Sida 270 – Bondbloggen

Tomgång

Idag är det full rulle i ladugården i.o.m. att kvigan Hujeedamej är brunstig. I sej är det trevligt eftersom det borgar för kommande kalvar, men faktum är att hon borde varit dräktig redan i fjol höstas. Jag hade räknat med att hon skulle kalva senast i slutet av maj. Med nio månaders normal dräktighetstid är det lite osannolikt att det lyckas. Just den här sårbarheten är en av nackdelarna med att ha dikor; en missad kalvning innebär att hela kons årsproduktion blir noll, en försenad kalvning innebär en försenad produktion. Hujeedamej är dock ung och frisk, så jag antar att det är nåt oförutsett som förorsakat en kastning. Förhoppningsvis går det bättre framöver.

På temat ”Kalvar från tidigare säsonger” kan jag också passa på att nämna Attityd. Hon fick sitt namn av att hon var en rätt envis och temperamentsfull kalv, men har faktiskt utvecklats i exakt motsatt riktning. Den självsäkra kalven blev en mycket försiktig och tillbakadragen kviga som helst undviker kontakt med mej och även i övrigt inte tar desto mera rum i ungdjursgruppen. Faktum är att jag senaste veckan satt en del tid på att försöka umgås med henne och få henne med bekväm med mej. Att ha alltför skygga djur är inte bra, de kan bli lättskrämda och oförutsägbara. Attityd och jag är nu så långt på väg att hon vågar nosa mej lite försiktigt i ansiktet, men det är fortfarande en bit kvar innan jag t.ex. skulle få klia henne i pannan. Men också det här hör till, vissa behöver lite mer social träning än andra.

Vem fixar biffen ?

Det här är Cissis sista inlägg på Bondbloggen. Vill du läsa Cissis inlägg finns de alla sparade här på Bondbloggen. /redaktionen

På Arenan kan ni se dokumentären Vem fixar biffen? om ni missat den på TV.
Så får ni kanske en liten inblick i hur producenterna har det i dagens läge. Jag kan ju själv inte uttala mig destu vidare om det här men jag tyckte det var en väldigt intressant dokumentär.

Vill man se ännu mer, kan jag rekommendera den amerikanska dokumentären Food Inc. Den filmen är dock mer avslöjande och innehåller ganska starka scener. Och kom ihåg, att den handlar om Amerika och inte Finland.

HÄR kan du se Vem fixar biffen?

HÄR finns trailer till Food Inc.

Trevlig tittarstund! 🙂

Och två sekunder senare inser jag att Mats skrivit nästan samma sak… kanske det inte är hela världen 🙂

Lite mindre sku räcka

Ibland sku det vara riktigt skönt med ett rent kontorsarbete, 8-16 och en förmåga att stänga dörren och jobbet efter sig. Men bara ibland 😛 Nu har det i alla fall varit ett par sådana dagar som man nästan sku ha velat hoppa över.

Udessa som jag skrev om har varit riktigt, riktigt dålig. Efter förlamningen steg hon nog upp och vi började vänta på en kalv. Inga direkta kalvningssymptom kom så vi tänkte att den hålls i magen tills den beräknade kalvningsdagen. Veterinären var häromdagen i andra ärenden hos oss, men jag begärde att hon skulle känna efter att allt var ok med kalven. Det var det då inte utan Udessa hade livmoderomvridning (googlade lite och det visade sig att sannolikheten är 3 på 1000 kalvningar…!) och till råga på allt kunde hon inte stiga upp.

Kalven verkade vara död, men ut måste den ju fås så veterinären föreslog att Udessa skulle vridas över via ryggen från den ena sidan till den andra. Det är ju inte direkt enkelt att flytta 600kg kött, men det visade sig att livmodern had vridit sig lite tillbaka bara genom att Udessa flyttades lite åt sidan och hon fick lugnande medicin. Så sen var det ”bara” att dra ut kalven. Utan att gå in på detaljer, så kan jag säga att det var den svåraste kalvningen jag varit med om men kalven kom ut. Udessa var väldigt medfaren och jag var illa rädd att hon inte klarar det. Hon orkade givetvis inte stiga upp, utan vi fick försöka hålla henne och ligga upprätt genom att dra på och stytta upp henne och bära dricka och mat framför henne och ge lite kalk åt henne. Detta bar frukt och idag steg hon upp av sig själv. Där stod hon och åt hö då Antte gick till ladugården 🙂 Inte är faran över ännu för hennes del, men det ser mycketmycketmycket bättre ut än ännu för ett dygn sedan!

