In the Ghetto

Jag vill minnas att det hände första gången 1986. Då var det häftigt. Man kände sig som en speciell individ som besatt en speciell märkvärdig kunskap. En hemlighet! Andra gången hände det kanske 1989. Helt säkert vet jag att jag i början på 1990-talet hade det redan hänt flera gånger.

Runt år 2000 började det hela gå överstyr för då började det röra sig om kanske 20 olika. Idag har det helt tappat kontakten med verkligheten och spårat ur.

Jag pratar om lösenord och koder. Datasamhällets egoklimax nummer ett.

Det började med ett bankkort. Sedan ett bränslekort. Sedan fick bussfirman bränslekort med egna koder. Sedan kom en biljettmaskin som skulle startas med kod och nånstans i dessa vevor den första mailadressen och internet med koder. Sedan blev det portkoder, dataprogramkoder, koder för att kvittera brandlarm och koder för att kunna skriva rapporter efter utryckningar. Sen kom nätbanken med sina ”nya koder för varje dag-förbannelse” och detta väckte liv i andra kodföretag som började lösenordsskydda sina koder.

Härom sistens besökte jag ett ställe där man skulle knappa in en kod som gav tillträde till ett kodlås varifrån man med kod kunde få ut ett nyckelkort för att sist och slutligen bakom två olika nyckelkortlås hitta sin säng. Om inte annat så var jag mentalt trött när sängen väl hittades.

I jordbruket har jag tack och lov inte så många koder att hålla reda på, det räcker väl med ca 15 stycken. Bankkortet, bankprogrammet, bokföringsprogrammet, Agrinet (som förresten inte funkar, det är något fel med koden),  Farm-it programmet har också sin lilla kod. Lämna in skattedeklarationen kan man göra med två koder men för att få in sin VIPU anmälan (stödansökan på nätet) så skall det vara tre koder. Det står där att dom dessutom skall hållas extra hemliga. Antar det är så att ingen skall söka några extra stöd åt mig.

Den här texten kunde göras i det närmaste oändlig men kontentan av kardemumman är att jag i kväll började räkna mina koder och lösenord och kom till 53 stycken. Som är i aktivt bruk om inte dagligen så ”veckoligen”

Fast det var tidigare i kväll, nu har jag tre till. Jag skaffade nämligen dom obligatoriska koderna till skattekontot från Katso-tjänsten. Det var lätt, man fick tre nya koder och behövde bara använda tre gamla för att komma åt dom. Nu har jag alltså 56 koder i bruk. Man blir så oändligt trött när man tänker på det.

Och bara så ni vet. Texten Ni läser nu är ju förstås lösenordsskyddad.

På tal om det kommer snart tofsviporna……

Utnämning

Idag utsågs Trisses arvtagare på avelstjursvakansen. Efter en del letande fastnade jag för en två-årig Simmentaltjur med det något udda namnet Znork.

Bakgrunden till namnet är att man på födelsegården gått in för att alla tjurar som föddes det året skulle ha namn på Z (som om det inte var svårt nog att hitta på namn från förr…). När Znork föddes såg ägaren i hastigheten fel, trodde det var en kviga och registrerade henne som Znorkfröken.Senare upptäckte man att hon i alla fall var en han och namnet korrigerades för att få en lite mer maskulin klang. Personligen gillar jag namnet, det låter som en skurk ur en Blixt Gordon-serie eller något liknande. ”Den onde greve Znork från planeten Myrgon smider sina ränker, men vår hjälte har förutsett detta…” o.s.v.

Vakansen hos mej är Znorks första tjänstgöring och med tanke på det är det en fördel att min besättning inte är så stor. En femton månaders ungtjur har fullt upp med att serva 15-20 kor, en två-åring klarar 20-30 kor och en vuxen tjur kan ledigt serva c. 40 kor per säsong. Har man för många kor per tjur är risken stor att vissa kor måste betäckas flera gånger innan de blir dräktiga vilket gör att kalvningsperioden blir mer utdragen. Om man låter en del kor kalva på våren och en del på hösten kan tjuren i regel klara flera kor än de nämnda antalen eftersom alla inte brunstar samtidigt. Znork kommer att ha ett harem på c. trettio kor av vilka ungefär tio skall kalva på våren och tjugo på hösten, så han borde inte ha några problem att greja det.

