.s.v.

Jag var lite skeptisk till den där tanken på förhandsbetalning, men när det finns en tanke med tillvägagångssättet. Att kunden betalar maten på förhand garanterar att hon också hämtar ut sina varor. Odlaren behöver alltså inte vara rädd för att plötsligt stå där med några kg morötter som blir över, det som folk redan betalat hämtar de också.

Intresset var stort och resultatet av kvällen blev att en liten grupp skall planera framåt och se hur man kunde gå vidare. För egen del är jag inte helt säker på att det här är det mest effektiva sättet för mej att marknadsföra mitt nötkött, men det finns ju andra produkter man kunde marknadsföra via en sån här kanal. Jag har gammal tanke om ett småskaligt, mobilt hönshus med ekologiska sprätthöns som skulle passa finemang…. Vi får se, vi får se.

Säsongsöppning

Idag var det säsongsöppning av kalvningskarusellen hos oss då Celin kalvade. Celin har kalvat först av alla de tre senaste åren och 2013 blev tydligen inget undantag heller. Kalvens kön kan jag inte uttala mej om i nuläget, Celin vaktar den med besked och verkar anse att könet inte är nåt jag behöver bekymra mej för i nuläget. Den kraftigaste försvarsinstinkten brukar lägga sig inom ett par dagar efter kalvningen, så jag får nog ännu tillfälle att kolla upp kalven närmare.

Årets säsongsöppning infaller dock exeptionellt tidigt. Normalt brukar kalvningarna inledas i början av mars, en snabb koll ger för handen att det gamla rekordet är 3.3. Celin har hållit ett rätt stabilt intervall och kalvat 22.3.10, 3.3.11 och 14.3.12. Årets kalvning avviker alltså rätt påtagligt eftersom det bara är 314 dagar (eller 10,5 månader) mellan kalvningarna 2012 och 2013. Direkt onormalt är det ändå inte. Korna är dräktiga drygt 9 månader, så om ägglossningen kommer igång direkt efter kalvningen skall ett kalvningsintervall på 10 månader inte alls vara omöjligt. På sätt och vis är det t.o.m. eftersträvansvärt eftersom det minskar tiden kon går utan kalv och inte producerar nånting. (Fast det här resonemanget gäller endast dikor, mjölkkor behöver ett längre intervall för att hinna vila upp sig ordentligt mellan kalvningarna.) Å andra sidan, om Celin kortar intervallet även nästa år kan följande kalv i värsta fall komma nångång i julhelgen 2013 och att passa kalvningar mellan julklappsutdelningarna är ju ingen höjdare precis. Det blir att upplysa Celin (och tjuren Znork) om att minst 12 månaders intervall är önskvärt följande gång.

Kalven förefaller må bra och börjar på tisdag eftermiddag ta sina första stapplande steg. Lite gemytligt är det att ha en lillkalv i ladugården igen, det påminner om att vårvintern är i antågande.

Kallt men livat

I morse var det -30 grader (på vissa håll i Hindersby -34) så jag försökte inte ens fara till skogs. Både slangar och metall är sköra i en sådan kyla och man bara kör sönder nånting. Zetorn och lastaren är ännu inne i verkstaden och det är lika så bra. I princip kan jag skruva ihop den och börja köra men då den en gång är uppvärmd så började jag fixa en del som blivit ogjort.

Nedre bakrutan måste jag skruva bort för att få in hydraulbordet men det är kallt så jag köpte en plastskiva för att täcka hålet. Det är en hel vetenskap att välja rätt plast. Den borde vara genomskinlig, UV-tålig, skraptålig, reflexfri och böjlig. Jag kollade upp Etolas alla plaster och tittade på nätet på egenskaperna hos olika sorterna tills jag kom fram till att jag skaffar en polykarbonatskiva för övre delen och 0,5 mm PVC-folie för nedre delen (där hydraularmarna tar emot).

Sedan skaffade jag lysdiodarbetsljus (LED) från IKH vid Ring III och byggde ny central för hytten med säkringar och strömbrytare. Fördelen med lysdioder är att de dra mycket litet ström. Jag köpte 10 W minilampor att sätta ovanför vindrutan framåt och de drar bara 0,75 A ström. I skogen behöver man en mängd lampor åt olika håll och då börjar strömmen redan vara betydande med gammaldags glödlampor. Om de visar sej vara bra så tänkte jag installera en under bommen också som lyser direkt mot gripen. Men då måste jag bygga riktigt starka skydd av 8-10 mm bandjärn för ibland dänger man i misstag bommen mot ett träd. Då håller inte ens tjock plåt.

Samtidigt installerade jag ordentliga uttag för lastarens elektriska ventiler och för radiostyrningen till vinschen. Tidigare hade jag bara en mycket osäker provisorisk förlängningssladd.

