O, du härliga ogräsland…

Varje höst tänker jag att aldrig mer, och varje vår fräser jag gladeligen upp mitt lilla ogräsland där jag sår lite diverse grönsaker. Bara för hemmabruk, lite dill, lök, palsternacka, fänkål, ärter, bönor, squash och pumpa finns det i år där… någonstans…

Och så ogräs, något så sjuåndemilde med ogräs! (som vanligt… 😉 )

Eftersom grönsakslandet är lägst i prioriteringsklassen, är det först nu som jag tagit mej lite tid att söka efter grönsakerna bland ogräset, och visst hittar man små plantor av både det ena som det andra i djungeln…

Sqashplanta

Squashplantorna hittar man lätt, värre är det med de små andra plantorna som jag inte ens tänker försöka hitta med kameran…

Jag försöker först bena ur plantorna, stora som små, och sen hackar jag med pärongräfta mellan raderna och plantorna. Tid tar det, myggen biter, svettigt är det och ryggen känns som om någon höll på med hammare och mejsel i den, men om man ger sej 17 på att det skall göras så får man det nog gjort, förr eller senare.

rensad sqashplanta

Med gräftå, ( potatishacka 😉 ) hackas det på tills ogräset ligger omkull och ogräsrötterna uppe 🙂

Men varför håller man på, på det här viset, egentligen???

När svetten rinner längs ryggen och skjortan inte längre suger upp något vatten börjar man onekligen fundera… Men det är väl någon överlevnads gen som sitter djupt innanför långt borta som gör sej påmind att man måste odla grönsaker, annars är man utan och typ får svälta i vinter! Eller så är det den där visionen som alltid dyker upp i huvudet om våren, hur rofyllt och exotiskt det kommer att vara att sitta och peta bort ogräset mellan raderna medan solen skiner och ger en liten puff åt den vackra sommarbruna färg man kommer att få. Fåglarna kvittrar medan man går längs raderna med vattenkannan innehållande egengjord nässlegödning åt alla de goda grönsakerna, som preciiis kommer att se ut så som i den där fina trädgårdsboken man har studerat hela vintern, om vilken temperatur bönorna skall ha för att gro, och hur många cm det skall vara mellan fröna osv.

Nu kan jag bara konstatera att solen lyser med sin frånvaro, benen hör till de blekaste i södra Finland, fåglarnas kvittrande har bytts ut till peltorlurarnas eviga dunka-dunka-skrål, några rader syns inte då allt är en heltäckande matta, och nässlegödning har jag inte ens försökt mej på att göra sen den gången för flera år sedan, när jag glömde bort ämbaret med smörjan i, tills den själv påminde mej om att den fanns, med att sprida en halvhärsken odör kring hela holmen. Boken är för länge sedan gömd i sitt förvar upp på vinden och kommer antagligen inte att komma fram förrän nästa vårvinter då jag åter kommer att bläddra och drömma i den, men för tillfället har drömmen förvandlats till en mardröm, där jag hånfullt står och gapskrattar åt mej själv, hur kunde jag åter en gång inbilla mej att sommarens dygn har 36 timmar och inte 24?

Hovkrats……..

…… för däck, finns dylika att få tag på?

När nu regnperioden har inletts blir det återigen problem med jord som dras upp på landsvägen när man lämnar åkern. Grönsaksskörden pågår nästan dagligen oberoende av väder och speciellt när de första regnen kommer vill jorden gärna kleta sig fast på stövlar och däck. Stövlarna är det ju lite lättare att få rena men däcken på traktorer och släpvagnar är otroligt svåra att få rensade, dessutom är det väldigt tidsödande. Oberoende av hur man bär sig åt vill mer eller mindre av den värdefulla matjorden följa med upp på vägen och där hör den ju inte hemma. Det kan ju i värsta fall förorsaka en olycka om det blir alltför kletigt på vägen, som motorist vet man hur litet det behövs för att det skall bli känsligt. Jag har nämligen under lättviktartiden vurpat en gång på grund av sörja i en vägkorsning, den gången var det vägverket självt som i samband med saltning av en anslutande grusväg dragit upp saltblandad lera på asfalten. Eftersom vurpan skedde i tätbebyggt område var farten inte högre än en 50-60 km i timmen och förutom ett skamfilat självförtroende föranledde vurpan mest lite småskråmor och en söndrig blinkers på hojen.

Kommer jord och lera upp på vägen så finns inte mycket annat att göra än att på något vis få bort den, helst så fort som möjligt innan den körs fast. På belagd väg är det lite lättare att få bort jorden men på ojämn grusväg är det allt annat än lätt.

