28 december, 2012 av

Å skidan hon slinter :)

”Du ska se att det blir bättre bara du får börja skida” var det en och annan vän som sade under senhösten och förvintern när jag tyckte att det mesta var lite motigt. Tyvärr har tröttheten och det eländiga skördevädret kanske återspeglat sig lite i blogginläggen också, det mesta har lätt blivit lite mollbetonat. Men nu känns det faktiskt lite bättre efter att flunsan börjat ge med sig så att jag kunnat inleda skidsäsongen, så visst får jag väl lov att ge vännerna rätt 🙂

Kändes faktiskt eländigt här i början av månaden då skidspåren vid sportstugan sattes i skick och flunsan hindrade mig från att spänna på skidorna. På juldagen kände jag mig i alla fall så pass pigg att jag tyckte att det var dags att försöka mig på en tur i spåren. Förvånansvärt lätt gled skidorna trots kylan och nysnön så det blev 12km under premiärturen för säsongen. Julannandag hann jag inte med mera än 8km för vi hade en hel del grönsaker att packa för leverans på torsdagmorgon. I går kväll spädde jag på med ytterligare 16km så nu är jag uppe i 36km. Och bara jag får hem bilen som är ute på leveransuppdrag blir det väl en tur ikväll också 🙂

600km lyckades jag skrapa ihop under fjolårssäsongen och det har jag tänkt att jag skulle försöka med i år också då nu snön kom tidigare än ifjol. Hade satt 100km under december som målsättning men vi får se hur det blir det utlovas ju regn och plusgrader till söndag. Ordentliga målsättningar är det hursomhelst bra att sätta oberoende om det gäller odlandet eller skidandet.

Vi är ett gäng skidare härifrån som brukar försöka avverka ett långlopp utomlands varje vinter och i år är målet Birkebeinerrennet i Norge i medlet av mars. Loppet lär vara krävande så lite träning kan behövas. Egentligen hade vi tänkt åka MarciaLonga i Italien men vi fick ingen startplats då italienarna börjat begränsa antalet deltagare från Norden för att ge de italienska skidåkarna bättre möjligheter till goda placeringar. Vi nordbor har tydligen blivit för dominerande i spåren 🙂 Ett annat lopp som jag helst inte missar är BotniaVasan i Vörå i februari. De här båda finns inplanerade så här långt, finns det tid och ork kanske det blir ytterligare något lokalt lopp.

Skidåkningen är väl egentligen den enda fritidssysselsättningen jag sysslar med för tillfället förutom lite föreningsverksamhet och några kilometer MC-åkning sommartid. Och joo, det här med bloggskrivandet får väl också räknas som ett fritidsintresse det med 🙂

Visst har jag andra intressen som jag gärna skulle ägna mig åt men då tiden inte riktigt vill räcka till är det lika bra att låta det vara ty annars blir det lätt en stressfaktor och då är det ju inte roligt längre. Under skidåkningen får man frisk luft och motion som håller kroppen i skick under vintern inför sommarsäsongens fysiska prövningar. Skidåkningen passar hela familjen så både frugan, barnen och barnbarnen nöter spåren här. I vinter kommer också äldsta och yngsta dottern att försöka sig på lite långlopp med att delta i BotniaVasan, om pappa betalar deltagaravgiften 🙂

Kallt men fina förhållanden under skidsäsongspremiären.

11 februari, 2012 av

En lite väl äventyrsfylld resa.

Näst familjen och jord- & skogsbruket kommer skidåkningen som mitt största intresse. Vill dock redan här poängtera att någon idrottsman är jag inte men njuter av fysisk aktivitet i skog och mark ute i den friska luften. Skrotlyftning på gym är inte riktigt min stil även om det säkert skulle vara bra om ambitionerna på fart i spåret skulle vara högre. Någon löpare är jag inte heller, till det har jag alldeles för mycket muskler och för stor näringsreserv 🙂  Däremot passar det mig bra att glida fram på skidor och skidåkningen ger en i mitt tycke allsidig träning av musklerna. Sommartid blir det ju mycket ryggarbete på åkern och vältränade magmuskler hjälper till att hålla ryggen frisk.

