Lysande affärskoncept

Schweizarna är ett klyftigt folk. Landet har genom historien växt utan erövringar av grannländer och hållit sej utanför två världskrig. De bygger klockor som ingen annan och kan banksekretess på sina fem fingrar. Deras jordbrukare är inte dumma heller.

Familjen Wyler hör till de riktigt uppfinningsrika och har startat ett koncept de kallar Koleasing. Har du ingen egen ko och inte heller möjlighet att inhysa en får du helt enkelt hyra en av deras! För den facila summan av 380 € för en säsong (fyra månader) får man själv välja ut sin ko, en guidad rundtur på gården och optionsrätt på osten som görs av kons mjölk. Kon producerar mellan 50 och 120 kg ost och den som hyr lovar att köpa minst 30 kg/säsong till ett på förhand fastställt pris. Man får fritt besöka sin ko under de månader man hyr henne, men förbinder sig därtill att jobba minst fyra timmar på gården under den tid hyresavtalet löper. I slutet av perioden får man förutom sin ost ett intyg att hänga på väggen.

Jag kan inte säga annat än att jag är imponerad. Det är besöksgårdsverksamhet, direktförsäljning och nytänkande i ett och samma koncept. Att anlita betald arbetskraft är en sak, men att lyckas anlita betalade dito i fyra timmar per år är kreativt.

De är inte så dumma, de där schweizarna.

Avverkning inledd

På tisdag eftermiddag påbörjades avverkningen av skräp…- jag menar, energiskogen jag sålde häromveckan. Tyvärr var jag inte hemma när maskinen körde igång så jag kan inte visa bilder av pågående arbete, det får bli en annan dag.

Avverkningen görs med en bältgrävmaskin med ett specialredskap för ändamålet. Bältmaskiner tar sig fram lite överallt och fungerar rätt bra i kalavverkningar. Redskapet som sköter själv ”klippningen” består av gripklor med en vass giljotin längst ner. Det finns alltså ingen motorsågskedja eller liknande, giljotinen klipper av växtligheten precis som en sax. Följaktligen blir stubben som lämnar kvar rätt så söndertrasad och inte lika snygg som när man avverkar med såg, men det borde å andra sidan också innebära att den ruttnar ner desto snabbare.

Maskinen kör framåt, tar en näve sly, klipper av och lägger slyet i högar bredvid körspåret. På så sätt får skotaren som senare skall köra ut veden använda samma spår som grävmaskinen vilket borde minska risken för fastkörningar.

Krasch

I dagarna tre har jag igen kämpat med deklarationen. Enligt gammal god tradition så lämnas förstås allting till sista stund. Och så krånglar nånting  så klart. I år blev plötsligt minnet fullt på systempartitionen på min nya datamaskin. Den var felkonfigurerad – och det visste jag. Det finns hur mycket rum på hårdskivan som helst men jag hade satt roten (jo, det kallas faktiskt ”rot”)  till hela systemet på en alldeles för liten partition (hårdskivan delas upp i partitioner eller delar för att göra det lättare att ändra systemet). Och det hade jag tänkt ändra på – nån gång. Men det blev aldrig av och i går hade jag inte tid att börja ändra systemet mera.

Så där satt jag med en oduglig maskin och deklarationen på hälft. Men det fanns ju gummans datamaskin som ännu fungerade så jag fick använda den i stället. Förstås fanns där inte de program jag var van att använda men det gick i alla fall så deklarationsblanketterna åkte iväg i god tid 23:41 över nätet.

Det elektroniska systemet har blivit litet bättre i år. De har slutat med det helt huvudlösa system de hade tidigare där det fanns en mängd helt hopplösa datasystem som var olika sinsemellan – nån sorts konkurrens kantänka. Jag börjar snart bli allergisk mot ”konkurrens” – den bara gör allting riktigt hopplöst och uselt och så skall vi sedan försöka reda upp eländet. Konkurrensextremisterna borde skickas till samma ställe som Khadaffi snart hamnar i.

Men nu skall jag till skogen där det varken finns blanketter eller krångliga system. Ingen skattebjörn heller – får man hoppas.

Sista resan

På måndagen svängde slaktbilen in och tog med sig Trisse på hans sista resa. Avfärden skedde med en statsmans värdighet, lugnt och utan minsta spår av rädsla för varken lastbilen eller chaufförena. Det var trots allt tredje gången han åkte bil, så det var ju ingen amatör som gav sig iväg. Bilen var helt tom så han fick trona i ensamt majestät åtminstone den första delen av färden.

Lite ledsamt är det onekligen att göra sig av med honom. Trisse hade en gammal tjurs lugn och sävlighet, dessutom kombinerat med ett sagolikt gott lynne, och det har varit väldigt trivsamt att ha honom i ladugården. Hursomhaver, oavsett hur trevliga de är och hur mycket man gillar dem måste alla tjurar bytas ut förr eller senare och i Trisses fall var det dags nu. Men hans personlighet lämnar helt klart ett tomrum efter sig.

Det löser sig

Chills problem börjar lösa sig, bokstavligt talat. Efter några kaffekoppar paraffinolja och en joggingtur på lördag morgon började magen fungera igen. Mitt framför vår postlåda, för att vara exakt… Trots det fick hon stanna kvar i sjukstugan för att jag skulle kunna följa upp henne ännu lite till. På eftermiddagen tog Hannes och jag ut henne på ytterligare en promenad och sen fick hon återförenas med sin mamma.

Genast Chill kom innanför ladugårdsdörren råmade hon till och i nästa sekund formligen kokade det i ladugården. Precis vartenda djur kom rusande för att se den ”förlorade” kalven som återvänt. Det är fantastiskt hur de kan känna igen varandra. Cheryls pysslande och slickande var inte heller att ta miste på.