På torsdagseftermiddagen förekom jag på skolbacken i Närpes för att utföra en säkerhetsbesiktning inför ett evenemang som hålls där över helgen. Ni har säkert hört om det i radion, det är någon sorts kulturkarneval som hålls där i dagarna tre. Vackert så, kultur är bra och kulturintresserade ungdomar är om möjligt ännu bättre, men det lämnar vi därhän för det är inte kulturfestivalen detta skall handla om.
Det var bara det att när jag såg ungdomarna i 15-18 årsåldern från hela svenskfinland som anlände med sina ryggsäckar och sovunderlag så kom jag att tänka på hur det var när jag själv en gång i tiden var riktigt riktigt felplacerad.
Vi skrev tidigt 80-tal, maj månad, i kalendern och jag skulle delta som delegat från Närpes Gymnasium i en sk elevriksdag i Pargas.

Tanken var väl god, man var ung och arg och skulle väl förbättra världen på egen hand. Det var bara det att redan på lördagsmorgonen blev det tvärstopp med den förbättringen. Jag ringde hem för att kolla läget och mamma upplyste mig om att pappa var på åkern och harvade. Vårbruket hade alltså börjat.

Här satt man då. I Pargas. På elevriksdag. Lyssnade på förmodligen välmenande människor som pratade om saker som jag var fullständigt ointresserad av just då. Propositioner. Inlagor. Insyn. Demokrati. Säkert underhållande för dom andra men i mitt huvud rullade ord som harvdjup, rullharv och utsädesmängder. Inte blev det heller bättre av att vi hade en för året ny traktor (Case 1390) som jag var nyfiken på. Vårbruket hemma var igång och min enda livlina dit var Strandlinjetrafiks buss som oförhandlingsbart vägrade ta hem mig före på söndagskvällen.

Resten av helgen var jag så uttråkad att jag ännu spänner mig när jag hör namnet på någon av deltagarna som var med. Vissa av dom har uppnått ganska höga positioner i Svensk-Finland och inget ont i det eller om dem, men just då var det nog mera värt i min skalle att intressera sig för konstgödsel än för budgetförhandlingar.

Hem kom jag förstås på söndagskvällen och den kvällen lovade jag mig själv att aldrig, aldrig mera åka någonstans när det var jordbrukstider. Speciellt inte till tråkiga ställen, och det löftet har jag naturligtvis inte hållit. Fast lika tråkigt som då har jag nog aldrig haft. Inte i 48 timmar i ett kör.

Det jag vill ha sagt är att så fungerade jag 1983 och så fungerar jag ännu idag. När vårbruket kör igång eller tröskorna börjar synas på åkrarna, då vill man vara hemma och hålla på med det man gillar mest av allt. Visst är det en gåva att få vara det då. Det har upprepade gånger hänt sig under åren att man i tider av total motgång, när man ligger i leran på en åker och försöker få fast en bogservajer, eller när man tömt ut 1 ton utsäde på backen och förbannar sitt läge, då har tanken på att jag i alla fall inte är på elevriksdag i Pargas, utan här hemma, fått humöret att svänga till det bättre.  

Och om någon som deltog i ERIK-83 i Pargas mot förmodan skulle läsa detta. Troligen har Ni har förträngt den sura Närpesbon som deltog utan att någon fattade varför. Er är jag möjligen skyldig en ursäkt!