Redskap som jag testat är:

traktorns frontlastarskopa – fungerar bra på belagd väg men lite besvärligt om du inte har en ledig traktor för ändamålet

snöskotta – fungerar också bra på belagd väg speciellt om det inte är så våldsamma mängder

spade och borste – kan vara tidsödande om det är längre sträckor att putsa

gummiskrapa – det enda som jag tycker fungerar tillfredställande på grusväg om det inte är alltför stora mängder och du hinner få bort jorden innan den körs fast

Drömmen vore ju att ha en kompaktlastare eller dylikt utrustad med gummibeklätt schaktbladsbett parkerad vid åkerkanten. Kanske har bloggläsarna tips på hur man enkelt och billigt får bort jorden från vägen? Samtidigt vill jag be om överseende för olägenheterna från medtrafikanterna, man drar ju inte upp värdefull jord på vägen med flit och det är allt annat än lätt att få däcken rena och ibland rör det sig om åtskilliga lass per dag. Undrar också om det rekommenderas att man placerar ut varningstriangel eller märket för hal vägbana tills man får vägen putsad?

Ax-erelation

Outgrundliga äro stråsädens vägar. Det tycks finnas ett samband mellan julaftonen och stråsädens axgång. Det jag menar är att det inte tycks spela så stor roll hur sent eller tidigt ett år är så kommer båda på sin rätta datum i alla fall. Nu har man då gått omkring och gnällt åt alla som orkat lyssna att spannmålen är ungefär 10-15 dagar sen och vad händer? Jo, precis som vanligt infaller axgången och Tomatkarnevalen sama helg. Nu är då följden att jag har kornväxt på 10 cm som gått i ax och vad det blir till, det får vi se i höst. Just nu är det i alla fall en nåd att stilla be om, eftersom kortare säd inte faller omkull vid regn, och regn har vi ju haft tillräckligt av de senaste dagarna.

Vill man ha bevis på att livet sällan är rättvist kan man lägga märke till att det alltid är den bästa säden som blir till liggsäd, lite enligt samma princip som att det är den välskötta skogen som lider mest av stormskador. Tät dåligt skött skog klarar sig bättre.

På tal om att inte riktigt veta vad man hållar på med noterar jag följande lilla fadäs. Inte långt från mina åkrar finns en dirketsådd åker som är någon sorts ”reklamåker” för Semeato direktsåmaskiner. Det finns en skylt vid vägen som upplyser om detta. Jag har tittat på åkern i flera veckor nu och inte förstått varför inte skyten tagits bort i ren självbevarelsedrift eftersom spannmålsbordden sett så eländig ut. Jag har haft den uppfattningen att det sett lika illa ut som ryps gör i början på sommaren. Häromdan såg jag hur det låg till. Det VAR ryps och jag skämdes. Jag är således skyldig Semeato en ursäkt för felaktiga tankar och spridande av grundlösa rykten.

Talko.

Här på landsbygden och inom föreningslivet är talko ett välbekant begrepp, man har genom att utföra gratis dagsverken hjälpt varandra eller fört byns gemensamma intressen framåt. Jag vet inte hur pass vanligt det är eller har varit i tätorterna och visst har väl talkoandan sjunkit lite här ute på landsbygden också i takt med urbaniseringen. Man förväntar sig numera att kommun tar hand om sådana saker som man tidigare själv skötte på talko.

För att slå ett slag för talkoandan har Radio Vega Österbotten startat en programserie där någon av reportrarna  åker ut och ger ett handtag i gammal god talkoanda. Förra veckan ringde Mira Myllyniemi och frågade om hon kunde komma och hjälpa till med jobbet på måndag förmiddag och jag är väl inte den som tackar nej till gratis arbetskraft 🙂

Ines instruerar Mira i konsten att vika en låda, Evert skötte mikrofon och kamera  🙂

 

 

Påsningen av sallat gick bra det med  🙂

 

Det här med att skriva blogg för bondbloggen är ju också på sätt och vis en talkoinsats så kanske detta nu kunde räknas som en gentjänst från YLE:s sida? Hur som helst så var det riktigt roligt med lite talkohjälp i de dagliga arbetet. Ibland känns också arbetet vi utför här på gården som en enda stor talkoinsats då producentpriserna är så låga som dom är.

Mat?

Så enkelt, så vardagligt, så självklart… Eller?

Många pratar om det, lite sådär i hyschan-hyschan-ton, inte själva maten i sej, men, när man far bort och jobbar, får man mat eller inte? Många tycker det är självklart, har man någon på jobb hos sej en hel dag så hör det till att man bjuder den personen på mat den dagen, på ett eller annat sätt. På någon lunch-restaurang-liknande ställe eller hemma i köket. Om det så är schnitzel eller mikrovärmd leverlåda spelar ingen roll, men någonting… I princip vad som helst!

