Hydraulikolja – bläää

Hydrauliken är fantastisk – den är stark och gör ett jättefint jobb. Men att reparera den är ett milt sagt klibbigt jobb. Man har olja överallt och verkstadsgolvet blir slipprigt och eländigt. Jag försöker förstås använda byttor och tidningar men då oljan sprutar ganska så okontrollerat hit och dit så hjälper det inte så mycket.

Min gamla skogslastare har dåligt skydd för rören och slangarna och man dänger ibland dem mot stora träd och spetsiga kvistar. Så nu började två rör läcka och måste svetsas.Men jag börjar få nog och mina innedagar på lördag och söndag gick delvis till att planera en ombyggnad av hela rör- och slangsystemet på lastaren. Ormboet nedan skall bort.

Lastarslangar och rör
Lastarslangar och rör

Som vanligt så surfade jag på nätet efter lämpliga komponenter. Inom hydrauliken är det ett lika sjukt system som på VVS-sidan, dvs. katalogpriserna är fyra-fem gånger för höga och så kan man få 70-80 % rabatt – om man förstår att begära. Jag tycker inte om det så jag köper vanligen från nätbutiker med nettopriser.

Hovleverantören Weimers hydraulik i Småland hade hydraulslang för 38 kr metern medan man i Finland skulle ha omkring 18 euro – över fyra gånger mer ! Och de har billiga slangar med färdiga kopplingar så det är inte mycket att fundera över.

Just nu är verkstadsarbetet inställt på läget “snabba och smutsiga reparationer”  så ombyggnaden får vänta. Först skall omkring 50 lass på 10 ton virke ut från skogen. Och vägarna bara smälter …

Grobarhet

Kalles inlägg om att han lagt “utsäde i mälton” påminde mej om att jag också borde testa grobarheten. För nåt år sedan hörde jag om en förenklad snabbmetod med kaffefilter. Man fuktar två kaffefilter och lägger ut 100 st kärnor per filter, rullar ihop dem, stoppar i en plastpåse och lägger gummiband runt så påsen inte läcker fukt. Påsen skall sedan stå upprätt i kylskåp i en vecka, därefter 3-4 dagar i rumsvärme och sen räknar man hur många kärnor som grott. Ju lägre grobarhetsprocenten är  desto mer utsäde måste man så per hektar för att få ett tillräckligt tätt bestånd. Exakta utsädesmängen räknas fram via en formel men den återkommer vi till när det blir såtider.

Det här är något man bara gör med det utsäde man själv odlat. När man köper utsäde från lantbrukshandeln får man alltid med ett garantibevis där grobarheten framgår. Eget utsäde är billigare än köpt, men köpt utsäde har oftast bättre kvalitet och är friskare så vilket som är att föredra är en bedömningsfråga. Och för kunna att göra den bedömningen är det förstås bra att veta grobarheten på det egna utsädet.

Om inte annat är grobarhetsproven ett ganska säkert vårtecken. Det närmar sig, det närmar sig… 🙂

Ett prov klart och rullat, det andra påbörjat.

PS. Som ekoodlare borde jag ju självklart ha använt oblekta kaffefilter, men tyvärr var det där allt som fanns i kaffeskåpet. DS. 😉

Vintern rasat … Jag vill ha den tillbaka !

Inte en enda stock har jag kört ut än och nyss då jag började laga virkesupplaget i ordning så tog gripen upp helt ofrusen lera. Det finns ingen tjäle alls i år ! Detta gäller förstås bara där snön legat orörd. Under vägarna har det frusit djupt.

Tiodygnsprognosen hotar med varmt väder så nu börjar man bli nervös. Ännu förra veckan var det ganska kallt och fint väder. Det blir riktigt bråttom att köra ut virket. Till all tur har jag goda vägar alldeles bredvid hygget. Men håller maskinerna ihop ? Det vore katastrof att vara tvungen att reparera just nu.

Jag ber alla som väntar på våren om ursäkt men jag vill absolut att vintern kommer tillbaka med en ordentlig köld – åtminstone nån vecka framåt. Det är tur att ingen kan styra vädret för vilket bråk det skulle bli … Det går en gammal historia (säkert över hundra år gammal för det var tiden före storskiftet) om en bondmora som sa att “nu fåår he bör regn för vi ha fåått inn våårt höö” varvid grannen (som inte fått in höet) blev så arg att de inte pratade med varandra till dödedagar.

Bli nu inte SÅ arga – jag kan ändå inte ändra på vädret …

Söndagssysslor

Det finns en maskin i ladugården man inte vill att skall fara sönder, nämligen skitpressen.
Hemma i Kabböle hade vi inga problem men skitmaskinen, för gödseln kastades ut med en grep och spade. Men å andra sidan så är jag ju nog glad över att vi inte har det systemet hit..!

