Investeringar….eller så inte…det är frågan.

Många människor söker sina rättesnören från olika texter. Det kan handla om Den Heliga Skrift  för endel, kanske Kauppalehti för någon annan. Själv söker jag ofta svaren på livets stora frågor i – Koneviesti.

Tyvärr är inte svaren där heller alltid entydiga utan kan ge upphov till ännu mera funderingar. Förra veckans nummer var i alla fall en höjdare. Inte en höapparat eller grishusinredning så långt ögat nådde utan bara artiklar som intresserar mig. Renovering av ventilbordet på en gammal grävmaskin. Intressant! Test av en Case. Intressant att se att jag fortfarande inte är intresserad. En artikel om olyckfall under reparationsarbeten. Intressant. Test av Izuzu Pick-up. Intressant.

Efter att jag stavat mig igenom ovanstående facktidskrift på vårt främmande inhemska trodde jag det var aktuellt med en paus. Då föll ögonen på ledaren och då blev det först riktigt intressant. Den handlade om huruvida man skall grundreparera en maskin eller köpa en ny. Exemplet var en tröska, lite äldre än min som hade grundreparerats. I princip hade alla rörliga delar bytts ut samt hela skärbordets botten var förnyad, inkl skidorna under. Kostnaden hos märkesservice stannade på 13000 euro, eller ca 15 % av vad en ny tröska kostar.

Är detta vettigt eller dumt, och hur står det sig när det gäller andra maskiner. Helt klart, man får ju ingenting större eller modernare genom att göra som ovanstående. Har man ingen hytt på tröskan innan har man ju inte det efteråt heller. I princip har man ju en oanvänd 20 år gamma tröska, eller traktor, eller såmaskin. Börjar man sedan räkna in bytesvärdet på den maskin man har kan resultatet bli minst sagt förvirrande.

Själv börjar jag också stå lite i skamvrån vad gäller Valtran. Zetorn är enkel, den kommer aldrig att avyttras, vi skall åldras ihop, men Valtran börjar bli ett huvudbry. En ny Valtra till mig kostar ca 65000 euro och den 10 år gamla ger mig ca 40-50.000 i inbyte. För 20.000 har jag då en tio år nyare, lite modernare maskin. (På gott och ont). Men att observera, för kostnaden 0 euro har jag den maskin jag har idag och är nöjd med. Problemet är ju bara det att gapet till en ny maskin stiger för varje år. Dessutom har drivmedlet kommit in som ett orosmoln. Det kan vara dumt att köpa en dieselmotor idag, samtidigt som en ny diesel kanske kan drivas med framtidens bränsle, men inte den jag har. Om så sker kommer det ju att smälla på backen när priset faller på min traktor.

Utrustningsmässigt saknar jag inget idag. Det talar ju för att inte byta. Ett alternativ idag är ju att vänta flera år och sedan köpa en ny som direktaffär, men 70.000 är en tung utgiftspost, dessutom inte förankrad i något som helst vett, utan bara ett habegär.

Däremot vad gäller just tröskan (Claas 48S) så tror jag benhårt på alternativet grundreparation. Detsamma gäller flera andra jordbruksmaskiner, tex såmaskin och plog. Egentligen har ju detta i all tid gjorts på plogarna, man byter bara slitdelarna och så kör man igen. Det finns egentligen inget som talar för en ny plog om man inte vill ha en större eller lyckas få den gamla bortvindad.

Så egentligen skall ovantående soppa kokas på ingredienserna habegär, snålhet, vett, dumhet och en liiiten nypa kunskap. En liten del avundsjuka kan också bra bakas in.

Undrar då hur soppan kommer att smaka?

Premiär på Hindersby teater

I går kväll hade ”Inga feila he någa” premiär. Det blev succe direkt. Publiken var helt med på noterna i den humoristiska berättelsen om byns 50-tal. Den här veckans föreställningar är slutsålda men det kan finns biljetter kvar till nästa veckas föreställningar.

Här dricker Tåtti och Reenålt kaffi på andelstorken i väntan på att Simos Verner skall komma med ett lass. Det är verkliga personer och (nästan) verkliga händelser som pjäsen handlar om. Verner själv satt i publiken – numera som en pigg 90-åring.

Förutom Damklubbens möte om den hemliga tältresan till Punkaharju – som inte länge var så hemlig då pjäsens central-Sandra skvallrade åt Valter – så handlar det om skolan, ålderdomshemmet, doktor och död samt om då TV:n kom till byn.

Vår granne, Skoars Ruuni, var den första som hade TV och då samlades förstås bysborna där på kvällarna för att beskåda underverket. Det var bara Skoars som inte hade tid att se på TV för Dagmar kokade kaffe åt hela patrasket medan Runar bråkade med antennen så att det skulle synas något annat än snö i rutan. Programmen var ju på finska som inte många förstod men intresset minskade inte för det.

Dråplig var scenen med pastorn på ålderdomshemmet med den kärlekskranka köksan – som senare blev pastorska. I bakgrunden hördes gummornas kommentarer av välkänd sort.

Centralfröken som var pjäsens berättare och blandade sej i allting överallt blir i slutet bortrationaliserad då byns telefonförening överförs till statliga Tele och centralen automatiseras. 60-talet dansas in på lokalen i förväntan på en ännu bättre framtid – 50-talet var de stora framstegens tid då allting gick framåt, kriget började glömmas bort och – mycket viktigt – kafferansoneringen tog slut.

