Etikett: skog

Ogallrad skog

Vi har nu börjat städa upp i en bit skog som inte blivit gallrad på omkring 50 år. Helt enkelt därför att vid skogsdikandet så grävdes diken kors och tvärs så att man inte kom åt bitarna. Vi har byggt broar på annat håll där det varit mera bråttom men nu i vinter så gick det bra att sätta ned trummor i den här biten förrän dikena frös.

Det är intressant att se hur en fullständigt oskött skog ser ut. Den kan man inte röra sej i alls och man börjar förstå varför vatten band samman landsdelar förr. Det var ju helt omöjligt att komma fram landvägen – något som dagens människor kanske inte förstår.

Sådär ur ekonomisk synvinkel vet jag inte om vi förlorat så mycket på att inte gallra. Skogen har gallrat sej själv ganska bra och massveden är dåligt betald samtidigt som det tar mycket tid att gallra. De omkullfallna träden kan vi flisa och använda i värmecentralen – utom de allra äldsta som ligger på marken. De torra träd som står eller nyss fallit omkull blir bra ved. Man behöver bara såga och klyva dem så går de bra att bränna direkt i motsats till färsk ved som måste torka en sommar eller två.

En studie vid SLU visade att det egentligen inte lönar sej att gallra. De starka stockträden tar i alla fall det utrymme de behöver. Massaindustrin vill förstås ha billigt gallringsvirke men ur skogsägarens synvinkel är det inte alls så självklart med gallring.

Det blir ingen större avverkning i år. Vi har fullt upp med att hugga upp vägar och städa i skogen. Arbetet vid Atomlinjen tog en massa tid och så måste jag svetsa släpvagnen där ett cylinderfäste ryckte loss en stor bit ur vagnbalken. Det var hård belastning på maskinerna i stenbacken vid linjen. Därefter körde vi upp vägar över en annan stenbacke vid Alkärret och där var nästan lika eländigt. Ett par kättingslås gick också sönder i det sammanhanget.

Svetsandet var ganska besvärligt. Jag hade acetylenflaskan till påfyllning i december men den var tom redan i januari. Jag förde den att fyllas på nytt men då den kom tillbaka som var den redan helt tom … Antagligen läcker flaskventilen men det kollade man alltså inte. Nu hade jag ingen lust att skicka den till kontroll utan köpte i stället en bytesflaska. Då kan jag byta flaska utan annan kostnad än gasen och får den nya flaskan hem med detsamma. Tidigare har påfyllningen tagit en månad. Och jag hittade en nätbutik i Varkaus som sålde bytesflaskor (och en hel del verktyg) med gratis transport om beställningen går över 100 euro. De utlovade snabba transporter i hela Finland vilket jag var litet skeptisk till med erfarenheterna från de gamla firmorna men det gick faktiskt snabbt. Gasflaskan var på väg samma dag och var framme på två dagar.

Det är troligen ett företag som kommer att gå bra om de fortsätter på samma sätt. Då är det slutåkat till Ring III. Dessutom kan man – hör och häpna – tala svenska. Troligen är det någon återflyttare från Sverige som kommit med nya idéer för Sverige är ju ganska bra på näthandel. För min del är det slut på att köra gasflaskan till någon stad, vänta en månad och sedan hämta den.

Nu är det nya fästet fastskruvat med 24 mm genomgående bultar och vagnen fungerar fint. Styrningen behövs minsann då jag åker slalom mellan träden.

 

 

På heder och samvete 2018

Två saker kan man inte undvika: döden och skatterna. Fast det senare gäller tydligen inte dem som borde betala mest skatter för de kan smita undan till skatteparadisen medan vi vanliga dödliga inte har råd med det. Så vi får samla ihop den heder och det samvete vi har kvar efter att ha läst om Panamarapporten och plocka fram  kvittona och deklarera. Snart går det inte mera att lämna in papper utan man måste deklarera på nätet. Det finns en hel del fördelar med det men vad gör man om nätet kraschar ? Visst har det fungerat bra nästan hela tiden men man vet aldrig. Enligt lagen om alltings jäklighet så blir det förstås bekymmer just då man skall lämna in deklarationen.

