Bushumöret är på topp! När tackorna äter passar lammen på att busa runt tills dom slocknar. Fullt ös! Hopp och studs och studs och hoppsan!
Som om de hade fjädrar i klövarna studsar de runt, upp på tackorna i någon vända, om de så sover eller äter spelar ingen större roll, mera fart på klövarna bara om de står. Det skall stångas och skenas. Ibland landar någon i vattenbaljan, men där blir de inte långvariga 😉
Kommer man in för att fylla på vatten behöver man inte känna sej ensam.
De hoppar och trängs för att få komma nära och testa tänderna i byxorna. Det är mitt knä man ser på bilden och knäskydden är perfekta att bita i. Normalt bits inte fåren, men som för alla små skall de sylvassa tänderna testas, och det mesta smakas på 🙂
….då Kenneth tappade sin telefon i ett djupt utfallsdiket idag. Dit for den. Kan berätta att det hördes mera än ”plopp” efter det, men de orden är censurerade i detta inlägg 😉
Vi är flera gårdar som delar på en pump som tömmer ett större utfallsdike under odlingsäsongen. Idag var det så dags att föra den på plats och skruva fast den i ställningen. Telefonen fanns där den inte brukar finnas, nämligen i rockens yttre bröstficka. Från bröstfickan krävdes det inte en stor framåtböjning före hela apparaten var i plurret.
Min första fråga var – När gjorde du den senaste säkerhetskopieringen? Det var en tid sedan.
Visst är dagens telefoner bra, men vad mycket man kan förlora om man inte gör säkerhetskopiering lite oftare. Förr missade man ju bara telefonnumror som var programmerade på sim kortet eller telefonens eget minne. Men som t.ex. idag for det en massa fotografier, videoklipp, anteckningar och säkert mycket mera som vi inte ännu har tänkt på.
Men det var inte första gången som Kenneths telefon försvinner eller förstörs. En telefon har gått igenom torken en gång, fungerade bra efter att den kom ut, bara att koppla ihop batteriet i telefon och så var den saken fixad. Värre var det andra gången för 11 år sedan då en gris åt upp telefonen till lunch.
Vad lär man sig av detta? – GÖR EN SÄKERHETSKOPIERING OFTA! Nya telefoner görs alla dagar, men bilder och videoklipp förblir endast som minnen.
…..sprider jag inte för tillfället men jag var med på den tiden när man bredde dynga ”by hand” på åkern. Dyngan kördes oftast ut under vintern i små högar som stampades till snygga ”paket” för att underlätta nedbrytandet av cellulosan i halmen och för att undvika att de värdefulla näringsämnena gick till spillo. I samband med vårharvningen delades sedan högarna ut i mindre högar som sen i sin tur fördelades jämnt över åkern för hand och harvades in i marken. Jobbet var tungt och ibland fick mina barnahänder en och annan blåsa men det minns man inte längre 🙂 Det som man däremot minns är den underbart mustiga doft av välbrunnen kodynga som spred sig över nejden då när det begav sig. Anledningen till detta något nostalgiska inlägg är följande ”Koskits-låt” med taktfast 2-cylindrigt komp.
Just det intet har har en märklig BondBloggsTradition skapat sig själv. En gång är inget, två gånger är en upprepning, men tre gånger är en tradition. Tre år i rad nu har jag i bloggsyfte tagit ett kort ut genom kontorsfönstet mot produktionsanläggningarna och marken (visst lät det fint) mest bara för att visa upp hur långt våren är kommen i Närpes
Såhär långt var alltså våren framskriden den 10 april -10 -11 och -12.
10 april 2010
10 april 2011
10 april 2012
Av detta lär vi oss då – absolut ingenting. Utom möjligen att jag borde ha zoomat bättre i år. Vi har nu den 11 april och ännu finns det inget överhuvudtaget i luften som kan berätta om huruvida det blir en tidig eller sen vårsådd. Det enda vi kan se är att våren de tre senaste åren varit ganska lika långt hunnen varje gång. Detta trots att det då 2011 var en fruktansvärt kall och snörik vinter.
Ja, vad händer nu då? Inte så mycket sådär egentligen… Dagarna fylls med än det ena, än det andra. Påsken kom och for. Alla tackor har lammat. Anne fick ett bässlamm och satte punkt för tillökningen för stunden. Våren kommer sakta mak och sysslorna som hör till tidig vår är stängselarbeten, fårklippning och matning, matning och åter matning. Och vispning av mjölkpulver! Helt otroligt hur mycket mjölk dom häver i sej på en dag. Hur många som äter ur barerna vet jag inte riktigt. Dom lär varann och den som är hungrig lär sej fort var de andra får åt sej mjölk och ställer sej med. Ungefär 15 liter sörplar dom i sej, lite skillnad från dag till dag.
Lamm i ull
Här tuttar ett ”bargäng” i ullen jag klippt av deras 2 mammor. Ena tackan hade fyra lamm, ena – Hagbard, han som inte ser något, ligger mätt och nöjd längst bak. Hans tre syskon, två svarta och en brun tuttar tillsammans med ”wrestlingdamens” tre lamm.
Trots att de alla har lite problem, fyrlingar, varav en blind och de andra har en mor som bara godkänner en som sin, så har de tack vare lammbaren klarat sej riktigt bra. De bor tillsammans i en egen kätte, med egen bar.
Hagbard bukar jag ha ut lite och spatsera runt. Han håller sej så nära mina ben som han bara vågar. Antagligen för att kunna känna och höra vart jag går. Blir han efter och tappar bort mina ben blir han helt till sej, börjar gå i cirklar och vrålar allt vad han orkar så han inte hör mej fast jag står 2 meter ifrån honom och ropar på honom. Framför mej ser jag dagen när han skall få gå ut i hagen med sin mamma och syskonen. Tackan skenar iväg, efter följer tre skuttande lamm och kvar utanför dörren står hagbard och går i cirklar, vrålar och hittar … ingen. Hur det kommer att gå för honom då har jag ingen aning om, men jag funderar på det morgon, middag, kväll.
Hagbard, mitt lilla gryn. Åter igen en gång kommer jag att få äta upp mina egna ord. Man SKA inte fästa sej vid såna här … Men, hjärnan säger ett, hjärtat ett annat, och ”Hagge”, han vrålar!
De hoppar och trängs för att få komma nära och testa tänderna i byxorna. Det är mitt knä man ser på bilden och knäskydden är perfekta att bita i. Normalt bits inte fåren, men som för alla små skall de sylvassa tänderna testas, och det mesta smakas på 🙂