Jag är inte med i teatern i år men filmar den för eftervärlden. Så mycket arbete och tid har lagts ned på teatern att den absolut bör förevigas. En ny videokamera med HD och allt har införskaffats för ändamålet. Nu är problemet bara filmaren bakom kameran som är ganska dålig. Men jag tänkte filma alla föreställningar så kanske någon kan klippa ihop råfilmen till nånting sevärt.

Det blir nu en intensiv teatervecka för hela halva byn. På dagarna i skogen och på kvällarna på teatern. Inga större fritidsproblem.

Landsbygdsföretagare

På fredag förmiddag hade vi en planeringsträff kring yrkesskolan Optimas vuxenutbildning för jordbrukare. Egentligen använder studieplanen inte termen ”jordbrukare” utan talar om ”landsbygdsföretagare” och på många sätt stämmer den senare benämningen faktiskt bättre in på merparten av dagens agrarer. Husdjursproducenter är ofta heltidsbönder och verksamhetens omfattning är så stor att det företagsmässiga tänkandet blir allt viktigare. De som inte har djur har ofta nån form av kompletterande företagsverksamhet vid sidan av växtodlingen. I våra trakter är det rent av svårt att hitta en heltidsväxtodlare. De flesta har nån form av sidoverksamhet; snöröjning, skogsarbete, snickeri, grävmaskinsentreprenad eller liknande.

Ett exempel på riktigt extrem entreprenörsanda hittade jag häromdagen i tidningen ATL, som berättade att en jordbrukare vid namn Emil Olsson hade fått pris för landsbygdsutveckling. Killen har från ett utgångsläge med 4 ha åker byggt upp ett jordbruksföretag på över 1000 ha som han dessutom driver ekologiskt. Utöver det importerar han ekogödsel och sitter på en marknadsandel på ungefär 50%. Visst kan man gruffa om habegär och girighet, men jag tycker faktiskt det är imponerande. Om inte annat för att han punkterar påståenden om att ekoodling måste vara småskaligt och gammaldags. Hatten av för Emil.

Företagshälsovård

Idag var det dags för ett besök hos företagshälsovården. Orsaken är varken sjukdom eller skada utan att det helt enkelt gått två år sen min senaste kontroll. För jordbrukare är det frivilligt att ansluta sig till företagshälsovården och jag måste ärligt talat säga att jag inte vet hur stor andel av oss som är anslutna. Ett lockbete för att ansluta sig till den är att man får en liten rabatt på pensionspremien eftersom man antas löpa mindre risk att bli arbetsoförmögen om man följer med hälsotillståndet. Dessutom är det ju faktiskt inte så dumt att då och då kolla att man hälsomässigt är i någorlunda bra skick heller.

För jordbrukare har de stora hoten mot hälsan, förutom direkta olyckor med maskiner och djur, varit rygg- och andningsproblem (främst dammlunga). För egen del finns det också en del hjärtproblem i släkten så det känns bra att även den sidan kollas upp. Företagshälsovårdarna gör också gårdsbesök där de följer med i arbetet och ger förslag om hur man kunde jobba smartare och spara på kroppen. Därtill är hälsovårdaren Ingegerd en rasande trevlig bekantskap, låt vara att hon tenderar att blanda in otrevliga begrepp som motion och BMI i samtalet.

Kontrollen gav i handen att jag väl är i rätt normalt skick. Blodtrycket var ok, lungorna funkade tydligen och mitt BMI hade överraskande sjunkit. Jag har de facto gått ner fyra kg sen min kontroll för två år sedan. Tydligen bränner man kalorier när man bloggar. 🙂

Det lantliga köket

Att man jobbar hemma innebär ju att man oftast intar sina måltider hemma vid köksbordet. En logisk följd av föregående är att lunchen ofta består av rester från de måltider familjen äter tillsammans. Om det råkar lämna några potatisar och ett par köttbullar över från kvällsmaten kastas de inte, det blir ju perfekt åt mej följande dag. ”I vår familj har vi ingen hushållsgris, pappa äter hemma på dagarna” är ett citat som används hos oss. Ekonomiskt och miljömässigt är det förstås jättebra, gastronomiskt lämnar det ibland en del att önska.  På pluskontot bör man dock notera att det ju öppnar upp för en hel del intressanta experiment i köket och det går ju att ta ut svängarna ordentligt när det inte drabbar nån annan än mej själv. Ett begränsat urval ingredienser som egentligen inte hör ihop, gärna i kombination med tidsbrist, är bra för kreativiteten. Alternativt sänker det kritiska tänkandet, vilket är ungefär samma sak.

Idag stod t.ex. nötbringstortilla med pepparsås och Bondmors paprikasallad på menyn. Komponenterna var alltså överbliven nötbringa och pepparsås (söndagslunchen), några tortillabröd (fredagsmyset) och paprikasallad (pizzasallad från lördagkvällen). Resultatet var inte så dumt faktiskt, tvärtom. Det blir en del pyttipanna och omeletter eftersom de är grunder man kan kombinera med lite vad som helst, men egentligen är ju tortillan är en motsvarande standardbas man  kunde bygga en hel del varianter från. En nackdel med de här nyskapande recepten är ju dock att de är rätt svåra att upprepa, sannolikheten för att det skall finnas exakt samma ingredienser i kylskåpet samtidigt en gång till är ju inte så stor.

Fast alla experiment har ju inte blivit så bra heller, finns det inget annat i kylskåpet än makaroner och lutfisk är det svårt att göra nåt riktigt spännande av det. En kollega berättade att ett av hans lågvattenmärken var den dag han åt sill med brunsås och inget annat, men dit har jag ännu en bit kvar.