Znork kommer att bo kvar på sin ursprungsgård ett tag till, men han skall introduceras till gruppen i god tid före betessläppningen. När ett nytt djur släpps in i gruppen uppstår alltid en del slagsmål innan rangskalan är klargjord och de skärmytslingarna vill jag gärna att utspelar sig inom ladugårdens väggar.

Kollektiv trafik

Ett stående bekymmer på landsbygden är avsaknaden av kollektivtrafik. Det spelar ju ingen roll hur gärna man skulle åka i gemensamma transportmedel om det helt enkelt inte finns några.  Följaktligen företas de flesta resor i egen bil och i många fall åker det bara en person per bil. I och för sig är det ingen ovanlighet i tätorterna heller, men på landet finns det sällan ens några valmöjligheter.

I den småländska orten Tolg i Sverige tröttnade man på det här fenomenet och ordnade saken själva. Man startade helt enkelt en nättjänst för samåkning. Den som skall åka nånstans matar in vilken resesträcka det rör sig om i systemet och de som vill åka med tar kontakt. Enkelt och smidigt. Smålänningar sägs ju vara företagsamma och snåla, och det här är ju både innovativt och sparar onekligen också pengar. Nån kollektivtrafik har de fortfarande inte, däremot har de kollektiv trafik.

Måhända nåt för hindersby.net, kanske? 🙂

O-Agrikulturell arkitektur

Den noggranna bloggläsaren har säkert noterat att jag värdesätter mina förfäders arbete. Det är ju mina förfäders förtjänst att jag överhuvudtaget kan skriva en bondblogg, om dom inte slitit med den steniga jord dom fått på sin lott hade inte jag heller haft någon stenig jord på min lott.

På en punkt misskötte sig dock generationen före mig å det grövsta. Resultatet av detta är jag jag och min familj får framleva våra dagar i en grön låda istället för en fin röd Österbottnisk bondstuga.

På 50- och framförallt 60talet så skulle dom gamla fina bondstugorna skatta åt förgängelsen. I stället skulle det vara nya färger, nya material och framförallt nya former på bostadshusen. Många fina hus revs och andra renoverades sönder totalt. Att man gjorde ingrepp är förståeligt, ännu första åren på 60-talet var vattenledning ovanligt och inomhus-wc en lyx.

Jag antar att det också var tanken, att man skulle visa utåt att man hade förnyat sig och kommit bort från det gamla, men tyvärr, estetiskt var det som ko-svansen; nedåt.

Den Österbottniska Bondstugan skall följa en mall både ex- och interiört. Den skall vara röd med vita knutar, gärna lite snickarglädje och så skall den ha 1½ våning utifrån sett. Dvs den övre våningen ”skollan” skall inte ha full höjd ända ut till väggarna, utan bara små halvhöga fönster på övre våningen, gavlarna undantagna. Inomhus skall det finnas ”fårston” ”köket” ”kamarin” och ”storstugon” Bara de allara största stugorna hade rum utöver dessa på nedre plan. På övre plan kunde sedan finnas rum för lite ett och annat, kanske en pigkammare.

Så kom då renoveringsivern. Även till Torp Svedjebäck. Här slogs två gårdar ihop genom köp och båda ställdes under den fruktansvärda 60-talsvandaliseringen. Det hus som jag och min familj bor i, dvs min hemgård” har en stomme från 1700-talet men den är effektivt gömd. Istället har övre våningen höjts till full höjd och, kanske det allra värsta, fönstren förstorats och ändrats till anskrämmeliga intetsägande rektanglar. Det andra huset på gården är närmare orginalskick men även här har fönstren fått ge vika för glasbågar.

Bilden nedan är vårt  hus, 1700-talsstommen är lika dold som en anka i vassen, färgen har gått från rött till vitt till grönt. Lika bra det, för i rött hade detta hus sett ut som én första-hjälpväska.