Under de här två åren jag bott hit, har jag lärt mig att man som utomstående inte skall komma med några smarta kommentarer eller förslag då någondera av de auktoriserade skitpressreparatörerna (Antte och Åke) jobbar på.
Idag visade det sig att det inte var frågan om ett oöverkomligt fel, utan alla reservdelar som behövdes fanns hemma. Det var en oljeslang som hade lossnat. Så Antte fixade det! 🙂

Oljeslangen har lossnat

Det som gör reparationen av skitpressen så motbjudande, är att det oftast är ganska svårt att komma åt problemet. Idag måste t.ex. en del av spalterna från en box lyftas bort.

Spalterna lyftes bort

Ergonomin är ju inte alltid heller den bästa, då man måste stå böjd i en ränna och t.ex. svetsa.
Trots att djurbönder är vana vid gödsel, så är det ju nog allt annat än lockande att gräva och försöka jobba i det. Detta är vad man med gott samvete och bokstavligen kan kalla ett “skitjobb”! 😉

De första dagarna

Nyfödd, lite ostadig på benen.

Både Bojans och Celins kalvar börjar ha en knapp vecka bakom sig och allt har gått bra så här långt. Första dagarna får kalven tillbringa med mamman ensamma i en avskild kalvbox. De skiljs från gruppen för att de skall präglas på varandra, lära känna igen varandras doft och för att de i lugn och ro skall få komma underfund med digivningen. De flesta kalvar och kor fixar den biten rent instinktivt, men vissa behöver en del hjälp för att komma igång. Att de lär känna varandras doft är viktigt, eftersom nötkreatur i högre grad använder sig av doft än utseende då det gäller att identifiera varandra.

Ett dygn gammal och på tu man hand med mamma i boxen.

När de sedan släpps ut med de andra är småkalvarna vanligen rätt orädda och springer ohämmat omkring i ladugården. Kon lunkar efter och lockar på kalven, råmar när den kommer för långt ifrån henne och beter sig allmänt som en hönsmamma. Efter ett tag börjar de slappna av, men kalven och mamman sover ofta i samma bås eller bredvid varandra. Bojans kalv Charlie har börjat bekanta sig med kalvgömman och vet redan vid fyra dagars ålder hur man smiter ut på foderbordet. Swiss (Celins kalv som syns på bilderna) fördrar att sova i liggbåsen som de stora flickorna och beter sig allmänt taget lite mer försiktigt och eftertänksamt.

Fem dagar och anpassad till gruppen.

Ju förr dess bättre, eller…?

Jag har suttit och mediterat lite över hur tiden går och hur allt ändras. En kaffebordsdiskussion om mjölktransporter förr och nu gav upphov till följande konstaterande:

När jag var 10 år, dvs 1974 hade vi sex kor, ca 30 grisar och runt 100 minkar. Detta försörjde nästan två familjer. Mjölken mjölkades med en pneumatisk mjölkmaskin (modern då) som funkade som så att man ställde en hink-liknande sak under kon, anslöt mjölkmaskinen till spenarna, och mjölkade. Sedan vidare till nästa ko. Denna procedur gav ca 50 liter mjölk (osäkert om jag minns rätt) dagligen. Denna mjölk förvarades i mjölkkannor som hämtades dagligen med en mjölktraktor. Sommartid hölls mjölken kall genom att man sänkte ner kärlen i brunnen medan man väntade på leverans.

Mjölktraktorn var en speciell upplevelse. Mjölkkannorna kördes till meijeriet med traktor+släp, det var en granne som skötte transporterna i ur och skur med egen traktor, utan hytt givetvis. Jag minns hans förtvivlan när temperaturen sjönk ner mot minus 30 grader och han fick börja elda under oljetråget redan tretiden på natten för att komma väg i tid på morgonen.

För oss småpojkar var mjölktraktorn ett ypperligt sätt att förflytta oss mellan gårdarna med. Det var bara att hoppa på på vagnen och av hos någon kamrat. Den tiden funkade lokaltrafiken bra!

Meijeriet låg i den egna byn, ca 7 km hemifrån, och i byn fanns uppskattningsvis 100 mjölkgårdar. 1974 upphörde detta meijeri och mjölkkannorna fick börja åka lastbil in till centrum, en resa på 15 km. I denna veva upphörde far och farbror med “våra” kor.

Sedan började så småningom mjölken köras i lösvikt i tankar längre och längre bort i takt med att ko-böndernas antal minskade explosionsartat under andra delen av 70-talet. Idag har jag för mig att det finns två eller möjligen tre kobönder kvar i Yttermark och mjölken körs visst till Pedersöre, dit är det bara knappt 200 km.

Detta om detta!

I dag anlände förresten en välkommen gammal bekant. Det var min idol i fågelvärlden, tofsvipan som landade i en snödriva i närheten.  Jag har i många år med stort intresse följt med tofsvipornas göranden och låtanden under häckningen på våra åkrar och det är faschinerande att se. Nu får man snart börja höra det härliga ljudet av viporna som flyger omkring i åkerkanten när kvällarna blir ljusare. Då börjar det knycka rejält i husbondens vårbrukskänslor kan jag lova!. Bättre missionär för det agrara samhällets framsida är svår att hitta!

Ute hällregnar det i kväll så nog skall det väl bli en vår i år också. Hoppas bara viporna hittar någon mat i snön!