Årets betessäsong till ära valde jag att investera i ett nytt stängselaggregat eller vallpojke, som väl är ett mer etablerat uttryck åtminstone i våra trakter. Lite spänning i livet är trevligt men om den spänningen innebär oron för att korna rymmer är det bättre att ha ordentlig spänning i stängslet istället. Min gamla vallpojke har c. 20 år på nacken, fungerar visserligen men är i klenare laget varför en ny började kännas som en vettig investering. Med tanke på att vallpojken är det enda som står mellan mina kor och grannfruns pelargonrabatt kan man också se den som en satsning på grannsämjan.

Stängselaggregat finns i en uppsjö av versioner. Vissa större, andra mindre, tänkta för olika svåra terrängförhållanden eller olika djurtyper, batteridrivna eller 230 V o.s.v.  Aggregatet kopplas till elstängslet och släpper med nån sekunds intervall ifrån sig en elstöt på c. 10 000 V. Eftersom impulsen bara är nån millisekund lång är det inte livsfarligt, men ordentligt obehagligt att vidröra tråden.

Tråden i elstängslet skall helst inte komma i kontakt med gräs, kvistar eller annat som kan leda bort spänningen eftersom det försämrar stängslets effekt. Djuren brukar både märka och dra nytta av att strömmen är borta. En intressant detalj är att aggregaten har olika stor härledd spänning, som mäts i joule (J). Högt J innebär att de kan ”rensa bort” störande gräsväxt i nån mån. Om ett strå kommer i beröring med tråden vissnar det så småningom bort. Det innebär inte att man kan montera stängslet hur som helst och sen räkna med att aggregatet sköter undervegetationen, men det ger åtminstone en viss tolerans mot den.

Det finns ett uttryck som säger att karlar kan delas in i tre typer: de som lär sig genom att läsa, de som lära sej genom att observera andra och de som helt enkelt bara måste pinka på elstängslet själva innan de tror. Jag avråder definitivt från det sistnämnda. 🙂

På måndagen kom korna då slutgiltligen ut i beteshagen. Egentligen hade det gått bra att släppa ut dem på lördag eller söndag, men jag var tvungen att skaffa mer stängseltråd. Tråden blir nämligen sämre med åren och när jag monterade upp stängslet på fredag eftermiddag kasserade jag så pass mycket att jag i slutändan hade 200 m för lite. Då hade affärerna redan stängt, så jag fick vänta till måndag.

Trots att de fått vistas i övningshagen ett par dagar var yran bland damerna stor när de kom ut på betet. Men tack och lov verkade alla komma ihåg att stängseltråden är obehaglig. Jag hickade till när grupp på tio kvigor kom galopperande mot stängslet i full fart men med bara nån meter kvar tvärbromsade alla som på given signal. Skönt. Efter nån timme av hoppande och utforskande av hagen lugnade de sig och lade sig att vila i övre ändan och där hölls de ända till det började svalka på kvällen.

Generellt var det här betessläppet mer nervpirrande än normalt för mej. Jag har förstås haft kor på bete förr, men den här gruppen är ny för mej. Dels är dikor större och starkare än mjölkkor och dels har de en fullvuxen tjur med sig. Men framförallt är min relation till de här damerna en annan än till mjölkkorna. Mjölkkorna mjölkades två gånger om dagen och tack vare det hade vi ett mycket förtroendefullt förhållande. Visst är jag också vän med dikorna men det blir inte riktigt samma sak och framförallt inte med alla. Vissa djur är fortfarande reserverade i sin hållning till mej. Om mjölkkorna rymde ur hagen visste jag att jag tar hem dem genom att locka på dem och eventuellt fresta med ett ämbar foder. Dikorna tror jag inte att är lika lättflirtade.

Så visst kändes det som en lite lättnad när de till natten sökte sig in i ladugården för att vila. Varför sova på marken när det finns mjuka båsbäddar inomhus? Nån måtta får det vara med friluftslivet. 🙂

Ps. Betet består av korn, rajgräs samt vanligt vallfrö (timotej och klöver). Kornet har gått i ax och betet ser nästan ut som en vanlig kornåker, eftersom gräsväxterna är lägre och inte syns lika bra. Men det är alltså helt i sin ordning att de betar den. Ds.