Slutet på februari är vanligen ganska nervslitande. Det är över ett år sedan man deklarerat senast och man har glömt alla knep som gjorde det lättare att få in siffrorna. Och så ha det blivit allt mer e-fakturor vilket inte alls gör det lättare. I stället för att ha en pappersfaktura på bordet måste man se på fakturan på skärmen turvis med bokföringen. Det har faktiskt blivit sämre. Jag orkar bara inte skriva ut alla fakturorna på papper. Det andra problemet är att jag numera har ett hundratal små kvitton från köp på nätet som det tar en evig tid att skriva in.

Papperskvittona har sina problem. Ofta blir de kvar i plastkassar som man hämtat från butiken och möjligen kastat bort. Man borde alltid sätta kvittot direkt i plånboken och från plånboken i en låda för kvitton. Sådär i princip alltså … Men hämtar man reservdelar så är det vanligen bråttom att få dem fastskruvade och maskinen i bruk igen och då glöms kvittona bort eller hamnar på de mest underliga platser. Jag brukar hitta kvitton över hela stället under hela året.

Å andra sidan så är det inte så viktigt att man har med vartenda kvitto för jordbrukets förlust är annars också så stor att det gör detsamma med ett kvitto hit eller dit. I år (för 2017) har vi en förlust på närmare tiotusen euro även om det säkert saknas en hel del utgiftskvitton. Givetvis inverkar det att vi köpte en tröska för närmare trettiotusen och dessutom hade usla inkomster efter den helt katastrofala sommaren 2016. Skörden säljer vi alltid ett år senare så den kom på 2017.  Intressant nog var skogsinkomsterna dubbelt högre än jordbrukets inkomster. Så uselt har det blivit med lönsamheten inom jordbruket. Pensionen får betala en hel del. Så gnäll inte över att bönderna är gamla – det är bara pensionärer som har råd att vara jordbrukare.

Humöret är sällan det allra bästa såhär i deklarationstider då man försöker tyda byråkraternas anvisningar. Fast jag måste erkänna att det är lättare att fylla i den elektroniska deklarationsblanketten. Jag har redan fyllt i en preliminär version men måste ännu kontrollera en del siffror så det blir säkert ändringar innan jag skickar in den officiellt. Det är nytt rekord – jag har sällan varit så tidigt ute förr. Jag minns att vi förr i världen körde till Borgå och droppade in kuvertet genom skattebyråns postlucka – ibland på morgonen den 1 mars förrän personalen kom till jobbet. Men då var man ännu ung och vild …

Vinterns köldperiod kom lämpligt precis till deklarationsperioden. Vi har haft ned emot -25 grader och som avkoppling har jag huggit ved och eldat i spisen och kakelugnarna (som vi ännu har kvar). Nu är det varmt – bara -11 grader. Det skall ännu vara kallt den här veckan men från och med fredagen blir det varmare.

Jag måste skaffa ny motorvärmare till Ducaton. Den nuvarande är bara skräp eftersom den är fastskruvad utanför oljetråget. Den skall bytas till en ordentlig slangvärmare som värmer kylarvätskan.  Traktorerna har stått nu under den värsta kölden men jag har värmt och startat dem då och då så de inte skulle bli alltför kalla. De står utomhus så jag blev tvungen att samla ihop gamla filtar för att täcka över motorn. Annars orkade värmaren inte höja temperaturen tillräckligt.

Bara deklarationseländet är undan så börjar vi igen med skogsarbetet. Atomlinjens virke är bortkört så det blir att hugga närmare hemskogen där vi har en hel del att gallra. Och så skall det köras hem flisved. Efter den här kylan börjar det minska i flisförrådet och det kan hända att vi ännu i vår måste flisa litet torra granar. Vedförrådet måste också fyllas på med torr ved.

Nu värmer solen redan på eftermiddagarna så våren är nog på väg. Men vi behöver knappast vara oroliga över skogsvägarna den här vintern. Vi har kört upp spåren nästan varje dag så de borde vara ordentligt frusna. Bara jag får vagnen svetsad så blir det full fart i skogen hela våren så länge vädret räcker till.