För att motiveras till lite extra träning brukar jag anmäla mig till något långlopp. Efter att ha deltagit i American Birkebeiner 2007 skaffade jag mig ett Worldloppet-pass så sen dess har målsättingen varit att avverka minst ett lopp utomlands per år. Så här långt har jag stämplar från American Birkebeiner, Vasaloppet, Jizerská Padesátka, Finlandia, Tartu Maraton och nu sen senaste söndag König Ludwig Lauf i passet. De senaste åren har jag rest med en grupp till största delen bestående av bönder och den sociala samvaron har varit minst lika givande som själva skidåkningen, bondeyrket är ju många gånger ett ganska så ensamt arbete.

Årets resa blev extra äventyrsfylld. Flyget till Helsingfors på fredagseftermiddagen blev en timme försenat på grund av snöyran och man hade redan avbokat oss från flyget till München då man inte räknade med att vi så snabbt skulle förflytta oss till utgången. Vi hann dock med men det gjorde inte vårt bagage så ännu på kvällen innan loppet hade vi varken skidor, kläder eller annan utrustning. Vi hade dock under lördagen träffat några Terjärvbor och av dem fått låna en del överloppsutrustning samt till glädje för den lokala sportaffären kompletterat med lite inköp så det var väl sist och slutligen bara tre par skidor som fattades och dem hade en skidtillverkare lovat fixa fram till starten på söndagsmorgonen. Jag hade redan hunnit förbereda mig för en sakta och lugn skidåkning i mina reskläder, fotografering av vyerna samt diskussion med flickorna vid saftkontrollerna då vårt bagage anlände till hotellet vid 21-tiden. Så istället för uppladdning inför loppet blev det att preparera skidorna innan läggdags.

Det för mellaneuropeiska förhållanden ovanligt kyliga vädret med temperaturer kring -25°C på morgonen orsakade oss ett annat problem. Hyrbilen vi fick i München var fylld med dieselbränsle som inte klarade så låga temperaturer. Från flygfältet till hotellet i Ettal var det inga problem men följande morgon vägrade bilen starta. Mekanikerna försökte vid ett par tillfällen fixa problemet men utan att lyckas så på dagen för hemfärden hämtades bilen av bärgningsfirman. Uthyrningsfirman hade heller ingen reservbil att ge oss så det blev att ta sig fram på skidor, med buss, tåg, taxi och linbana i stället.

Frånvaron av bil ledde till att en del av det planerade reseprogrammet inte kunde genomföras men ett besök till Tysklands högsta berg Zugspitze hann vi med på måndagen. Naturligtvis avverkade vi en del av klättringen på skidor uppför slalompisterna och fick såväl konstiga blickar som tummen-upp-tecken av slalomåkarna när vi nådde toppen. Jag har väl aldrig riktigt förstått mig på det där med skidlift det är väl att ta sig upp som är den stora utmaningen, ner kommer man ju alltid 🙂

Höghöjdsträning på 2600 meters nivån. Syret ville inte räcka till hur man än kippade efter andan.

Zugspitze 2992 m. Härligt väder och bedårande utsikt.

Som vanligt när man är ute och reser är det svårt att helt hålla sig från bonderelaterade saker. Om inte annat så kan man ju alltid utforska vad det blir av de råvaror och produkter som vi bönder producerar 🙂

Bratwurst auf sauerkraut, smakade bättre än det såg ut 🙂

Hofbrau original, också detta är en jordbruksprodukt 🙂

Dagens inlägg hade kanske inte så mycket med bondelivet att göra men dessa skidresor är nästan den enda semesterliknande sysselsättning som jag hinner med under året. När man dessutom har möjlighet att göra dem i så gott sällskap som jag har förmånen att göra så platsar det nog som ett inlägg i bloggen ty de hör till årets höjdpunkter. Ett speciellt tack till ”reseledaren” som hade så mycket extra bekymmer denna gång.