Men visst har vi haft andra betydligt mindre dramatiska kalvningar också den senaste tiden; den bästa och mest anmärkningsvärda är Luppas tolfte kalvning. Hon kalvade helt på egen hand och till världen kom en fin liten kokalv som fick heta Karat efter sin far Gold. Luppa och Karat mår båda ypperligt bra och Luppas mjölkproduktion har kommit bra igång, över 20kg till dagen 🙂

Igår morde blev Luppa dessutom gammelmommo, då Ippa kalvade och även hon fick en kokalv. Så nu då vi har mjölkat mommo och barnbarn bredvid varann, så får vi då bara hoppas att ynglingen sku ha tagit någon lärdom av hur man ska bli en bra och hållbar ko! 🙂

”Barkisar”

Före…

Efter…

Rubriken för tankarna kanske till ”Roy och Roger – Macken”, men det här blir nog ”barkis” med bark i brödet. 😉 Enligt wikipedia är ”barkis” göteborgska för en långfranska. För mej är en skock barkätande får ”barkisar”

Ena dagen fällde jag granen, bara någon dag senare såg den ut så här. ”Ni e ena riktiga barkisar”! Sa jag när jag mötte fåren som med runda ögon såg på mej och ville, tror jag, ha mer.

Fåren har inne i ”fårhushagen” barkat fler mindre granar, så högt de räckts. De enda träden som får vara ifred, är de som är tillräckligt stora. Då är barken är för grov för dem att ge sej på, allt annat stryker med.

Vem fixar biffen?

På tisdagskvällen kom en i mitt tycke oerhört intressant dokumentär på Yle Fem, nämligen ”Vem fixar biffen?”. Patrik Skön har dokumenterat olika former av köttproduktion med dikor, grisar och broilers. I filmen visas mänskorna runt själva djuren; uppfödare, slakterier, avelsrådgivare, djurtransportföretagare o.s.v.

Från min horisont kändes filmen väldigt saklig, bilden av produktionen var rätt långt korrekt. Ingenting förskönades, men ingenting vinklades heller värre än det är. Mitt blodtryck steg visserligen en aning när man i slutet av filmen sköt och slaktade en kviga i den övriga flockens åsyn, vilket nog inte är praxis (eller ens lagligt tror jag). De ambulerande gårdsslaktarna är numera väldigt sällsynta och framför allt brukar de sköta sitt värv sakligare än så där. Men i övrigt var bilden av produktionen rätt långt sån som jag uppfattar den. Djuren skall ha så goda förhållanden som möjligt, trots att de kommer att ätas upp i slutändan. Intressant var också att bonden bakom djuren fick komma fram. Johan Backlund konstaterade att banken och finansieringsbolagen äger förvånansvärt många traktorer, och det kan jag inget annat än hålla med om.

Har du inte sett filmen så rekommenderar jag den varmt. Den ligger kvar på Arenan ännu ett par dagar. Blev du riktigt intresserad och vill ha nåt att jämföra med kan man hitta filmen Food Inc. t.ex. på Youtube. Den visar upp den storskaliga amerikanska kött- och matproduktionen, som avviker rätt långt från vår europeiska eller finländska.

Bilden som inte blev av

Det är inte första året det händer, förhoppningsvis inte sista heller utan januari och februari är typiska tomgångsmånader för mig. Jag har ingentig mot dessa månader, tvärtom min vän ljuset kommer tillbaks och allt det roliga väntar runt hörnet, men så speciellt mycket att göra finns det inte heller på en spannmålsgård i januari. Nåja, visst städuppgifter och service underhåll finns ju 365 dagar i året men eftersom jag vid 48 års ålder fortfarande inte fått en vettig verkstad med värme byggd så faller det mesta på kölden. Jag har nämligen en kroppstemostat som gör att min absluta nollpunkt är precis noll grader. Om det är 10 grader inomhus fryser jag inte men -1 grad upplever jag som livshotande köld. Alltså sitter jag inomhus på vintern. Om det inte är en såndär bra vinter men plusgrader, som då i sin tur är en dålig vinter för nästa växtsäsong, alltså.