 

Skogsrally

Nu är skogsvägarna riktigt bra men det börjar vara en hel del trafik. Det är smala vägar och man vill helst inte möta en stor lastbil med släpvagn på de vägarna. Om man har tom vagn så är det inget problem att backa in i skogen men om man har fullt stocklass så blir det lätt tvunget att rada av åtminstone halva lasset. En stor lastbil med fullt släp kan nämligen inte backa – speciellt inte uppförsbacke. Till all tur så har jag inte mött någon än med lass på för de sätter ut en skylt där skogsvägen börjar så man vet att akta sej.

https://drive.google.com/file/d/1QrnQhmv5BIEPFlSxMCdQRQGEwko2aAGx/view?usp=sharing

På videon ovan kör jag genom det värsta stengrytet. Kolla hur kroken till vinschen dänger.  Och nedan en video inifrån hytten då jag lastar.

https://drive.google.com/file/d/1MEpE0d842QipvJpHUy3K8JRO_727zOHq/view?usp=sharing

Video är fortfarande ett problem. Länkarna ovan går till Google Drive vilket inte är det bästa knepet. Längre videor går inte att ladda upp.

Jag körde de sista lassen från Atomlinjen och då började vägarna vara ganska bra. Köld och litet snö gjorde dem hårda och någorlunda jämna (utom i vissa stengryten). Det är som vanligt: Då man har allt kört så är vägen som bäst.

Det var en hel del trafik på skogsvägarna nu då föret är bra. Lastbilar har kört varje dag men till all tur inte upp till Ratuöien utan till en annan del av skogen. Det är ju en av södra Finlands största skogar utan andra vägar än skogsvägar. Vi hade bråttom för det finns en hel del virke på Ratuöien och det var frågan om huruvida vi skulle få bort vårt virke innan de stora bilarna började köra på den smala vägen.

Det gick bra att möta Rolf som också körde ved med samma väg (och som slungat den fin och jämn). En dragbil var ett par gånger upp till Ratuöien men bara för att hämta något specialsortiment (eller så kört vilse …). Men det värsta är småbilar som börjar röra på sej då det är solsken. De förstår inte alls hur farligt det är att möta en stor lastbil fullastad med stockar på den mycket smala vägen. Dessutom finns där en hel del branta backar och om man kommer nedför en sådan med fullt lass så är det svårt att bromsa.

Jag mötte en skidåkare på den smala vägen och bägge kom vi nedför en backe och hade bägge svårt att bromsa. Jag vågade alls inte bromsa för då var det stor fara för att traktor och släpvagn hade slagit tvärs över vägen och krossat skidåkaren. Så jag styrde så gott jag kunde och lät motorn bromsa. Skidåkaren verkade klara sej men försvann ur sikte bakom lasset så jag ringde brorsan som kom efter och frågade om hon var i livet ännu. Det var hon och vi klarade oss den här gången med blotta förskräckelsen. Jag var nog ganska skakig långt efteråt ännu.

Så mitt råd till alla är att hålla sej borta från skogsvägarna för det är verkligen farligt. Kanske man i framtiden har en drönare som flyger litet framom och kollar att vägen är tom … Det är helt möjligt redan nu men så långt har jag inte kommit.

Sista lasset med grövre virke (där finns ännu litet flisved kvar) så började vagnen bete sej underligt. Jag misstänkte genast att ena styrcylindern hade brutits loss för den andra hade jag redan byggt ett nytt fäste för. Och visst hade den brutit loss en stor bit av ena rambalken.

Det här går inte att svetsa och konstruktionen är från början alldeles för svag. Så jag svetsar fast fästet vid en tjock platta som jag sedan skruvar fast med genomgångsbultar genom rambalken. Så har jag gjort på andra sidan och det har hållit.

Det blev litet avbrott i skogsarbetet. Inte bara på grund av vagnen utan det börjar också bli deklarationstider. Dessutom har kvällarna gått till att sätta in nytt golv på gamla folkskolan och svetsa fiber i Robbes lilla växthus. Jag började skriva på det här inlägget för flera dagar sedan men det har bara inte varit tid att få det färdigt. Just nu sitter jag och eldar för vi hade -22 förra natten och det skall bara bli kallare. Prognoserna hotar med -23 och då blir det närmare -30 här hos oss.  Nu gäller det att bara klara sej över köldperioden. Gamla filtar och täcken måste sättas över traktorerna för motorvärmaren orkar annars inte värma upp dem.

Det kommer nästan alltid en köldperiod på vintern med riktigt kallt väder men till all tur är vi redan nära mars och solen värmer ganska bra. På eftermiddagen kan det till och med droppa från taket.

Den gula ledningen är en värmeslinga som jag måste ha för att vattnet skall kunna rinna ned från taket. Annars fryser det vid takkanten och bildar en sjö bakom som förstås rinner ned in i huset. Vi har alldeles för dålig isolering i övre våningen – hela 10 cm med sågspånor mellan inner- och yttertaket så värmen inifrån huset smälter snön nedifrån.

