Det har varit en varm vinter hittills på flera sätt. I går avslutades en epok av flisbränning då jag tömde den gamla torken på sista flisbiten. Och det nya flisvärmesystemet värmer bra. Nu har jag igång (första versionen av)  flisomröraren i den nya flismataren.

I jämförelse med att bära in ved till kakelugnarna och spisen som då jag vara liten så har värmesystemet utvecklats betydligt och blivit allt mer automatiskt. Men vi har fortfarande kvar de gamla kakelugnarna och ”vidahelln” (vedspisen) och använder dem också. Jag minns att jag som liten pojke var oändligt fascinerad av elden i kakelugnen och kunde sitta länge och bara titta på bränderna. Ännu tycker jag att kakelugnen och spisen ger ”bättre” värme. Speciellt en kall morgon är det trevligt att sätta eld under spisen och på några minuter har man en mysig värme.

Men det var litet besvärligt med centralvärmen som vi fick i början på 1950-talet. Man måste bära stora mängder ved till pannan och koks till nätterna så det skulle brinna tillräckligt länge. Pannan hade vi bredvid ”stuvun” (köket) och jag kan ännu höra hur det skramlade då min farfar hällde koks i pannan med en plåt som ”tratt”. Kakelugnarna höll faktiskt värmen längre än centralvärmepannan. Och svart blev det i hela halva huset av koksdammet.

Så 1983 flyttade jag pannan ut till kokhuset i ladugården och prövade med flisvärme. Eftersom det var ett nytt system så blev det uppbyggt mycket billigt och provisoriskt. Flisen torkades i den gamla sädtorken som tömdes för hand och flisen kördes till sädgropen och blåste upp i en hemmagjord silo över pannrummet med samma transportör som vi använde till säden. Det enda som kostade nånting var en liten skruvmatare som gick på  omkring 10 000 mark. Tanken var att testa om det alls fungerade och sedan bygga ett bättre system – och det har jag gjort nu 28 år senare.

Allt är utbytt: flismatare, panna och till och med torken. Och allt är byggt för mekanisk och automatisk hantering. Alla konstruktioner är inte färdiga  så det kan behövas litet experimenterande och ombyggnad än. Men nu skall den gamla torken rivas och speciellt utmatningsrampen som är första klassens ”tjikelvärk” (rangligt hastverk) skall bli ved. Den blev ihopslagen av gamla brädstumpar och sönderrivna skivbitar för 28 år sedan och det är rena underverket att den hållit ihop.

Nedre delen av stock kommer från den gamla ladugården som är byggd nån gång på 1800-talet och flyttad hit i storskiftet 1908. Inne i den stod korna tjudrade vid väggarna och det finns ännu kvar en del av trähakarna som hade kilats in i väggen där de bands fast. Övre delen är byggd på 40-talet efter det att den nya ladugården blev klar 1945.

På många sätt var det en epok som tog slut och en ny börjar. Nu kan den gamla torken rivas och hela huset rustas upp igen. Det återgår till att vara lager för gamla möbler, skor och velocipeder mm. mm. Huset är för litet för maskiner men är utmärkt som torrt lager. Speciellt nu då man slipper det eviga dammet från flisen. Det behövs inte bara för gammalt skräp utan vi har också en massa trävirke, skivor, elkablar och rördelar som måste lagras någonstans. Härifrån kan man inte köra in till Helsingfors då man behöver en skruv utan man måste ha en hel del i lager.

Sedan är det relativt vad som är ”skräp”. Personligen skulle jag nog kalla en gammal ”heteka” rent skräp men man vet aldrig när den bli pop igen … Fast det har jag svårt att tro. Även om de gamla smidda gångjärn som farsan tänkte köra bort nu kostar kring 100 euro i en byggnadsvårdsbutik.

Nu är vi rustade till tänderna för en kall vinter med – 30 grader. Ni ska få se att det blir grön jul och riktigt varmt den här vintern – ara i rena harmen …