Men för all del, det är ju varmt och gott och taket håller vatten så allt är väl gott och väl. Men någon bondstuga att vara stolt över är den INTE.

Och sedan i god Monthy Phytonstil, Over to something completely different!

Idag har jag varit ute och söndagskört. Läsare med gott minne kan påminna sig att min Zetorklenod inte fick rum i härbärget i höstas utan har stått vind för våg i en snödriva hela vintern. Idag laddade jag batteriet och tryckte på startknappen – och den gick förstås direkt i gång. Zetor är Zetor fast man inte ens steker dom i smör!

På eftermiddagen puttrade jag således iväg i vårsolen till Moto-Check i Norrnäs för service och genomgång. Jag brukar föra dit den med ett par års mellanrum, Bengt-Erik har nämligen en näsa som luktar sig till fel före dom uppstått, så det är bara förebyggande service.  Och eftersom det  nästan är en timme körtid med traktor till Moto-Check så man hade tid att njuta ett bra tag- Både av Zetorn och av solen.

Slut på lovet

I skrivande stund är det söndag kväll och dessutom sista kvällen på sportlovet. I morgon är det dags för fru och son att söka sig tillbaka till skolan och dags för mej att öka takten i arbetet igen. En av fördelarna med att vara sin egen är att jag i viss mån själv kan påverka hur mycket jag jobbar. En del arbeten skall utföras varje dag, men de som går att skjuta fram behöver man ju inte göra just när den övriga familjen är ledig. Djuren skall skötas, foder köras hem o.s.v. men veckan har också bestått av rätt mycket pulkåkning, simhallsbesök m.m.

I år hade jag dessutom turen att få ett par dagar semester under sportlovet. Jag är med i en avbytarring och vi brukar försöka fördela ledigheter någorlunda jämnt och rättvist så alla har chans att då och då få ledigt under större högtider och skollov.

Medlemskapet i ringen gör att det är samma avbytare som återkommer till gården gång efter gång, vilket gör ledigheten lättare både för mej och avbytarna. De känner sen tidigare till huvuddragen i verksamheten och jag behöver bara instruera dem i de saker som ändrat sen förra gången. Efter det är de i stort sett självgående. Vissa gånger träffas vi bara första dagen för att gå igenom riktlinjerna och sista dagen när jag undertecknar deras arbetstidsredovisning. Det sistnämnda är egentligen lite konstigt, varför skall jag bekräfta hur många timmar de jobbat? Jag har ju ingen aning egentligen, jag har ju varit ledig…. Fast det är hursomhelst bra att träffas och kolla lite hur det gått och om det finns nåt jag behöver veta.

Jag undertecknade pappren tidigare ikväll och vi kunde konstatera att allt löpt riktigt bra. Så tack för denna gång, Kim och välkommen åter. :)

Varvet runt

Häromdagen kalvade Celin vilket var en tydlig indikation om att vi gått varvet runt och dokumenterat ett helt år i Bondbloggen. Celin var nämligen först ut av vårkalvarna ifjol och det även hon som inleder säsongen i år. Faktum är att hon klår de andra med hästlängder, jag har inga andra kalvningar beräknade på fyra-fem veckor. I fjol kalvade hon 22.3, i år blev det 2.3 så hennes kalvningsintervall är lite under ett år. Hos dikor brukar man eftersträva ungefär 12 månaders kalvningsintervall så hon får klart godkänt. Hon kalvade på egen hand och tog också hand om kalven utan problem.

Fjolårskalven fick heta Swiss, med motiveringen att mamma hette Celin (som sångerskan, men lite annan stavning) och Simmentalrasen kommer från Schweiz. Den här får kanske nåt på sångtemat eller så väntar jag och ser om den utmärker sig på nåt sätt. Det är överlag enklare att minnas kornas namn om de har en liten story eller nån motivering till varför man valde just det namnet. Ju mer långsökt och komplicerad förklaringen är desto bättre brukar namnet fastna.

På bilden ligger lillkvigan och tar igen sig i ett bås efter en upptäcktsfärd runt ladugården. Till hennes försvar skall sägas att hon normalt är betydligt renligare än på bilden, men det blev några vurpor under resans gång.