Mats som kör lite borta börjar ha sett en hel del… Pizza till traktorn vid åkerkanten, lunch-restauranger, husmanskost hemma i köket – allt är lika välkommet och värdesätts högt! Har man själv någon på jobb hos sej är det klart att alla äter lunch tillsammans. Det har till och med funnits dom som varit så tacksamma och glada över att få ett ordentligt mål mat mitt på dagen att de dragit av lite på fakturan… 🙂

Här ute på holmen kan man inte räkna med att dom man har på jobb hos sej kan fara till kyrkbacken och äta, det är i alla fall dryga 20km dit enkelväg, och varför skall någon sitta med sitt smörgåspaket i trappan och äta, när man själv sitter och slevar in köttsoppa?

Hur är det där ute i bygderna? Hur högt värdesätts ett varmt mål mat om dagen?

Söderfjärden blir åker

För 520 miljoner år sedan slog en jättemeteorit ned i det som senare blev Solf. För 100 år sedan stod Solfborna i vattnet och bärgade hö (!) på samma plats. Inte alltid så trevligt – ibland blev det både lunginflammation och död.  Solf sockens historia (1965) av Gunnar Rosenholm är både välskriven och spännande. Höskörden under regniga somrar beskrevs av bondeänkan Anna Ulla Smeds (f. 1870): ”No ska e nagär a fååji döödin täär å romantisk å jikkvärtjin. Joo, no haar di härrdagar nöög moot förr i vääden.” (Nog skall några ha fått döden där och reumatism och giktvärk. Jo, nog har de herrdagar nu mot förr i världen)
Då Bondbloggen under Matts Andersens kunniga och entusiastiska förevisning bekantade sej med Söderfjärden förra torsdagen så var den fin åkermark med god växtlighet. De 3000 små ladorna var borta men visst var den imponerande i alla fall. Vi har litet plattland i Hindersby också men pyttelitet i förhållande till de 2500 hektar som här finns. Kolla in de smala skiftena på gamla Söderfjärden – de var flera kilometer långa och ner till ett par meter breda så alla skulle få både bra och dålig mark i rättvisans tecken.
De första slåttermaskinerna kom till Söderfjärden 1885 från Sverige (Västerås) och hästräfsorna tio år senare. I början trodde många att de skulle förstöra gräsets rötter men då det visade sej vara fel så köptes många maskiner fastän de inte var billiga. Omkring 400 mark kostade de då en dagslön var omkring 30 penni. Men det övermäktiga slåtterarbetet för hand var slut och maskinåldern började. Matts Remahl lär ha sagt om det gamla slåtterarbetet: ”An såm sko a vari  dööd en paar vekor före eenjestiidin” (Den som skulle ha varit död ett par veckor före ängstiden).
Bråttom är det nu också i jordbruket på sommaren. Alla bondbloggare kunde inte komma till Solf, Mats kom direkt från arbetet och Kalle åkte tillbaka direkt till sommarbrådskan. Men visst var det ett glatt gäng som träffades på Seglis i Vasa tillsammans med redaktionen.  Mötet gick också i arbetets tecken – här funderar Kalle, Mats och Lotta på Bondbloggens framtid medan Dånö-Mats ser sej om efter Mathias som var väldigt duktig fastän vi äldre pratade en massa strunt hela kvällen.
Och här nedanom lyssnar hela gänget på Matts Andersen som berättar om pumpstationen. Lägg märke till de fina tyska släpringsmotorerna för pumparna. De är nästan hundra år gamla och min  ingenjörssjäl blev entusiastisk över den enkla men fina konstruktionen.
I chefskarusellen på Rundradion har Gunilla (i skär blus) nu blivit Bondbloggens nya mamma. Rundradion kan skatta sej lycklig över att ha så mycket kompetent personal. Vi gamlingar började vår bana som bondbloggare med Ingela (längst framme), Mårten (längst bak vid kartan) och Unni som var vår första mamma (men tyvärr inte kunde vara med). Redaktionen har haft stor betydelse för Bondbloggens utveckling – det är inte vilken blogg som helst. Konceptet är helt nytt och utvecklas hela tiden så vi får se vart vi hamnar.
På fredagen träffade jag min gamle vän och klasskamrat Lasse Lindqvist från Lovisa som numera är professor vid Vasa Hanken (och inte ändrats ett skvatt sedan skoltiden).  Sedan blev det bråttom hem att köra flisveden från åkerholmarna innan det började regna. Det kom inte många droppar men det är så bra med vädergubbarnas regn att man får en hel del gjort effektivt. Snart skall vinterns förråd flisas och torkas men före det måste de nya fläktarna installeras.
Trots alla maskiner är det bara bråttom inom jordbruket på sommaren i alla fall.