Efter att igår ha krypkört i dammet med radhackan tyckte jag att det var hög tid att damma av hojen innan höstkylan slår till och MC-säsongen är över. Trafikförsäkringen har jag faktisk haft aktiverad sen första juni men hitintills har det inte blivit något kört, antingen har det varit för kallt och regnigt eller så har det helt enkelt inte funnits tid. Fanns väl egentligen inte tid nu heller men jag for ändå.

Hojen är egentligen inte min utan tillhör Eriks dödsbo, Erik var så pass rädd om den att han inte nändes köra hem längs grusvägen här i Långmossen utan höll den parkerad hos farmor i byn där vägen är belagd. Och tur var det för på så vis klarade den, till skillnad från hans bilar, branden här om året.  Det faktum att hojen samt gårdens veterantraktor som också går i Eriks namn är de enda trafikdugliga fordonen som finns kvar av Eriks fordon gör det extra svårt att göra sig av med hojen trots att jag nu inte hinner köra så mycket.  Ifjol blev det blott en 350km och jag tänkte faktiskt att jag skulle hinna lite mera i år då jag inte har större byggnadsprojekt på gång i sommar.

Jag frågade aldrig Erik om lov att få köra och varje gång jag kör känner jag mig på något vis hedrad över att få köra den även om jag nu gör det utan lov. Därför brukar också de flesta turer gå via begravningsplan ifall han nu skulle råka höra ljudet från motorn.  Jag har många gånger funderat över om Erik hade någon baktanke med sina funderingar inför anskaffandet av hojen. Han frågade nämligen en gång när vi satt samlade om vi, alltså han och jag, skulle köpa motorcykel tillsammans. Antagligen var hans mening att jag skulle delta i finansieringen och han skulle sköta om användningen men jag har också funderat om han eventuellt faktist menade att vi skulle köra tillsammans kanske på varsin motorcykel? Han brukar ibland säga att vi borde göra något verkligt roligt tillsammans, tyvärr tog jag mig aldrig tid till det medan tid fanns. Hur som helst slutade anskaffningsdiskussionen muntert då Linnéa undrade om Erik faktiskt tänkte köpa en motorcykel med sidovagn 🙂

Och visst är det roligt att köra motorcykel, jag hade själv i ungdomen en lättviktare men den blev stående då när åldern berättigade till bilkörkort. Den här ”plastraketen”, som Erik kallade den, har ju helt andra resurser än 125-kubikaren jag hade när det begav sig. Håller man sig med en någorlunda aktiv körstil fordrar den mer eller mindre hela ens uppmärksamhet och det kan på sitt vis vara avkopplande att inte kunna tänka på annat än på själva körningen. När man kör bil händer det ju sig att tankarna drar sig till annat än själva fordonshanteringen. Jag dristar mig till att påstå att MC-förare är bättre bilförare än dem som aldrig kört MC, man lär sig att läsa vägen och det som händer runt omkring på ett helt annat sätt.

Trafikförsäkring.

Roligt joo men dyrt vill det bli främst då med trafikförsäkringen, ifjol kostade mina 350km i stort sett lika många euron i omkostnader. Liksom med en hel del annat så förstår jag heller inte debiteringsgrunderna för trafikförsäkringen. Vad jag förstår så är det väldigt sällan olyckorna förorsakas av själva fordonet det är nog oftast föraren som är den skyldiga. Därför kan jag inte förstå att fordonet utgör grunden för försäkringspremien, borde inte bonusberäkningen basera sig på förarens benägenhet att förorsaka olyckor?  Föraren hanterar ju endast ett fordon åt gången så det är ju lite konstigt att försäkringspremien varierar beroende på fordon för en förare som aldrig förorsakat någon olycka. Men som sagt det är mycket som jag inte förstår, däremot vet jag att kilometerkostnaden sjunker ju mera jag kör så jag får väl försöka satsa på det då……. om nu inte i år så kanske nästa år……….. säsongen kan ju börja lida mot sitt slut, i morse noterade jag faktiskt lite rimfrost i åkerdiket.