Precis som för Kalle börjar det även för mej bli dags att sammanfatta året med Bondbloggen. Visserligen försvinner vi ingenstans, men eftersom vi inte kommer att skriva aktivt känns det ändå som lite av en markering. Bloggen har varit en möjlighet att dela jobbet med andra och få berätta vad vi som producerar din mat egentligen sysslar med vilket känts bra, men allt har sin tid.

De nya bloggarna verkar jätteintressanta och det ser oerhört lovande ut. Lycka till Cicci, Maria, Christer och Charlotta. Kör hårt och sug ordentligt på den här karamellen, ni har en fruktansvärt rolig upplevelse framför er.

Vad som väntar för min del vete fåglarna. Jag har beställt utsäde för 2011 och börjat köra ut gödseln. I år skall jag försöka mej på att fuska som vedhandlare och kommer om allt går rätt också att odla utsäde på kontrakt, bäggedera helt nya verksamheter för mej. På lite längre sikt börjar mina planer på köttförsäljning ta mer konkret form, jag försöker ta reda på mer om förädling och hygienkrav så månne inte det skall säljas en och annan filé så småningom. Dessutom kommer det säkert att dyka upp en del saker längs vägen som jag inte vet nånting om idag. När jag stängde av mjölktanken i september 2009 hade jag ingen aning om att jag mindre än ett halvår senare skulle börja bondblogga, så man vet aldrig vilka nöjen framtiden för med sig. Ledig tid är som lediga vindsutrymmen, de tenderar att fylla sig själva.

Ett stort tack till gänget på Yle; Unni, Carin, Ingela och Mårten samt alla ni som fixat och donat åt oss utan att vi ens vetat om vad ni gjorde. Markservicen har fungerat klanderfritt. Tack till Sonja, Nisse och Kalle för ett givande samarbete och goda lässtunder, det har varit gott att dela den här lite egenartade upplevelsen med er. Och TACK till er som läst och kommenterat, ni har tillfört oerhört mycket och varit mina kafferumskompisar. Samt även ett tack till frassen Kent-e.

När Yle skulle vaska ut sina första Bondbloggare skrev vi nämligen en testblogg i en vecka. Det var november, höst, grått och eländigt och det hände inte särskilt mycket just den veckan. Det mest upphetsande momentet var när jag för första gången på länge såg en råtta i ladugården och skrev att det blir att boka in ett utvecklingssamtal med frassen, eftersom han uppenbarligen missköter sina arbetsuppgifter. När vi några månader senare hade vårt första telefonmöte förklarade producenten Unni lite hur man tänkt när man plockade ut just oss fyra; ”Nisse ville vi ha med för att han fixar och donar, Sonja för att hon är kvinna och mjölkproducent, Kalle för att vi ville visa en månskensbonde och Mats för att, för att..,- ja, va vade nu riktigt [tystnad]  – nåjo, det var ju den där frassen.” De andra kom med för sina egna kvalifikationer, jag red in på en lönnfet hankatt.

Jag behöver knappast påpeka att frassen ätit och mått som prins det gångna året. 🙂