9 april, 2010 av Sonja

Jobbets svåra sida

Mariann frågade i en kommentar vad som händer med självdöda eller borttagna djur, så jag tänkte ta och skriva lite om detta.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg ( eller var det i en kommentar), så är det aldrig enkelt att göra sig av med ett djur. Vi jobbar ju med dessa djur i princip 7 dagar i veckan, nästan året om, så man blir ju nog fäst vid dem. Speciellt tungt är det att göra sig av med en sådan ko som har varit lite speciell, t.ex. en gammal ko eller en som man skrapat och pysslat om extra mycket. Nog har jag t.o.m. gråtit då jag har lett in en ko till slaktbilen, för att nu inte prata om det, då vi själva har tagit bort någon. Men det hör till. Alla yrken har sina dåliga sidor och detta är definitivt det sämsta med det här jobbet.

Men i ärlighetens namn, så känner man ju nog en viss lättnad då en ko, som har varit besvärlig är borta från ladugården. Som ett medeltal kan man kanske räkna med att nio kor av tio åker till slakt, medan den tionde slaktas på gården.

Om man tar livet av ett djur på gården, ska kadavret skickas med lastbil till Honkajoki. Där bränns kadavren. Man kan alltså inte längre gräva en stor grop i skogen och sätta djuret dit. Undantagsvis får kalvar som fötts döda och i vissa fall även små kalvar som dör/dödas grävas ner. Jag är inte riktigt säker med de där små kalvarna, men en sådan här uppfattning har jag om saken. I alla fall behövs veterinärens tillstånd om man ska gräva ner en lite större kalv.

Förr i tiden fanns det en nödslaktare man kunde ringa till om ett djur måste tas bort. Då kom slaktaren, tog bort djuret och for iväg med kadavret. Allt detta sköttes av en och samma människa.Jag tycker att detta var ett fungerande system. Man behövde ju inte själv ta livet av sin ko och dessutom slapp man ha kadavret i knutarna tills någon hade passligt att komma och hämta det. Varför detta slutade vet jag inte, men jag tycker att jag läst att man har tankar på att återuppta det igen.

Oftast sköter djurägaren själv avlivningen, men man har också möjlighet att be veterinären att ge en spruta åt djuret.

Det jag har berättat kan låta hemskt och motbjudande för en del, men för oss som dagligen lever med djuren är det en helt naturlig sak. Och dessutom, någonstans ifrån kommer köttet vi äter! 😉

5 svar till “Jobbets svåra sida“

  1. Lina skriver:

    Mm..någonstans kommer köttet ifrån..(kött är gott) men man (jag) har tur som inte behöver se det på nära håll. Kan själv börja gråta då jag ser ett överkört djur på vägen!

  2. Mariann skriver:

    Tack för svaret, Sonja. För mig verkar det inte ” hemskt eller motbjudande”. Det är som du själv skriver ert jobbs svåraste sida. Ni tar ansvar för era djur, i sorg och glädje. Det gör mig glad att läsa om här på bloggen. I dag är det DAGEN!! vad gäller Nisse`s stammar, har på känn att jag drar av med segern, men det berättar vi inte ännu för mina medtävlare…… Ha ett bra veckoslut!

  3. s skriver:

    För mig är det obegripligt att t.ex. dödfödda kalvar inte får sättas ut som
    föda åt andra djur i skogen – där de ”försvinner” inom ett par dagar.
    Ur miljösynpunkt kan det inte vara vettigt att de skall köras runt halva Finland för destruktion.
    Sedan springer nog olika miljöorganisationer runt i skogarna och sätter ut mat till örnar m.m.
    Det märks att de som planerar och drar gränser inte alltid lever i ”verkligheten”.

  4. Mats skriver:

    Det har att göra med smittosamma djursjukdomar (främst Galna ko-sjukan). Förr var det tillåtet att t.o.m. begrava kor hemma på gården.

    Sen är det förstås befogat att fråga sig om nyttan i form av större säkerhet är värd priset i form av utsläpp, arbetstid och annat.

  5. Mariann skriver:

    Go`kväld, s ! ..”..andra djur i skogen…”?, vilka djur menar du? En seriös bonde driver , hoppas åtminstone jag, inte med att via dödfödta kalvar utfodra ”djur i skogen”. Min erfaring är också att djur i skogen , typ varg, vill nog jaga själv = varmt byte etc. En liten godbit till örnar står kanske Honka…, för??..