Bara jag får deklarationen undan och vagnen svetsad så börjar vi med det egentliga skogsarbetet. Härtills har vi bara städat efter processorn vid Atomlinjen. Det verkar som om det inte blir problem med skogsvägarna i år. Det såg illa ut i januari men nu har det frusit på ordentligt och vi har kört på vägarna hela tiden så de borde vara stabila.

 

Det spännande bondelivet

Om man tycker det är tråkigt så behöver man inte alls börja med livsfarliga extremidrotter eller gå ut i krig. Det räcker med att bli bonde så får man spänning i livet. Då menar jag inte bara den allmänna oron för vilka nya eländiga byråkratregler som “de” hittar på eller hur inkomsterna kan nollas av ett politiskt beslut. Det finns en hel del spänning i det dagliga arbetet – speciellt nu i skogsarbetet.

Vi håller på att köra ut virke från Atomlinjen (högspänningsledningar från kärnkraftverket i Lovisa). Vår skog finns alldeles invid Ratuöien som är en hög bergsknalle inne i skogen bredvid Tallmosan. Vi har lyckats hitta en väg kring alla stenblock som är utströdda överallt och byggt en bro över ett dike i en sänka. Men det är hela tiden spännande att se om man kommer ut med ett halvt lass eller inte.

Här ser man hur full av stenar som terrängen är.

För ett par veckor sedan körde jag ned traktorn i ett stengryte riktigt grundligt så vi måste lyfta upp bakhjulen med lastarfötterna och rada virke under i flera repriser innan vi kom bort. Efter det har det hela tiden varit nånting som hänt (förutom de vanliga slangbrotten). Senast i förrgår så kom jag hem med en kätting runt bakaxeln. Det finns nämligen flera ställen där stenarna sliter på hjulen från två håll samtidigt och ena låset till kättingen hade gått upp. Efter det vi hade fått på kättingen så satte vi schacklar som låste spännarna till sidokättingarna.

Det går nästan att köra upp ett litet lass nu då vi satt massor av kvistar i de värsta groparna men nära toppen finns det en brant som är nästan omöjlig. Där är berget bart och kättingarna får inget fäste. I går måste jag lasta av halva lasset och köra upp för branten varefter jag lastade på det igen. Det är harm för det tar tid och man vet aldrig vad som går sönder då man försöker köra upp med fart. Att köra långsamt lyckas inte alls.

Inte så stort lass men mera får jag inte upp för berget. Mera snö skulle kanske göra vägen bättre.

Spänningen är inte slut då man fått upp lasset på toppen av Ratuöien för sedan skall lasset köras hem och vägen är så smal att det inte går att mötas där. Möter man en stor stockbil på den vägen så är det bara att rada av hela lasset och backa in vagnen och traktorn i skogen. Att backa uppförsbacke med fullt lass är bara inte möjligt. Och jag är rädd för alla småbilar som ibland ger sej in på den smala skogsvägen. Om de kommer emot i full fart i en nedförsbacke så hinner jag inte bromsa det fulla stocklasset som väger 10 ton. Det är illa då det är solsken för då skall alla turisterna ut till skogen. De fattar inte att det kan vara livsfarligt. Stockbilarna kör inte heller precis långsamt.

 

Februari har åter solnedgångarna i orange. Här vid avlastningsplatsen (platt till all tur).

Men vi har ännu kvar den värsta biten ute på mossen. Dit har vi inte vågat oss med traktor och vagn men med lilla MF165 har vi kunnat köra upp spår som hoppeligen fryser nu då det äntligen blivit kallt. Men kör man ned den stora Zetorn i mossen så vet jag inte hur man skall kunna få upp den … Vi får sätta ett par små stockar på varje lass och köra över lägden i full fart med andan i halsgropen. Då man kommer hem på kvällen så är man alldeles slut av nervspänningen och tycker man kunde ha litet tråkigt liv som omväxling.

Nu är den värsta flyttrumban förbi (nästan) efter det vi flyttade Henrik till det nya huset i Borgå. Jag hoppas verkligen att folk hålls på sin plats i de närmaste 30 åren. Sedan är jag över hundra och nån annan får sköta om flyttandet. Flyttrumban ledde till att jag inte fick paketbilen besiktad förrän sista dagen men nu kan jag köra i ett år till åter. Tyvärr var frambalken genomrostad så den måste svetsas. Det är ingen stor sak för den kan skruvas bort men det var en påminnelse om att den “nya” paketbilen inte är så ny mera: 12 år. Om 5-10 år måste vi säkert skaffa en ny. Allt annat går att reparera men då plåtarna börjar vara genomrostade så måste man ge upp.

 

Det galna vädret

I förrgår hade vi -20 grader och i dag blir det +5 grader. Snön regnade nästan bort i natt och det skall vara plusgrader dygnet runt fram till lördag så då är det knappast mycket snö kvar. Svängningarna i vädret är stora. Vi har dessutom hård blåst men till all tur har snön redan regnat ned från träden. På tisdagen var det solsken och jag tog en bild som senare kommer att ge en helt felaktig bild av januari 2018 som mest var mulen och mörk.

I går satte vi fast vagnen bakom Zetorn och började köra ut virke. Det var ganska besvärligt i stenbacken vid Atomlinjen. Då var det ännu vit lös snö överallt och man såg inte stenar och gropar. Man såg inte ens vägen så jag höll på att köra ned i diket då jag kom hemåt men lyckades hålla mej på vägen i alla fall. Snön fastnade på vindrutan och torkarbladet så man såg riktigt dåligt.

Med ett mycket litet lass hade jag problem att komma upp för backen – mest för att kättingarna slirade mot stenarna. Vi måste fylla med mera kvistar i groparna och framför stenarna för annars kommer det att ta mycket lång tid att köra ut virket. Tills vidare har tiden gått till att bygga nya vägar för vi hugger på två skogsbitar som vi inte kommit åt på 40 år. Orsaken är mest att de skogsdiken som då grävdes skar sönder skogen i bitar som var helt omgivna av diken utan broar. Det var helt onödigt att gräva på det sättet för man kan lämna körvägar i ena ändan på diket utan problem och nuförtiden så planeras dikena så att man för det mesta kan köra överallt.

På lördag och söndag var jag uppe i Kajanaland och invigde ett optiskt fibernät som min gamle studiekamrat Philip Donner byggt där med hjälp av en mängd talkoarbetare från byarna. Det är ett stort nät för avstånden är stora där. Då vi har tio kilometers kablar så har de hundra kilometer. Nätet är släkt med vårt nät för Philip har ringt och frågat råd ganska ofta. Vårt nät var ett av de första byfibernäten så vi hade redan gjort alla misstagen och det var onödigt att han gjorde dem på nytt.

Det är lång väg. Vi körde i elva timmar (840 km) för att komma upp och lika länge för att komma ned tillbaka. Vägarna var i alla fall bra och nästan spikraka. Då vi kom tillbaka så var det ganska fantastiskt att köra tiotals kilometer i bara skog med snölädda granar och nedkrökta björkar. Det var pittoreskt så det förslog men som gammal skogsbonde så funderade man mest på att det bara blev flisved av de nedkrökta björkarna – de rätar nämligen inte mer på sej. Det är inget under att folk från Mellaneuropa tycker att landskapet är helt fantastiskt.

För folk i glesbygden är nätet verkligen viktigt. Nu har de lika bra – om inte bättre – tillgång till en mängd tjänster och butiker som i Helsingfors. Många tänker inte på att det är ganska besvärligt i Helsingfors åka till en butik för att handla – resetiderna är allt från tio minuter till en timme. Posten är också fruktansvärt långsam. Man kan skicka ett paket till glesbygden på en eller två dagar men det kan ta en vecka att skicka inom Helsingfors. Jag bodde där i 25 år så jag har upplevt det. För att inte tala om hur länge det tar att komma ut i naturen …

Vi har nog det förskräckligt bra här i glesbygden – men berätta inte om det för storstadsborna för då blir de så avundsjuka :-).

/Nisse

Kvällspigg och morgontrött

Under den mörkare delen av året så börjar mitt dygn alltid gå för långt framåt. Normalt är jag kvällspigg så det går lätt in på småtimmarna innan jag lägger huvudet på dynan. Då det är mörkt nästan hela tiden så märker jag inte att det börjar bli natt. Tyvärr leder det till att man är morgontrött följande dag. Med de korta dagarna skulle man inte ha råd att tappa nån timme med ljus. Även om jag har en massa lampor på traktorerna så är det inte samma sak som dagsljus. Det blir skuggor och i besvärliga stenbackar så går det lätt illa.