Skogarbete då, som alla normala bönder håller sig med vintertid? Jodå, men det finns några faktorer som försvårar det. Jag har inte tid, inte maskiner och inte kunskap. Annars skulle väl det nog gått bra. I en varm hytt vill säga.

Vad kan man då göra inomhus? Jo, man kan tex sitta och titta på korten man aldrig tog. Eller snarare drömma om dom. Jag var åtta år när jag fick min första kamera, en Kodak med engångsblixtkuber. Varje bild var dyr och min far uppmanade mig strängt att bara ta VIKTIGA bilder. En viktig bild var en bild på en person som stod eller satt som en staty, gärna ivägen för det som var motivet. Att ta en bild utan en människa på var totalt tabu, det gjorde man bara inte. Följden blev att en bild där en människa blivit ”dålig” vilket ju är ganska vanligt, speciellt då blixten mera likande en svetslåga, oftast kasserades som otjänlig. Denna villfarelse vaggades även jag in i vilket betyder att jag var kanske 17 år innan jag vågad bryta mig loss och ta en bild av vardagen, inte bara söndagsklädda fastrar på något tråkigt kalas. När jag för några år sedan tittade i lådan ”dåliga bilder” (som jag tack gode gud aldrig slängde) kom jag på att det var här dom intressanta bilderna fanns, bilderna man inte satte det minsta värde på när dom togs.

Ack vad jag saknar dessa otagna bilder idag. Det finns inga bilder på gamla hus, inga bilder på jordbruksmaskiner, inga bilder på hur miljön förändrats, inte ens våra gamla personbilar finns förevigade. Visst är det kul att ha en bild på sin favoritfarbror, men jag skulle vilja ha en bild på honom som jag minns honom, dvs med trasiga fähushalare och ful mössa, inte som de som finns iklädd slips och ätandes tårta.

Hur som helst så finns det ett par hundra bilder tagna från sextiotalet på dia i vår familj. För ett tag sedan gick vi igenom dessa och lät göra digitala kopior av de få bilder som var bra. Men även här samma sak, inga bilder av vardagen utan varje bild visar en ”händelse”

Tyvärr tror jag att vi även i vår tid gör oss skyldiga till detta brott mot våra efterkommande. Vi fotograferar hejvilt med allt bättre utrustning, men de allra flesta glömmer bort att det är det vardagliga ointressanta idag som är det oersättligt intressanta om +50 år. Dessutom är jag illa rädd att det blir etter värre, inget värde sätts på ett foto idag, så trots att det tas miljoner bilder dagligen är jag illa rädd att vi om 50 år har mindre bilder sparade från 2013 än vad vi har från 60-talet idag.

Tack och lov finns det undantag här och var. Jag satt häromkvällen och tittade i album som innehöll helt fantastiska vardagsbilder från Yttermark, bilder på företeelser och människor som gör andra saker än blir konfirmerade.

Så gott folk, ge er iväg ut och ta bilder hejvilt. Det är ömöjligt att idag säga vilka Ni upplever som oersättliga om 50 år, det är lite som aktier förstås, men med den skillnaden att en bild kostar inget idag. Säkerhetskopiera och spara ALLA bilder och era barn kan ge vidare oersättliga skatter till sina barn.

Här är ett par av dom bilder som vi tog vara på från diaserierna:

Gödselspridning ca 1969-70. Som utsprättare fungerar från vänster farbror Nils Svedjebäck, faster Gretel Saxen, fasters gubbe Sanfrid Saxen, farbror Selvid Svedjebäck samt på traktorn min far Birger Svedjebäck. Själv är jag ditplacerad som bildrekvisita. Idag finns bara David Brownen och jag kvar.

Ungefär vid samma tid är jag placerad som bildrekvisita på vår första tröska. Claas Europa säcktröska. Ett bra exempel på en bild som aldrig hade blivit tagen om inte någon person funnits med på bilden. Trots det upplever jag att det är tröskan som är det väsentliga på bilden, inte jag. Det finns andra bilder på mig, men bara denna enda på tröskan som ändock var en av de första självgående tröskorna i vår by (tror jag). Dessutom kan man notera på bilden att Claas använde samma knivdrift ännu på 2004 års modeller, kanske tom senare och hur hade man kunnat veta det utan en bild?

VA?