Å skidan hon slinter :)

“Du ska se att det blir bättre bara du får börja skida” var det en och annan vän som sade under senhösten och förvintern när jag tyckte att det mesta var lite motigt. Tyvärr har tröttheten och det eländiga skördevädret kanske återspeglat sig lite i blogginläggen också, det mesta har lätt blivit lite mollbetonat. Men nu känns det faktiskt lite bättre efter att flunsan börjat ge med sig så att jag kunnat inleda skidsäsongen, så visst får jag väl lov att ge vännerna rätt 🙂

Kändes faktiskt eländigt här i början av månaden då skidspåren vid sportstugan sattes i skick och flunsan hindrade mig från att spänna på skidorna. På juldagen kände jag mig i alla fall så pass pigg att jag tyckte att det var dags att försöka mig på en tur i spåren. Förvånansvärt lätt gled skidorna trots kylan och nysnön så det blev 12km under premiärturen för säsongen. Julannandag hann jag inte med mera än 8km för vi hade en hel del grönsaker att packa för leverans på torsdagmorgon. I går kväll spädde jag på med ytterligare 16km så nu är jag uppe i 36km. Och bara jag får hem bilen som är ute på leveransuppdrag blir det väl en tur ikväll också 🙂

600km lyckades jag skrapa ihop under fjolårssäsongen och det har jag tänkt att jag skulle försöka med i år också då nu snön kom tidigare än ifjol. Hade satt 100km under december som målsättning men vi får se hur det blir det utlovas ju regn och plusgrader till söndag. Ordentliga målsättningar är det hursomhelst bra att sätta oberoende om det gäller odlandet eller skidandet.

Vi är ett gäng skidare härifrån som brukar försöka avverka ett långlopp utomlands varje vinter och i år är målet Birkebeinerrennet i Norge i medlet av mars. Loppet lär vara krävande så lite träning kan behövas. Egentligen hade vi tänkt åka MarciaLonga i Italien men vi fick ingen startplats då italienarna börjat begränsa antalet deltagare från Norden för att ge de italienska skidåkarna bättre möjligheter till goda placeringar. Vi nordbor har tydligen blivit för dominerande i spåren 🙂 Ett annat lopp som jag helst inte missar är BotniaVasan i Vörå i februari. De här båda finns inplanerade så här långt, finns det tid och ork kanske det blir ytterligare något lokalt lopp.

Skidåkningen är väl egentligen den enda fritidssysselsättningen jag sysslar med för tillfället förutom lite föreningsverksamhet och några kilometer MC-åkning sommartid. Och joo, det här med bloggskrivandet får väl också räknas som ett fritidsintresse det med 🙂

Visst har jag andra intressen som jag gärna skulle ägna mig åt men då tiden inte riktigt vill räcka till är det lika bra att låta det vara ty annars blir det lätt en stressfaktor och då är det ju inte roligt längre. Under skidåkningen får man frisk luft och motion som håller kroppen i skick under vintern inför sommarsäsongens fysiska prövningar. Skidåkningen passar hela familjen så både frugan, barnen och barnbarnen nöter spåren här. I vinter kommer också äldsta och yngsta dottern att försöka sig på lite långlopp med att delta i BotniaVasan, om pappa betalar deltagaravgiften 🙂

Kallt men fina förhållanden under skidsäsongspremiären.

Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också kummin och spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som på heltid sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern (nu just moderskapsledig) samt mellandottern på deltid. Vår son som lämnade oss för 11 somrar sen jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss för 10 somrar sen då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.