Ännu 6 januari hade vi fullt med vatten och blöt lera överallt. Ingen tjäle fanns det och man kunde inte köra i skogen utan att det blev djupa spår. Så det blev verkstadsarbete och för en gångs skull hade jag tid att göra grundlig service på Zetorn och lastaren. Lastaren fick ny grip för den gamla gick sönder förra våren och den var så besvärlig att svetsa att jag köpte ny. Pojkarna på Mecanil hade nog svetsat en sådan grip men den ville inte hålla. Den nya är också litet större än den gamla. Samtidigt byggde jag ny hållare för bommen på lastaren.

Sedan blev det kallt och bråttom i skogen. Den 7 januari sjönk temperaturen snabbt under noll och har hållits låg efter det. Det bästa är att vi inte har fått någon snö alls förrän i går. Därför frös hjulspåren snabbt och det gick att köra i skogen. Perfekt skogsväder helt enkelt.

Vi hade bråttom att lägga ned brotrummor för dikena var ännu inte frusna så man kunde lyfta upp kvistar och rötter med gripen och fick lätt jämn botten under röret. Det enda besvärliga var att plaströren flyter och det var besvärligt att få jord på dem utan att den gled under röret. Nu är i alla fall vägarna klara i två skogsbitar som borde gallras och städas. Atomlinjens väg är körbar nästan hela sträckan utom på mossen där det ännu är öppet vatten på sina ställen.

Men vägen längs linjen är inte så bra. En dag då vi kom hem i mörkret så såg jag inte vägen utan körde ned traktorn (Zetorn) i ett stengryt. Bägge bakhjulen och ena framhjulet satt fast riktigt ordentligt och traktorn låg på stenar både under motorn och hytten. Nu var man själaglad att lastaren är fäst på traktorn för jag kunde lyfta upp bakhjulen med lastarens fötter och rada virke under dem tills traktorn kom upp ur grytet.

Virket på bilden ovan visar var bakhjulen låg och hytten låg på den stora stenen. Till all tur gick inget sönder utom trappsteget till hytten som blev ordentligt tillknycklat. Men det hade jag redan tidigare bytt ut till ett enkelt flatjärn för det ursprungliga trappsteget var grundligt sönderkört. I skogen håller trappstegen inte länge – åtminstone i våra stenbackar.

Det har inte varit tid att skriva i bloggen på länge för kvällarna har gått åt till att svetsa fiber i Robbes lilla växthus i grannbyn Lindkoski. Där håller två japanska ingenjörer från Fujitsu på att installera LED-belysning i växthuset som inte alls är litet utan blir ett höghus … Ni kanske lästa om Robbes växthus i Landsbygdens Folk för en tid sedan. LED-belysningen är  helt ny och därför vill Fujitsu följa med dess funktion över nätet. Så jag svetsade optisk fiber.

Dessutom är det fullt upp med flyttande. En massa saker skall hit från Borgå och så skall det möbleras om. Det tuffaste var att tömma tre stora Lundiahyllor som var fullproppade med böcker och papper från golv till tak. Böckerna finns nu radade längs den stora trappan till övervåningen tills den nya hyllan är klar.  Vi är litet bokgalna i den här släkten  så alla hyllor och skåp både inne och ute i stallet är fullproppade med böcker.

Och så gick det en hel del tid till tandläkaren eftersom en tand hade börjat krångla och måste rotfyllas. Vår tandläkare Barbi bor i Borgå så blev det litet byggande i Henriks nya hus på Prästgårdsbackan också ett par kvällar. Och då blev beställningar och räkningar till mitt i natten.

Nu har vi en hel del snö så det blir att köra spår. Det är en riktigt torr och lätt snö som isolerar bra och måste packas för att vägarna skall frysa. Jag har ingen vagn bakom Zetorn så jag kan backa och lyfta träd med lastaren. Först då alla skogsvägarna är klara så börjar vi köra ut virke. Nu hotar prognosen med -18 grader i början på nästa vecka och då måste spåren vara uppkörda. Men det är bra att det fryser när vi skall köra ut virket. Vädret har varit mulet men ett par dagar har det varit riktigt soligt.

Det blev vinter i år också fastän det såg dåligt ut i början på januari.

P.S. Vi har nu skrivit över 10 000 inlägg i Bondbloggen !

/Nisse