Alla kvällar har de senaste dagarna gått till Hindersby teater som ger ”Fritt fram på 60-talet”. Jag förevigar nämligen teatern för framtiden på video. Halva byn har lagt hela hösten på att repetera och bygga upp scenen för pjäsen som är skriven av vår egen teaterchef Isa från Mosabackan (en byadel i Hindersby). Hon har förresten varit riktig teaterchef i Sverige förrän hon blev pensionerad. Och så har vi Robert Jordas som är utbildad skådespelare och som har regisserat pjäsen. Så mycket av byns resurser har satts på pjäsen att den absolut måste sättas i minne (digitalt nuförtiden). Då vi började med byapjäserna så köpte jag en fin HD-videokamera bara för teatern.

Det har varit fullt hus och flera föreställningar är redan utsålda. Och det är fint för vi behöver pengarna från föreställningarna för att reparera taket på den stora lokalen (byggd 1930).

60-talet var en brytningstid som syntes inom musiken (Beatles och Liverpool sound kom), inom jordbruket som mekaniserades och i arbetsfördelningen. I pjäsen förs det fram i gubbarnas matlagningskurs och Damklubbens resa till Stockholm med Bore III.

Nå, kursen slutade nu inte riktigt som det var tänkt men Rom byggdes inte heller på en dag :-). 60-talet var ju ”mitt” årtionde eftersom det hände under min känsligaste ungdomstid. Mopedknuttarna som körde genom byn utan ljuddämpare kändes bekant och pratet på Posten som vid sidan av handelslaget och banken var byns träffpunkt var också äkta sextiotal.

Pjäsen avslutas med Brandkårsfesten som tillsammans med Johannifesten var sommarens höjdpunkter. Halva byn stod på scenen och det märktes i slutet då det började bli trångt där när alla slulle sjunga slutklämmen. Det är hårda bud i Hindersby nu i flera veckor framåt tills föreställningarna är förbi och folk kan pusta ut.

Sjysta lökar.

Så här inför lökveckan, vecka 4 är av tradition nationell lökvecka, är det kanske på sin plats att slå ett slag för löken. Jag skrev ju om att purjon börjar ta slut och bra så då den inte går att lagra hur lång tid som helst.

Frisk och vältorkad lök däremot kan lagras länge så det finns möjlighet att hålla sig med inhemsk lök året runt. Nu när det är kallt och snuvan lurar runt hörnet så passar det kanske att mota Olle i grind med lite lök 🙂

Rödlök, schalottenlök, gullök är de löktyper vi har kvar i lager.

Att ha en egen bonde

På senare år har ju som bekant närmat och direktförsäljning blivit mer i ropet än nånsin förr. Det här har också gjort att en hel del intressanta koncept som man inte sett tidigare dykt upp, exempelvis finns det förmodligen fler gårdsbutiker idag än för 10 år sedan.

De riktigt kreativa har hittat olika metoder för att koppla ihop konsumenten med en specifik producent. Matköparen får ”sin egen bonde” som producerar ett eller flera livsmedel just för den kunden. Ett exempel nämndes i svenska tidningen Land idag, när man berättade om dataforskaren Kristofer Franzen som ville förverkliga sin dröm och tillverka egen korv av egna grisar. Grisproduktion och korvtillverkning kräver dock ett visst startkapital. Han löste problemet genom att låta de blivande kunderna vara med och finansiera projektet. Intresserade privatpersoner fick satsa pengar i hans företag och de kommer i framtiden att få tillbaka pengarna i form av kött och korv.

Förutom att det är ett smart sätt att skaffa fram pengar gillar jag själva upplägget. Det knyter ihop jord och bord på ett synnerligen påtagligt sätt och allt som ökar vår medvetenhet om det vi äter är sådär i princip positivt enligt min mening.

En lite spännande tanke vore om en eller ett par bönder kunde åta sig att producera mat specifikt åt ett antal familjer. Konsumenterna skulle veta vem som odlat deras mat och odlarna skulle redan i odlingsskedet vara medvetna om vem som kommer att äta det de producerar.

Inkommande vecka kommer det att ordnas ett möte i mina hemtrakter om en just en sån här form av ”skaffa-din-egen-bonde”, nämligen REKO-avtal. REKO är ett ursprungligen franskt koncept där konsument och producent ingår ett sorts förhandsavtal och varorna levereras senare. I normala fall är vi bönder vana med att först odla grödan och därefter försöka få den såld, men i det här scenariot kunde man i vissa fall t.o.m. tänka sig att avtala om avsättningen innan man sått eller planterat nåt. Producenten får en garanterad avsättning, konsumenten får tillgång till produkter man vet varifrån de kommer och vad de varit med om och man slipper en del mellanhänder. Det låter inte så illa faktiskt.