Ni som läst ”Damernas detektivbyrå” vet att mma Ramotswe älskade sin lilla vita skåpbil. Och de som inte läst böckerna – gör det ! I senaste boken pensionerades den lilla vita skåpbilen och hon var sorgsen. Litet på samma sätt kände jag det då vi i förrgår drog ut min första paketbil: Den vita Ducaton från 1991. Den är inte så liten utan tvärtom bland de större men nog var det melankoliskt att se den stå ute i regnet fastän den är genomrostad på sidorna.
Det är tjugo år sedan jag köpte den (begagnad förstås) och har satt ned en massa arbete på att inreda den till husbil. Jag bodde i den då jag jobbade i Otnäs både sommar och vinter. Med ett elbatteri kopplat till parkeringens eluttag gick det riktigt bra. Jag är inte så van vid höga temperaturer inomhus. Blir det över 18 grader så börjar man få hett.
Den var helt isolerad och hade dessutom värmeslinga under golvet. Där fanns skåp, säng och diskbord med fotogendriven spis. Men allting gick att plocka ut på en halvtimme så man kunde använda den för stora transporter inom jordbruket. Det var dessutom den enda paketbilsmodell som man kunde stå rak i och ta över på färjan till Stockholm för personbilspris. Den var fem centimeter under gränsen på höjden.
Väldigt länge körde jag inte med den för plåtarna var inte ännu galvaniserade och den rostade sönder kvickt på sidorna. Så 1997 köpte jag en ny Ducato som hade exakt samma mått på karossen men den var till 90 % galvaniserad. Inredningen kunde alltså flyttas direkt till den nya, röda Ducaton. Den körde jag med ändå till i våras då den var så rostig att jag inte orkade svetsa den mera. Den nyaste, blå Ducaton, är tyvärr lägre eftersom mellanmodellen var för hög för färjan. Och vi åker en hel del med den. Sorgligt är det i alla fall att slå huvudet i taket då man lyfter nånting.
Med Ducaton åkte vi omkring hela familjen i Sverige då och då på somrarna. Även om ungarna mest låg på en madrass och läste serietidningar. De var inte alls så väldigt intresserade av sevärdheterna men trots allt fick de en viss känsla för gamla runstenar och museer så nu drar de sina barn omkring i samma spår :-).
Länge körde vi bara med kombibilar (mest Lada som vi hade sju stycken av) men det gick så länge man kunde köra med traktor och släpvagn till handelslaget för att hämta större saker. Då handelslaget upphörde så blev behovet av en paketbil uppenbart. Lastbilstransport blir dyrt. Förutom att jag hämtade dubbelhjul från Mariestad så har jag kört en hel del begagnade saker i Ducaton. Bland annat den nya flismataren som jag hämtade från Torneåtrakten. Jag minns att det var ett eländigt snöoväder då jag kom hem via Lahtis.
Paketbilen blev jag genast förtjust i. Den har en fin körställning och så sitter man så högt att man ser över alla andra bilar. Och man kan ta med sej allting man behöver. Ofta är den full av verktyg och material för det optisk fibernätet. En tid då vi inte hade Ducaton i bruk så var det riktigt eländigt att få allt att rymmas i Volvos kombi – och den hör inte till de minsta.
Det är sorgligt men jag kan inte ha en skrotbil att stå inne i verkstaden nu då jag behöver utrymmet för den nya traktorn. Det är så mycket bättre att ha maskinerna inomhus så de är torra och varma.
Men vemodigt var det i alla fall att lämna min fina (rostiga) Ducato ute i regnet.
