14 januari, 2015 av Nisse

För tusen år sedan

Igår hade vi genomgång av den senaste teatern om Hindersby. Det är ingen kort period som stoppas in i en två timmars pjäs utan närmare 700 år. De första nybyggarna kommer till Hindersby med björn- och vargspjuten redo. Det var för tusen år sedan. Ingen vet exakt varifrån de kom och när. Historiker i all ära men de bara spekulerar de också.

Men före det ser vi vilda vrakplundrare från skärgården. Vi får också se hur Harpan tar dem i örat och bankar in gudsfruktan och hyfsat beteende i dem. Så gick det till då Reimars blev lotsställe. Enligt Mosabacks Isa (Isa Stenberg) som skrivit pjäsen.

DSCN1166

Visst är det här bondens vardag just idag. Halva byn är med i pjäsen på något sätt. Repetitionerna har hållit på i ett halvår redan och på fredag smäller det till med premiär. En ytterst komprimerad historielektion och fasen så rolig … Men visst var det frågan om huruvida nybyggarna skulle överleva den första vintern i byns skogar och kärr.

DSCN1182

På dagarna svetsar jag skogslastaren och på kvällarna dokumenterar jag teatern i video och foto. Byn har satt ned så mycket krafter på teatern att det måste sparas för eftervärlden. På Hindersby.net finns mera om teatern och telefonnummer för att boka biljetter. Det är inte bara vrakplundrare och bönder med i pjäsen utan en massa kungar också – spelade av Robert Jordas, växhusodlare och skådespelare.

DSCN1177DSCN1215

Från Birger Jarl till Gustav III.

 

5 december, 2010 av Nisse

Inga feila he någa !

Efter fjolårets brakdundersuccé med teatern ”Åm tetta vil vi beretta” – Hindersby 1930-50 – kommer nu fortsättningen från 1950-talet ”Inga feila he någa !”. Halva byn har flitigt repeterat och fortsätter arbeta fram till premiären den 28 januari. Jag spionerade litet i dag vid repetitionen och blev helt förtjust i den nya pjäsen.

Liksom förra årets pjäs är den skriven av Isa Stenberg, hemma från Mosabackan i Hindersby, men verksam inom teatern hela sitt liv i Sverige. Återflyttad som pensionär har hon satt sin barn- och ungdomstid i teaterform. Men Hindersby har långa traditioner av teater också före Isas tid. Sigge Strömberg – världsberömd i hela östra Nyland – satte upp två pjäser per år på samma ställe. Han bodde i hjärtat av Hopenbackan i Hindersby alldeles invid bron en kilometer från oss. Och pjäsens regissör Robert Jordas (också proffs från Teaterhögskolan) råkar bo just i Sigges hus.

Isa kallar pjäsen ”En skämtsam berättelse med godmodig humor i åtta scener” och det jag smygtittade på var just precis det – med skådespelare som redan kommit förbi amatörstadiet. Men så spelar de också sej själva (i vid bemärkelse). Det handlar om verkliga människor och verkliga händelser som de alla känner till. Nåja, litet konstnärlig frihet måste man ju tillåta.

Isa skriver i förordet: ”Vi håller upp teaterns förtrollade spegel och fortsätter att berätta om livet och människorna i Hindersby”  … ” Decenniet kallas för ”det glada femtitalet ” och var troligen vår bästa tid. I varje fall för oss som var med redan då”.

Det håller jag helt med om. Jag var en av skoleleverna i skolan på 50-talet och känner igen mej precis. Den korta snutt jag såg fick minnena att välla fram i mej. Det fanns minsann inget överflöd då men ”Inga feila he någa” (inte saknades det nånting). Brist och problem fanns det men allting gick framåt och alla var optimistiska – helt i motsats till dagens stämning med överflöd men ängslan för framtiden.

Vi var de största årsklasserna som funnits och vi hade verkligen roligt ihop. På den tiden hade man en grym respekt för lärarna – vilket inte alls hindrade att det gjordes en hel del ofog ändå. Det var då mekaniseringen av jordbruket började på allvar. Farsan åkte ned till bysmedjan för att få nya uppfinningar ihopmonterade och så hem igen för att prova. Högen med skrot växte men vissa uppfinningar fungerade faktiskt.

Televisionen kom – en av våra grannar köpte den första TV-mottagaren varvid halva byn samlades där varje kväll för att beskåda underverket. Jag började tillsammans med min bästa vän bygga elektronik – i början kristallmottagare i tvålaskar. Därefter var det klart att jag skulle bli elektronikingenjör och därmed basta – vilket jag också blev även om jag aldrig arbetade som sådan. Datamaskinerna kom nämligen och jag hamnade in i den branschen.

Men fortfarande minns jag 50-talet som det mest optimistiska decenniet i mitt liv. Det var livat i byn med Sigges Lekstrand och de stora midsommar- och höstfesterna med upp till tusen deltagare. Det byggdes och firades. Massor av klubbar bildades och man samlades och drack kaffe. I vår ända – Sörnäsändan – hade vi Onsdagsklubben. Först då flera köpte TV så minskade sammankomsterna – men då var det redan 60-tal.

Nu är jag ytterligt spänd på hur det gick med Damklubbens hemliga tältresa – men får väl vänta till premiären i januari. Bäst att köpa biljett kvickt. I fjol blev många utan biljett då de trodde att man kunde beställa bara en vecka före premiären – men det gick inte alls. Den som vill vara säker på en plats ringer kvickt till Senja (numret finns på affischen) och bokar.

Och vem vill inte se Damklubbens möte: